Hollywoods helvete (och TÄVLING!)
Posted on | juli 29, 2010 | No Comments
Av Bo Solberg
Kilade till kino här för leden. När jag sedan lämnade ljuset på duken och traskade samma led hemåt igen i mörkret vet jag vad som flög i mig. Nej, inte en ande, men en andemening. Låt mig uttrycka den så här:
Vilken profession med stort P skulle du vända dig till för hjälp om du, Gud förbjude, hemsöktes av mörksens makter? Psykiatriker? Psykiskt medium? Präst? Hollywood har genom åren låtit filmrollsinnehavare tacka ja till hela detta spektrum av yrkestjänster. Med varierande resultat. Jag illustrerar med ett urval av fyra filmer. Två äldre och två färskare. De indelar sig i tvenne kategorier även efter ett annat kriterium.
I två av dem är Kristus en ickeperson.
I Roman Polanskis Rosemary’s Baby från 1968 (byggd på Ira Levins roman från 1967 med samma namn) luras en ung kvinna av en satanistisk sekt att blir bärande på djävulens avgjort antikristna avkomma. Den enda hjälp hon lyckas få är psykiatrikers och allmänläkares. Det slutar illa. Filmen låter det onda triumfera storstilat och slutar där. I mörkret.
I Sam Raimis Drag Me to Hell från 2009 (baserat på Ivan Raimis manus) får en ung kvinna en förbannelse uttalad över sig, vilken ger en till helvetet nedfallen ängel kraftigt utökade möjligheter att dra med sig henne ner till sin egen infernaliska tillvaro. Hon ber om hjälp, men endast hos psykiska medier. Det slutar illa. Filmen låter det onda triumfera storstilat och slutar där. I mörkret.
I de två andra filmerna är Kristus en nyckelperson.
William Friedkins The Exorcist från 1973 (byggd på William Peter Blattys roman från 1971 med samma namn, vilken i sin tur är inspirerad av en verklig händelse kring en amerikansk pojke 1949) handlar om en flicka, i vilken Mörkrets förste stigit ned, hotande och vred. Hennes mor vänder sig, efter det att dottern utsatts för resultatlösa övningar enligt den konventionella läkekonstens alla regler, till Kyrkan och får hjälp av tvenne själasörjare med exorcism. Det slutar väl. Båda prästerna dör visserligen, men deras offergärningar leder dem till Himmelen, och flickan befrias fullständigt från det djävulska svaveloset och lever därefter ett liv närmare Gud. Filmen låter alltså det goda triumfera storstilat och slutar där. I ljuset.
I Scott Derricksons The Exorcism of Emily Rose från 2005 (baserat på regissörens och Paul Harris Boardmans manus, vilket i sin tur grundats på verkliga händelser kring den tyska flickan Anneliese Michel 1970–76) blir den kvinnliga huvudpersonen besatt icke endast av ”Hornpelle”, för att nu citera en svensk filosof, utan av en hornig svit, för att av bara farten också tala med en svensk poet. Sjukhuset blir ingen kurort för flickan. Hennes kropp var ju en, inte av virus eller bakterier, utan av självaste den lede Fi ockuperad provins (jo, det uttrycket har jag, i försvenskad form, lånat från den engelske författare, som också vidarebefordrat till oss några utdrag från Helvetets brevskola). Nåväl, fast beslutna att bryta Åklagarens domvärjo över flickan, vänder sig de närmast sörjande småningom till en adekvatare instans; Ecclesia militans. En Kristi stridsman anför ett utdrivningsförsök efter den romerska manualens taktik. Under denna får emellertid flickan en Mariauppenbarelse och ställs inför valet att befrias från avgrundens plågoandar eller att låta dem kvarbli till slutet. Heroiskt väljer hon sin via dolorosa, och genom sina gruvliga marter och sin unga död leder hon, enligt Jungfruns förutsägelse, många människor till Gud. Det slutar alltså väl. Filmen låter det goda triumfera storstilat och slutar där. I ljuset.
Hollywood ger oss sällan värdefull sensmoral. Men med ovanstående uppställning gör kanske filmhuvudstaden dock för en gångs skull och med en djärv språklig frihet skäl för sitt namn om heligt trä – dvs. korsets trä. Den kristna tron lär ju som bekant att ingen frälsning finns utom genom den korsfäste. Filmerna illustrerar, på sina egna respektive sätt och trots alla sina uppenbara brister, detsamma. De två förstnämnda endast genom sitt iskalla utelämnande av Kristus, av vilket rollgestalterna får ta de brännande konsekvenserna. De två senare filmerna ger oss en mer uppbygglig kost. Korset symboliserar historiens starkaste uttryck av heroism och uppoffring. Då detta tidernas bragdeverk utfördes för vår skull, är vi moraliskt skyldiga till efterföljd; att hjälpa till att bära korsets tyngd. Ty utan en heroisk viljeakt från vår sida, utan uppoffring, når vi inte fram att plocka de återlösningens frukter som prunkar på detta lignum Dei, huvudskalleplatsens gudomliga träd. Utan offer och passion uppnås inte det goda. Vi kan sedan i vår tur orka bära god frukt. Förlåt mig om min tanke i detta sammanhang går till de trädarter som fordrar pollinering mellan två trädindivider för att frambära frukt. En av dessa är, illustrativt nog, passionsfruktsträdet.
Men jag skall lämna botaniken åt sidan. Och fortsätta med bot-tekniken. Ty våra tvenne kategorier av filmer speglar ju också de båda sätt på vilka kristendomen har lärt oss att närma oss den himmelska slutförvaringen. Å ena sidan fruktan för helvetet – den ofrånkomliga, nermörka lokal som återstår efter den oåterkalleliga portningen från det paradisiska gästabudet. Å andra sidan kärleken till Gud och viljan att åskåda Honom i en outtröttlig evighet. Negativ respektive positiv infallsvinkel än en gång alltså. Det förra sättet är naturligtvis det primitiva; det senare sättet måste, som sagt förr eller senare, tas i anspråk. Likväl: de som nu svävar i det blå, lyckligt omedvetna om djävulens bottennivå riskerar att senare få de två positionerna utbytta. Vart träd, som inte bär god frukt, skall nedhuggas och kastas i elden, lär som bekant evangelisten oss. Filmarrangemanget ovan, det vill säga de fyra biorullarna hopklippta, ingjuter fruktan för hin håle och alla hans hår, och längtan till den gode Herden och hans utvalda får. Jag hör det ropa i predikostil: Undvik förtappelsens breda och bekväma motorväg. Använd apostlahästarna på den smala och snåriga gångstig som leder brant uppför.
Det är att ställa sig i tjänst åt tillvarons goda kraft.
Visdomen kan appliceras på livets alla områden. Prova den på det politiska: samarbeta med de goda krafter som finns. Ensamma klarar vi föga. Men utan Gud klarar vi intet. Det är livets första läxa och sista lärdom. Med Honom kan vi nå livets mål.
TÄVLING
Redaktionen utlyser en tävling med Bo Solbergs artikel som grund.
1. Vilken filosof var det som skrev om Hornpelle? Som ledtråd kan nämnas att titeln på den skrift där uttrycket finns har en viss anknytning till mode.
2. Vilken författare var det som skrev om djävulen och hans horniga svit? Ledtråd: Uttrycket förekommer i en dikt som handlar om unga sångare.
3. ”Mörkrets furste stiger ned, hotande och vred”. Varifrån är detta citat hämtat?
4. Vilken är den engelske författare som har skrivit om Helvetets brevskola?
Vinnaren utses genom lottning bland dem som har avgivit flest korrekta svar. Lämna e-postadress i samband med ditt svar så att vi kan ta kontakt.
Comments
Leave a Reply