En promenad längs minnets väg

Av Bo Solberg

En diktargärning började spira under en pågs lek bland stenarna i ett böljande sydskånskt sädeshav, med det blånande, soldränkta vattenfältet i synranden. Dess Preludier spelades upp 1904 och en sista synansträngning avslutade den i det Ögonblick 1978 då förläggaren fick ta hand om det sista. De finstämda lyriska strängar som spändes under dessa 74 år hör till mina favoriter på den svenska parnassen. Har man väl öppnat omslaget till någon av de många diktsamlingarna, läser man den gärna från första till sista sidan, liksom man sedan vill omfamna författarskapet från Alfa till Omega. Men här låter grekiska dåligt. Från A till Ö måste vi säga; som i Anders Österling.

Ja, med det svenska var han förtrogen. Hans dikt har en omisskännlig svensk stämning. Han förvaltade det fäderneärvda pundet väl. Även när han tog det med sig på utlandsresa. Den poetiska blicken riktade sig nämligen också mot den utanförliggande världen med entusiasm i såväl egna diktmotiv som i brillianta tolkningar av främmande lyrik.

Det är inte helt lätt att finmotoriskt sätta fingret på orsaken till att jag håller så mycket av hans diktning. Men jag skall våga försöket. Även om det riskerar att bli med grova handrörelser.

Genialisk enkelhet, kommer det mig inledningsvis före att säga. Dikterna är lättfattliga då motiven är klara och språkbehandlingen otillkrånglad och mästerlig i sin avskalade stringens. Varje utsmyckning får därmed desto större betydelse och lyskraft. Hans poesi är långt ifrån simpel eller banal. Den är bara okonstlad; fri från intetsägande fraser, erotiskt-demoniska lidelser och andra dekadenta utsvävningar. Den bärs av ett rent och friskt gemyt och temperament, och en underliggande trygg humor. Den har bundna rytmiska strofer där rimmen ofta är nyckelord, vilket blir effektfullt. Bildspråket är träffsäkert. Här har vi en man, som var ovanligt observant och känslig för nyanser, dem han såg omkring sig, liksom de som finns i vårt tungomål. (Läs gärna hans hyllning till detta hans ”enda värn” i ”Mitt språk”, ur Livets värde; 1940). Han hittade ett spektrum av poetiska skiftningar i det vardagliga, sådana som går de flesta av oss förbi, liksom vi inte kan uppfatta det ultravioletta eller det infraröda. Han hittade sedan rätt ordkombination för att återskapa dem för oss alldagliga mänskor; så att de slår an något inom oss och väcker slumrande invärtes fakulteter till en sublim förnimmelse av det högtidligt sköna.

En tidig programförklaring från Österling, som han stod fast vid under hela sitt författarskap, läser vi i essayen ”Anmärkningar till dagens lyrik” ur boken Människor och landskap: ett knippe studier och skisser: 1904—1910 (1910): ”En fri genius skyggar icke för de torftigaste objekt, tvärtom känner han ofta en hemlig dragning just till det glanslösa, undanskymda och försmådda, till livets allra fattigaste stilleben.” Här ligger en av Österlings storheter: han avtäcker som få bland svenska lyrici den verkliga glansen hos det till synes glanslösa.

Jag har en känsla av att den gamle akademiledamotens böcker är tämligen förbisedda i dag. Av dem som känner författaren lite närmare förefaller dessutom inte obetydligt få tänka på honom som landskapsskald. Det är naturligtvis helt riktigt att den sydligaste av svenska provinser var hans främsta litterära domän, likt Värmland var Frödings och Dalarna Karlfeldts. Hans sångarlungor var härligt fyllda av Skånes himmel. Hembygdsmotiven är rikliga och viktiga hos honom, men de är samtidigt inte allt för dominerande. Dessutom är jag säker på att de i det närmaste är lika givande för lapplänningen vid fjällets kant som de är för mig själv, som av lika naturliga skäl som Österling låter det skånska sädesfältet växa nära mitt hjärta. Han läses alltså lika väl hela vägen ”från örnarnas berg och till vipornas slätt” för att nu uttrycka mig med skaldens egna ord. Hans hembygdsporträtt utgår från en av de finaste ideologiska linjerna i hans diktning, vilken är universell: värdesättandet av det historiska sambandet, av gångna generationers arbete. Den har nog aldrig kommit till så fulländat uttryck som i ”Gården och dösen”, ur De sju strängarna (1922). Österling tillbringade många barnasomrar på farföräldrarnas gård vid Östra Torp nära Smygehuk, en trakt smyckad med flera tunga stenåldersarrangemang: ”Men än för min håg | de gyllene stå |ty som liten påg | har jag sett dem så. | Där har farfar grävt, | där har farmor vävt, | där är helig mull | för minnenas skull.” Detta är platsen där ”[v]arje ting står beglänst | av sin långa förtjänst”, och man upplever det i varje ord. Avslutningen måste återges i sin helhet:

”Där Östersjön blånar i famntag med slätten | ha män gått i land av den blondaste ätten. | Det glittrar i söder, där solhjulet vilar, |men svalorna flyga kring dösen som pilar. | Blott en stund var min | av den tid som flög | med svalornas vin | över Vemmenhög. | Men mitt väsen fick ton | av den bördiga ron, | och vart ödet mig bär, | min rot är där.”

Ja, minne var sannerligen ett honnörsord för Anders Österling. I ”Mnemosyne”, ur Tonen från havet (1933), upplever han sitt diktarvärv som att ”leva för att skydda |den minnets gudom” som hade sökt en fristad hos honom. Titeln på Österlings memoarbok från 1967, Minnets vägar, skulle lika gärna kunna vara en karakteristik av hans diktarbana. Med anglosaxiska ord, följden av hans litterära vägval har blivit a stroll down memory lane. I memoarboken åkallar han återigen Mnemosyne. Minnet blir för honom verklighetens fjärde dimension; den bestämmer tingens värde och är oskiljbar från det andliga växandet. I memoarerna vill han alltså vända sitt diktarprogram mot sin egen person: att beskriva det enkla och vardagliga. Anspråkslöst framhåller han ju sitt eget liv och sin egen person som mindre intressant. Men, ”[o]m jag i det följande kunde låta detta minne komma till tals utan oärlighet och bisyften, skulle det kanske ändå uppstå ett perspektiv, där återblicken med ett slags renad realism kan dröja även vid små detaljer. Även den som inte uppfattar sig själv som en särskilt intressant individ, upphör dock aldrig att förundra sig över det genetiskt märkvärdiga i allas vår mänskliga lott.”

En mäktig dikt med hembygdsmotiv, fulladdad med känsla för det historiska minnet, är ”Ales stenar”, ur ovannämnda Tonen från havet. Om den är hans mest kända dikt, är den i så fall det med rätta. Den torde tillhöra det mest välskrivna i svensk lyrik. Den österlingska blandningen av sten och säd från ”Gården och dösen” återkommer här: ”Där kusten stupar mellan hav och himmel | har Ale rest ett jätteskepp av stenar, | skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel | med blockens mörka stillhet sig förenar”. I sista strofen åstadkoms en annan förening, med en formulering som Österling säkerligen gladde sig åt: ”och tiden byter hälsningar med rummet | i seglens rörelse och blockens vila”. Den är typiskt för Österling och för hans metod att levandegöra det förflutna och ge det mening åt nutidsmänniskan. Jag uppskattar även det nästan heidenstamska örat för mystik: ”I sluten ordning dessa gråa hopar | stå vakt från hedenhös; och folket säger | att backen spökar – att den gnyr och ropar | i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.” Avslutningens styrka ligger i tre för Österling karakteristiska hänvisningar: till sommaren, till stenen, till fågeln. I detta rör det sig inte om örnen, vipan eller svalan, men om den uppskattade drillfågeln: ”och marken strör sin blom | kring stentung ålderdom, | och lärkan slår, och Skånes somrar ila”.

Hans hembygdsengagemangs förlängning var uppriktig och originellt uttryckt fosterlandskänsla. Punschpatriotiskt svärmeri, dalanationellt handklaveri eller flaggchauvinistiskt vifteri var inte hans. Hans signum att fånga det enkla och vardagliga, och genom det illustrera något stort, går igen i hans fosterländska dikter. I ”Där ligger Sverige”, ur Idyllernas bok (1917), är det inte landet med stora konungar eller krigiska dater som besjungs, utan landet med ”koboltsvarta sjöars ragg”, landet ”där kristna läran vilar lätt på sinnet | som söndagsenris på ett skurat golv”, landet med fiskfjäll och fågelblod. Där ligger Sverige:

”Svenska sjunger säden, | svensk doftar mossan på det minsta skär, | och namnlös kärlek, blott till hälften kväden, | gör livet ljuvt för oss att leva där!”

Den landskapsbild som målas upp för närmast tankarna till den bohuslänska klippkusten. (Men kanske favoriseras min gissning av en association till Heidenstams kapitel ”Bland svenska skären”, ur Karolinerna, där den till Bohuslän hemvändande krigaren får lägga sin kind mot det svenska skäret). Antagligen är det dock en rimligare gissning att det är det blekingska kustlandskapet som beskrivs. Österlings mor stammade från denna trakt, och dit for han då och då för att besöka släktingar. Poängen här är dock att det inte spelar någon roll i vilken del av landet det besjungna skäret finns, i Bohuslän, Blekinge eller någon annanstans. Mossan doftar inte provinsiellt hos skalden. Den doftar svenskt.

I ”Det svenska landet”, ur Jordens heder (1927), uttrycker skalden sig geografiskt mer neutralt. Sverige är ”ett blånande hem för de blondas ätt”. ”Det har länge bebotts | av ett folk för sig själv, | här har röjts, här har rotts | genom skog, över älv”: ”Vad vi ärvt som vår art | det skall vidare gå, | fast vi lämna det snart, | skall det leva ändå.”

Dikten innehåller också den programförklaring som vi har sett senare återkomma i ”Gården och dösen”: ”Vår historia susar i säden, | ej blott i baneret på stång; | där en gård lyser upp *mellan träden | har odlingens ande sin gång.” Självfallet är det här återigen Östra Torp som skalden, visserligen inte uttalat, sätter på Sveriges litterära karta.

Österling var sannerligen ingen världsfrånvänd drömmare som trodde världen en sockersöt idyll. Han förefaller ha haft en god puls för det politiska skeendet, även om hans lyrik sällan blir särskilt politisk. Det är i själva verket den klara insikten om att vår värld ofta är en hård och grym plats, som för honom motiverar ett diktfokus på livets glada och ljusa bilder. Vi behöver denna blick mot det rofyllda och positiva för att orka ta oss igenom livets svårigheter och för att bekämpa det destruktiva.

Samhällskritik kommer dock då och då till uttryck i Österlings dikt. Låt mig endast lämna ett exempel. I ”Det svenska lejonet 1947”, ur Årens flykt (1947) ser skalden inte längre bilden av ett rytande lejon utan av en gammal kloklippt tamkatt som ”ledes i band att rösta vid val”: ”[D]et är, trots allt, en välsignad sak | att alla styras av alla.” Dikten blir ett uppror mot långtgående statsregleringar: ”Ty vem är fri, när det runtomkring | förordnas, förbjudes, förbommas?” ”Vem åtrår än ett personligt liv | när man kan få ett numrerat?”

Jag är också tacksam för Österlings kristna motiv. ”Psalmodikon”, ur De sju strängarna, är en rörande dikt. En fattig torpare spelar på sitt enkla instrument vid spiselhällen. Fönsterljuset förenar sig med kolglödens sken så den gamle hjälpligt kan famla bland strängarna. Ingen människa hör honom, endast Gud. Men kanske är den högste ”i ondskans tider ensam som han”? Så kommer den sensmoral som handlar om troheten i det lilla: ”Det ringa blir stort på oändlighetshåll – | så länge hans sångspel klingar, | är jorden mer än en vilsen boll | som kretsar i ödsliga ringar.”

”Romersk mosaik”, ur samma diktsamling, besjunger glädjen efter Roms kristnande under Konstantin: ”Ty kristnad är Tiberis hedniska flod | med kraft av de tusen martyrernas blod: | där Pan har huserat i spillror och snår, |nu Herrens basilika segrande står.” Fjärran är nu dagarna då martyrernas blod blandades med Colosseums grus: ”Den tro som försmädad i gravarna skalv, | kan nu triumfera på väggar och valv | och gjuta i bilder av flammande glas | de bävande nätternas gyllne extas.”

I dikten ”Urmakaren”, ur Tonen från havet, berättar Österling, hur han kände det som om gamle mästers forskande yrkesöga sett, inte bara hur klockan fordrade rengöring, men också hur dess ägare behövde själsrening. Perspektivet öppnas på österlingskt maner. Urmakare blir här symbol för Gud Fader: ”och som en fjärran bild | steg plötsligt fram ur drömmen | den helige, den far | som alltings mäster var.” Lärdomen blir ”att blott på mäster tro | och av hans hand bero”.

Österling växte upp i Malmö. Han bodde med föräldrarna i kvarteret kring S:t Petri, stadens stora 1300-talskyrka. Där fanns alltså familjens församling och den unge pågen trädde snart till gosskörens undsättning. Minnen finns samlade i ”Sången i Petri”, ur Jordens heder. Den dikten innehåller ett fyndigt Malmörim: ”Ur orgelpreludiets dunder och svall | koralen steg upp som en palmö. | Med svällande strupar vi skötte vårt kall, | vi gälla keruber från Malmö.” Tioårsmunnarna sjöng ut med friskt mod: ”Så fylldes i psalmen med ära och nit | det kristliga hopp, som beräknar, | att djävulen själv och hans horniga svit | skall flykta för skriande djäknar.” Dikten avslutas med en skräckblandad drömbild. Plötslig står skalden åter i Petri som den siste av sjungande djäknar: ”Församlingen bidar. Men skingrad och stum | är kören av strupar, som golo. | Allena i heligt och skymmande rum | jag höjer mitt bävande solo.”

Skillnaden mellan vardaglig dikt och fullödig dikt över vardagliga ting torde framför allt ligga i graden av intensitet, med vilken skalden upplever saken. ”Flickan i Franzensfeste”, ur Tonen från havet, är en utmärkt illustration till det. Diktaren fångar här ett studentminne, en enkel ögonblickshändelse under ett tågbyte på väg till Verona. På stationen glödgades mörkröd värme i kantinen. Där igenkände hans vakna doftsinne Virginiarök i den marskalla vinden. Där ”sprakade språk, där luktade lök”. Den som langar Glühwein till Österling är en ”käck tyrolska från höglandsbyn, | som ännu ej lärt sig att sminka”, och som medan hon knyter förklädet om höfterna frågar: ”’Far ni?’ – ett huvudkast – ’dit ner, i det härliga landet?’” Österling minns den korta och enkla dialogen med flickan med speciell värme. Och den väcker den härliga förväntan han bar med sig på sin ungdomliga resa: ”Mitt hjärta bultar: Dit ner, dit ner! | Italiens linjer blåna. | Jag är student och i natt jag ser | för första gången Verona.”

I ”Sommarstycke”, ur Idyllernas bok, ”skall Skurup äta”. Därför komma de ”körande från Skurupstrakten | med barn och blomma, tio vagnar fulla.” Där är töserna med deras välbetänkta tungomål, med vilket ”[d]e glamma trögt, men deras friska munnar | ha den arom som så förtroligt minner | om äppelskuggade gedigna brunnar | i sommarbyar där idyllen spinner.” ”Där sitter mannarna och se högtidligt rakt genom suparnas kristall det gröna”. Där är ”det ätligt sköna” och dans med ”bra skomakardon”. Ja, till dess att ”månens fläckar över gräset dugga”. Då börjar Eros själv bland bokarna skjuta ”mästerskott med tollebössa”.

I ”Skånsk landsväg”, ur Årens flykt, besjungs ”en vanlig väg” där stillheten flödar ”i stora åmar” och som, efter en stunds resande, leder förbi en by ”med lördagsfrid i blanka fönsterblickar”: ”Med slutna ögon känner man så väl, | i vilket land och vilken luft man andas. | En doft av barndomsbröd i minnet blandas | med sädens viskningar ur jordens själ. Vägen sticker på många vis inte ut från andra vägar. Men likväl: ”där man står vid diket, | blir hjärtat varmt av glädje att den finns | och leder genom en så kär provins | och binder samman den med hela riket.” Här har vi sålunda en vacker illustration till den koppling mellan Österlings hembygds- och fosterlandskänsla, som vi talade om tidigare. Längs Österlings väg ses också, jämte många andra vackra och originella bilder, hur ”dimman börjar sina trolska lekar | kring ett försvunnet ålopp i en äng”.

Med den ån slutar även denna diktrapsodi. Men Österlings väg fortsätter. Om ni vill. Jag förmår här inte, likt Fredrik Böök i Svenska Dagbladet den 30 november 1907, att ”undertrycka en from önskan, att även den stora allmänheten måtte […] stifta bekantskap med en så rikt begåvad, så verkligt betydande skald som Österling är”. Så slå er efter dagens världsliga övningar ner i favoritfåtöljen under läslampan med en bok av Anders Österling – då slår ni samtidigt följe med honom i en uppfriskande, särdeles minnesvärd promenad.

2 kommentarer

  1. EN GLÄNSANDE SAK

    Österlings vinnande diktarprogram att inte skygga “för de torftigaste objekt”, att istället dras “till det glanslösa, undanskymda och försmådda, till livets allra fattigaste stilleben”, att låta ett enkelt ting ”stå beglänst av sin långa förtjänst” – ja, att till och med att ge det helighet ”för minnenas skull” – denna programförklaring har fått en vacker fördjupning i en liten dikt av Karin Boye, ”En målares önskan”, ur hennes debutdiktsamling Moln från 1922:

    ”Jag ville måla ett ringa grand | av slitnaste vardag, så nött och grått, | men genomlyst av den eld, som förmått | all världen att springa ur Skaparens hand. | Jag ville visa, hur det vi försmå | är heligt och djupt och Andens skrud. | Jag ville måla en träsked så, | att människorna anade Gud!”

  2. DEN LILLA VÄGEN

    Ja, vägen är väl egentligen inte så värst lång från Österlings och Boyes litterära väg – viljan att se helighet i de enklaste tingen, önskan att genomlysa dem med Skaparens eld, till den heliga Thérèse av Lisieuxs “lilla väg”: “att göra den minsta sak med stor kärlek”. Jag har även hört orden “Guds öga ser även den minsta sak” tillskrivas samma helgon.

    Och då har ju vägen lett oss genom hela sommardalen tillbaka till den by där vi finner Österlings ur och gamle mästers forskande yrkesöga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.