Den notoriske ateisten – och efteråt

Av Bo Solberg

Ni-nana-na-ni-na …

Så. Låt mig nu bli allvarligare, när jag fortsätter min boktipsrunda över den nysvenska bloggosfären.

Den kände brittiske filosofiprofessorn Antony Flews senaste bok, There is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind (HarperCollins, 2008), skriven tillsammans med författaren Roy Abraham Varghese, är en intressant och viktig bok och förtjänar motsvarande uppmärksamhet.

There is a God

Flew har sedan 50-talet varit en av de ledande förespråkarna för det ateistiska argumentet; han har i mångt och mycket, med sitt filosofiska system, förnyat och satt agendan för den intellektuella ateistiska ståndpunkten allt sedan hans första arbete över ämnet utgavs, ”Theology and Falsification” (New Essays in Philosophical Theology, 1955). God and Philosophy (New York, 1966) och The Presumption of Atheism (London, 1976) bör också anföras här, såsom några av hans centrala böcker i ämnet.

Antony Flews senaste bok är en förklaring till varför han nu, i slutet av ett långt liv i den analytiska filosofins tjänst, säger: Gud finns. Man överdriver nog inte om man karakteriserar orsaken till denna ändrade utsiktspunkt som en ensidigt intellektuell omvändelse. Han har under sin akademiska bana sökt arbeta under det sokratiska mottot om att följa bevisen vart än de må leda. De har lett honom till Gud. Han talar själv om hur han har genomfört ”a pilgrimage of reason”:

”I now believe that the universe was brought into existence by an infinite Intelligence. I believe that this universe’s intricate laws manifest what scientists have called the Mind of God. I believe that life and reproduction originate in a divine Source. Why do I believe this, given that I expounded and defended atheism for more than half a century? The short answer is this: this is the world picture, as I see it, that has emerged from modern science. Science spotlights three dimensions of nature that point to God. The first is the fact that nature obeys laws. The second is the dimension of life, of intelligently organized and purpose-driven beings, which arose from matter. The third is the very existence of nature. But it is not only science that has guided me. I have also been helped by a renewed study of the classical philosophical arguments.”

Det är alltså Flews korta svar. Det är med belöning man läser boken och begrundar hans långa svar, och jag är säker på att det gäller för såväl ateister som teister.

Lustigt nog läste jag häromdagen i ett slitet gammalt exemplar av The Wonders and Beauties of Creation (Gall & Inglis, [1875]) ett citat av den franske kosmologen Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffon: ”Nature is the exterior throne of the divine magnificence; the man who contemplates and studies it, gradually raises himself to a comprehension of the interior throne of the Almighty.” Antony Flew är nu mannen som har kontemplerat och studerat naturen – och rört sig i den riktning Buffon talar om.

Att tala med Per Engdahl inför Nonkonforms läsekrets är väl heller aldrig fel. Jag erinrar mig därför hans resonemang om Guds existens, formulerat t.ex. i Västerlandets förnyelse, del II (Bok & Tidskrift, 1951) och omtryckt i Nonkonform 76:2. Per Engdahls övertygelse var som bekant att i takt med vetenskapens framsteg – med våra ökade möjligheter att skåda ner i mikrokosmos och upp i makrokosmos – blir slutsatsen om en allsmäktig Gud allt oundvikligare. Antony Flew är omsider en del av det tämligen stora forskarsamhälle som så att säga personifierar Per Engdahls uppfattning.

Antony Flews ”avhopp” ledde givetvis till stor uppmärksamhet i brittiska media. Att han därvid utsatts för arga och fanatiska påhopp från anhängarna i den funda­mental­istiska ateistkyrkan förvånar väl föga; det har svidit när deras husgud har gått och blivit förrädare. Roy Abraham Varghese skriver i bokens förord:

”[T]he response […] from Flew’s fellow atheists verged  on hysteria. [—] The same people who complained about the Inquisition and witches being burned at the stake were now enjoying a little heresy of their own. The advocates of tolerance were not themselves very tolerant.”

Samma gamla historia alltså. Ja, även hos den kände ateisten, evolutionsbiologen och populärvetenskaplige författaren Richard Dawkins anar man dylika känslor när han talar om ”the overpublicized tergiversation of the philosopher Antony Flew, who announced in his old age that he had been converted to belief in some sort of deity” (The God Delusion, Bentham, 2006). Andan är förlöjligande och förringande. Tergiversation eller apostasi betyder som bekant avfall. Formuleringen ”in his old age” är också typisk. Den har också synts på andra håll. Man har t.ex. hävdat att Flew, som när boken publicerades hade nått den aktningsvärda åldern 85 år, börjat bli senil. Att han har utnyttjats av Varghese, som ville vinna propagandapoäng för gudstron.

Att Flew har tagit hjälp från Varghese för att orka sammanställa sin bok har aldrig varit någon hemlighet, och beskyllningen om senilitet är, för att nu se saken från livets andra ände, pueril. Även om boken skrivits med en hjälpförfattare är den otvetydigt Flews; den är i allt väsentligt ett uttryck för honom och ingen annan. Och den speglar ett imponerande och skarpt intellekt. Försöken att minska trovärdigheten för Flew och hans bok är lågvattenmärken och döljer endast dåligt oviljan att gå till motattack i en verkligt saklig diskussion, skärskådande hans argument.

En bokanmälan som denna måste naturligtvis avslutningsvis nämna att Flew infört två omfattande bilagor i sin bok. Den första är en intressant, kritisk belysning av ”den nya ateismen” författad av tidigare nämnde Varghese, som kompletterar Flews framställning bra. Den andra bilagan är Flews dialog med den ledande Nya Testamentet-forskaren och biskopen av Durham N. T. Wright om Guds uppenbarelse i historien, om den inkarnerade Jesus. Flew stannar i sin huvudframställning vid diskussionen om Guds existens och diskuterar inte direkt kristendomen eller de andra monoteistiska religionerna. Han inför emellertid de två bilagorna som en ”insight into the direction of my continuing journey”, och beskriver Wrights framställning som ”the most powerful case for Christianity that I have ever seen”. Flew avslutar dialogen med orden:

”Is it possible that there has been or can be divine revelation? As I said, you can not limit the possibilities of omnipotence except to produce the logically impossible. Everything else is open to omnipotence.”

Flew framhåller hur viktigt det är att kristendomen förs fram, inte minst mot bakgrunden av det långt gångna undanträngandet av denna tro i hans eget hemland. Låt oss hoppas att Flews bok kan börja öppna ögonen på förhärdade materialister, och inte bara brittiska dito. Och därigenom bli ett, om än så litet, steg på den långa men livsnödvändiga vägen tillbaka till det kristna Västerlandet – som i själva verket är vägen framåt mot Västerlandets förnyelse.

2 kommentarer

  1. Kristendomen segrar, det ligger i sakens natur…

    Nåja. Vi måste alla dra vårt strå till stacken. Men ”konjunkturmässigt” är tiden inne för Tro, Fromhet och Helhet – i motsats till den materialism, tvivel och ångest vi levat i så länge.

1 trackback/pingback

  1. Oskorei » Lästips: Nonkonform

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.