Han sökte makten, vann den och förlorade den

Av John Järvenpää

Under 2008 gav litteraturdocenten och författaren Göran Hägg ut sin bok Mussolini – en studie i makt (398 s, Norstedts förlag). Hägg har gått igenom ett omfattande material, mest gammalt men även lite nytt. Resultatet är ett imponerande porträtt av en av 1900-talets stora karaktärer.

Utöver det historiska och biografiska anslaget driver Hägg tesen att Mussolini var besatt av makten, att makten var ett självändamål för honom. Hägg visar hur Mussolini skaffade sig sin makt, hur han skickligt manövrerade ut konkurrenter och ändrade lagar för att de skulle passa honom samt stärka hans position. Författaren underbygger sitt resonemang med åtskilliga citat som visar både på Mussolinis makthunger och hans retoriska skicklighet. ”Vårt program är, utan falsk blygsamhet, att styra nationen!”, klargjorde Mussolini och fyllde på med att han ville säkra ”det italienska folkets moraliska och materiella storhet” (s 106).

Med dagens måttstock kan det visserligen te sig märkligt att Mussolini ville ha makt då samtiden präglas av att politiker knappt vågar ta ordet i sin mun. Emellertid kan man konstatera att Mussolini var ärlig i sitt uppsåt vilket ju är i linje med den ideologi han förfäktar.

Hägg är inne på detta spår när han resonerar kring att Mussolini måste sättas in i sitt historiska sammanhang. Författaren anser inte att fascistregimen var en sympatisk inrättning. Men man kan inte döma vare sig den eller Mussolini med nutida värderingsnorm vilket ofta sker. Exempelvis har det ”aldrig ansetts skamligt att ha tillhört fascistpartiet och tjänat regimen före 1943 (då många anser att det spårade ur)” (s 9). Dessutom var den italienska fascismen ”sannerligen inte en regim av samma totalitära kaliber som Hitlers, Stalins eller ens Francos” (s 7).

För att bättre förstå hur italiensk politik fungerar bör man känna till att denna står i skarp kontrast till den nordeuropeiska sakliga och sansade stilen. Hägg tar upp att myter och estetik utgjort viktiga inslag i Italien och det antika Rom. Detsamma gäller den dikotoma och stundom motsägelsefulla retoriska stilen. Att sittande makt ändrar lagar för att kunna behålla sin ställning är också typiskt italienskt, något man sett flera gånger under Silvio Berlusconis tid vid rodret. Svenska kommentatorers försök att få denne att framstå som ett slags ”demokratisk diktator” imponerar enligt Hägg inte på italienarna – för dem är Berlusconis makt snarare ett bevis på att han lyckats med det varje politiker vill, att sätta sin prägel på samhället.

Från detta perspektiv torde den italienske politikern, på sätt och vis, kunna betraktas som mera hederlig och ärlig än många nordeuropeiska dito. Ofta strävar de ju efter att få sig själva att framstå som hederliga, även om de sysslat med moraliskt tvivelaktiga saker.

Mussolini tog gärna själv på sig ansvaret för vad som skett, även om han själv inte varit direkt delaktig i handlingar. Om man räknar samman alla de dödade som kan läggas fasciströrelsen och regimen till last visar det sig att huvudparten var sådana som dödades i gatustrider före regimens tillträde. Efter att en känd socialistisk motståndare bragts om livet av Mussolinis anhang tog Mussolini i januari 1925, då han ledde regeringen, på sig det fulla ansvaret inför det italienska parlamentet (kammaren): ”Jag deklarerar inför denna församling och inför hela det italienska folket att jag tar på mig, jag ensam, det politiska, moraliska och historiska ansvaret för det som har inträffat” (s 142).

En av de många som imponerades av Mussolini var Winston Churchill. Efter ett besök i Italien 1927 skriver han: ”Jag kunde inte motstå att bli charmad, som så många andra blivit, av hans vänliga och flärdfria sätt och hans lugna, upphöjda stil, trots så många bördor och faror” (s 157). Andra som charmades var kvinnorna. Mussolini hade ett antal affärer vid sidan av sitt äktenskap med sin alltid lojala hustru.

Hägg lyckas visa att Mussolini, Il Duce – ledaren – var synonym med makten, åtminstone periodvis. Likväl fanns där spännande och märkliga bipersoner i kretsen runt honom. En av dessa var den världsberömda poeten Gabriele d’Annunzio, även kallad Il Vate, siaren eller profeten. D’Annunzio kom att spela en avgörande roll för fascismens utformning. Detta kan spåras till 1919 då han ledde ett italienskt arméförband som under folkets jubel erövrade gränsstaden Fiume vid Adriatiska havet. Staden hyste en majoritet italienare men hade vid Versaillesfreden blivit en jugoslavisk-kroatisk republik. D’Annunzio inrättade en 15 månader lång ”lyrisk diktatur”, som enligt Hägg var ”ett av de märkligaste politiska experimenten i världshistorien”.

Bland mycket annat införde d’Annunzio kommunalval och rösträtt för kvinnor – i inledningsfasen hade fascismen ”en markant feministisk profil” där exempelvis kvinnliga aktivister lyftes fram som förebilder. Fiume fick också en långtgående ekonomisk frihet i och med det ekonomiska rådet. Detta var en sammanslutning av fackförbund, arbetsgivare och löntagare vilka gemensamt stiftade lagar och bestämde över löner, arbetarskydd och annat på arbetslivets och ekonomins område. Detta är grunden till korporativismen som i sin tur är en av grundbultarna såväl i fascismen som i syndikalismen.

Under denna tid var d’Annunzio inspirerad av det antika Rom. Han introducerade den karaktäristiska romerska hälsningen, saluto romano, det vill säga uppsträckt högerarm som sedermera användes av de italienska fascisterna. Det gjorde även nationalsocialisterna i Tyskland där hälsningen, åtminstone för eftervärlden, har kommit att få en avsevärt brutalare innebörd än i Italien. Än idag kan man se italienska fotbollsspelare höja armen till salut mot sina supporters när de gjort mål.

Samtidigt som Hägg tecknar bilden av maktmänniskan Mussolini framträder i hans material även fakta som talar emot detta. Mussolini var en pragmatiker som inom ramen för den fascistiska grundvalen – staten, korporativismen, kollektivet (över individen, i ett folkgemenskapens samhälle) och nationalismen – var beredd att ta till det som fungerar. Om det var liberalt, konservativt, socialistiskt, anarkistiskt eller kommunistiskt spelade honom mindre roll. Bara det gagnade hans folk och land i betydelsen ett stolt, starkt och med varandra solidariskt folk för allas bästa.

Denna inställning fångas kanske bäst i Mussolinis kända paroll: ”Vi tillåter oss lyxen att vara aristokrater och demokrater; konservativa och progressiva; reaktionärer och revolutionärer; legalister och lagbrytare; allt efter omständigheterna vad gäller tid, plats och miljö, med andra ord ’historien’, där vi tvingas leva och handla” (s 105). Fascismen kom också att locka anhängare från alla politiska läger.

Även om korporativismen inte fick det genomslag som retoriken önskade, fanns där andra inslag som fascismen definitivt lyckades med. Lag och ordning kom till stånd. År 1922 begicks exempelvis 233 mord i Palermoprovinsen där maffian var som starkast. Sex år senare hade siffran sjunkit till 25. Hägg konkluderar: ”Kampen mot maffian tillhör, trots metoderna, det mest framgångsrika och minst omstridda i fascistregimens verksamhet” (s 160).

Hägg ger åtskilliga belägg för att Mussolini aldrig försökte sko sig på folkets bekostnad. Han levde varken flott eller i överflöd, utan ville vara en enkel man av folket samtidigt som han brottades med att framstå som intellektuell. Han började sin politiska bana som journalist och när han blev redaktör för en av landets största vänstertidningar Avanti!, Framåt, närapå halverade han sin lön. Detta kan jämföras med hur dagens politiker skor sig själva och skaffar sig förmåner långt utöver vad den vanlige medborgaren kan drömma om. Inom EU-parlamentet är den här sortens manövrar kutym.

Utifrån sitt Mussoliniporträtt drar Hägg en parallell till vår tid. Politikerna idag är ute efter makten i sig, vilket enligt författaren påminner om Mussolinis agerande. Häggs observation är inte särskilt svår att belägga, något som historikern och journalisten Anders Isaksson gjort utmärkt i sin bok Den politiska adeln (2002, Wahlström & Widstrand).

Hägg och Isaksson menar alltså att makten har blivit ett självändamål för vår tids överhet. Spinner man vidare på denna slutsats noterar man snart att dagens svenska överhet inte är ute efter att i första hand tjäna sitt land eller folk. Det finns talrikt med material, citat och politiska beslut, som visar att i princip varje riksdagspolitiker tar avstånd från Sverige, dess kultur och folk och istället alltmer orienterar sig utanför landet i sin politiska agenda. Några centrala uttryck för detta gäller:

– Centralisering mot EU som alltmer bestämmer över Sverige, senast med antagandet av Lissabonfördraget.

– Globaliseringen där svenska företag och naturresurser säljs till utländska intressen; att jämföra med privatiseringen där kapitalstarka individer har rätt att köpa upp folkets kollektiva resurser såsom skog, malm och vattenkraft.

– Massinvandringen som innebär att regimen byter ut det svenska folket mot ett annat.

Som framgått var Mussolini pragmatiker och anammade allehanda idéer som han trodde kunde vara bra för sitt land. Detta skiljer sig från svenska riskdagspolitiker som snarare har en utopisk tanke i sin strävan att införa ett ”globaliserat, mångfaldens samhälle”. Trots projektets alla bakslag, som numera även finns dokumenterade inom mycken forskning, vägrar överheten att ens lyssna på alternativa tankar i frågan. Belysande är när M och S i Stockholm nyligen deklarerade att man bildar koalition mot SD för att hindra partiet från inflytande. Ett tydligt exempel på att makten i sig är ett självändamål. Det illustrerar också hur etablissemangspolitiker undergräver de demokratiska spelregler som man säger sig värna.

I Sverige kom delar av Mussolinis tankegods att förvaltas av Per Engdahl (1909-1994) och Nysvenska rörelsen. Engdahl var dock inte okritiskt inställd vilket alltsomoftast påstås av hans belackare. Förutom att Engdahl utformade en egen svensk ideologi, korporatismen, tog han tydligt avstånd från de våldsdyrkande och imperialistiska tankegångarna samt den partiella rättslösheten i den italienska fascismen. Trots att Engdahl själv skrivit en Mussolinibiografi omnämns han inte i Göran Häggs bok. Emellertid rekommenderas den varmt till alla som är intresserade av en nyanserad och spännande skildring av en smutskastad man, ideologi och epok.

Redaktionens upplysning: Den av recensenten omnämnda biografin av Per Engdahl heter Mussolini och utgavs 1940 av förlaget Fahlcrantz & Gumaelius. Dessutom kan nämnas skriften Mussolini och den nya demokratin, författad av latinlektorn i Västerås Ivar Hjertén, Norstedts 1924. Den intresserade läsaren hänvisas till Fribytare i folkhemmet s 51.

7 kommentarer

  1. Mycket intressant, och som alltid av John Järvenpää, välskriven recension. Mussolini måste som sagt sättas in i sin samtid. För nutidens politiker och den grå massan blir han obegriplig och oftast demoniserad. Det blir nog till att läsa både Häggs och Engdahls bok. Någon som ruvar på ett exemplar av sistnämnda författares verk?

  2. Instämmer med föregående, både intressant och innehållsrikt. Berlusconi-parallellen var en ny infallsvinkel för min del, men självklart är det nödvändigt att skilja på en nordeuropeisk respektive sydeuropeisk kontext.
    Dock måste jag bara påpeka att följande syftningsfel ter sig lite lustigt: ”År 1922 begicks exempelvis 233 mord i Palermoprovinsen där maffian var som starkast. Sex år senare hade siffran sjunkit till 25.”

  3. Ordet siffran syftar väl på antalet mord i Palermoprovinsen. Var ligger syftningsfelet?

  4. Alltså siffran över antalet mord i Palermoprovinsen år 1922? Måhända en historierevisionist som varit framme? 🙂

  5. Haha jovisst, det var bara en fånig anmärkning från min sida vid ett allt för sent klockslag. Ber om ursäkt. Bra artikel som sagt, och skönt att ha något kortfattat och lättläst på svenska om Il Duce att kunna referera till.

    Pax et bonum.

  6. Lyssnat på Mussolini En studie i makt –
    Stephan Karlséns röst behaglig att lyssna på men hans uttal av italienska platsr och namn är bedrövligt. Har Göran Hägg lyssnat och
    godkänt denna inläsning ?!?

1 trackback / pingback

  1. ”Mussolini har alltid rätt!” | Dike eris

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.