Turkräden, Juli 1627

Av Bo Solberg

Att nordiska sjöfarare under vikingatid gav sig ut på handels- och plundringståg, ibland så långt bort som till Särkland, det vill säga saracenernas land, nämligen arabernas länder, är väl allmänt kunskapsgods. Att nordafrikanska, muslimska sjörövare under 1600-talet, då arabernas makt stod stark och de hade tillägnat sig europeisk båtbyggar- och seglingskonst, gjorde räder mot Europa så långt bort som till Island för att röva, framför allt människor, känner antagligen färre till.

Den som vill läsa om den händelse som på isländska än i dag går under namnet Tyrkjaránið, det vill säga turkräden, vilken utspelade sig sommaren 1627 (turk var under denna tid en allmänt nyttjad term för muslim), kan nu göra så även om de isländska språkkunskaperna uppvisar generande brister. Den isländske prästen Ólafur Egilssons resebok från 1628, en klassiker i landets 1600-talslitteratur, saknas i svensk översättning men finns sedan ett par år publicerad i engelsk språkdräkt; The Travels of Reverend Ólafur Egilsson (Fjölvi, 2008).

Attacken mot isländska Hemön, efter Anders Kvåle Rues illustration, vilken även återfinns på omslaget till 2008 års engelska utgåva av Ólafur Egilssons bok.

Det är en historiskt intressant bok; en av de tidigaste nordiska skrifter som beskriver såväl kristen som muslimsk civilisation under 1600-talet. Egilsson var bosatt med sin fru och sina barn på Hemön, den största av Västmannaöarna söder om den isländska huvudön, när han den 16 juli först såg den muslimska flottan. Han beskriver danskarnas och islänningarnas dåliga förberedelser på ön som ledde till att ”dessa Satans tjänare, all ogudaktighets fader” fick sin vilja igenom. På morgonen den 17 juli sattes snabbt 300 pirater i land. De rusade våldsamt fram över ön ”likt jakthundar, ylande likt vargar”. Få undkom. Många omkom; de som bjöd motstånd dödades. Likaså de som gjorde korstecknet eller nämnde sin frälsare Jesus Kristus. Egilsson och hans familj var bland dem som först togs till fånga. De klarade alltså livhanken, men Egilsson, antagligen på grund av att han var präst, misshandlades så brutalt att han nästan miste livet. En annan präst vid namn Jón dödades på stranden utanför sitt hem. Öns kyrka brändes ner. Piraterna sökte metodiskt över hela ön, få gömställen skulle förbli oupptäckta. De tillfångatog såväl män som kvinnor, gamlingar som spädbarn. Piraterna hade innan de kom till Västmannaöarna även plundrat och rövat människor längs Islands öst- och sydkust, och räknar man med dessa, uppgår antalet dödade till flera dussin (Egilsson nämner själv 34 dödade) och antalet tagna slavar till uppemot 400. Boken innehåller flera ohyggliga beskrivningar av hur människor bragtes om livet.

Resten av boken beskriver sjöresan till Nordafrikas kust, nuvarande Algeriet. Livet som slav där, hur Egilsson med slavägarna lyckades förhandla fram en lösensumma för sig och sin familj, vilken han skulle försöka utvinna från den danske kungen, den långa och besvärliga resan till Danmark återberättas i boken. Men upplösningen skall jag inte avslöja här. Den som läser han lär.

Titelsidan från förstautgåvan av Òlafur Egilssons bok, 1628.

Efter Egilssons text finns i den engelska utgåvan ett antal brev skrivna av isländska slavar i Algeriet, som kompletterar Egilssons skildring väl.

Även om man erfar beklämning vid författarens skildring av våld och slaveri, utgör boken en inspirationskälla. Hela boken är ett vittnesbörd om Egilssons starka gudstro. Trots alla de grymma lidanden han måste utstå höll han orubbligt fast vid den. Han avslutar varje kapitel med orden: ”Vad som än händer, är vi Herrens.” Boken är full av liknande uttryck, exempelvis: ”Allt händer som Herren vill, när vi döms, straffas vi av Gud, för att vi inte skall bli förtappade i evigheten.” Eller: ”Världen är en grym, hård plats för sina barn i stor nöd, men himmelsk nåd är alltid tillgänglig för dem som ber till Herren i Jesu namn. Jag kan bekräfta detta, med exempel, hur Gud otvivelaktigt vill besvara våra böner när vi ber som Han vill.”

Skall Europa kunna resa sig ur dagens beklämning, den som bland annat tar sig uttryck i en allt tydligare muslimsk kolonisation av våra länder och ett allt farligare undergrävande av våra kristna värden, behövs sannerligen män av Ólafur Egilssons märke.