Film

Publicerad den juli 29th, 2010 | av Redaktionen

4

Hollywoods helvete (och frågetävling!)

Av Bo Solberg

Kilade till kino här för leden. När jag sedan lämnade ljuset på duken och traskade samma led hemåt igen i mörkret vet jag vad som flög i mig. Nej, inte en ande, men en andemening. Låt mig uttrycka den så här:

Vilken profession med stort P skulle du vända dig till för hjälp om du, Gud förbjude, hemsöktes av mörksens makter? Psykiatriker? Psykiskt medium? Präst? Hollywood har genom åren låtit filmrollsinnehavare tacka ja till hela detta spektrum av yrkestjänster. Med varierande resultat. Jag illustrerar med ett urval av fyra filmer. Två äldre och två färskare. De indelar sig i tvenne kategorier även efter ett annat kriterium.

I två av dem är Kristus en ickeperson.

I Roman Polanskis Rosemary’s Baby från 1968 (byggd på Ira Levins roman från 1967 med samma namn) luras en ung kvinna av en satanistisk sekt att blir bärande på djävulens avgjort antikristna avkomma. Den enda hjälp hon lyckas få är psykiatrikers och allmänläkares. Det slutar illa. Filmen låter det onda triumfera storstilat och slutar där. I mörkret.

I Sam Raimis Drag Me to Hell från 2009 (baserat på Ivan Raimis manus) får en ung kvinna en förbannelse uttalad över sig, vilken ger en till helvetet nedfallen ängel kraftigt utökade möjligheter att dra med sig henne ner till sin egen infernaliska tillvaro. Hon ber om hjälp, men endast hos psykiska medier. Det slutar illa. Filmen låter det onda triumfera storstilat och slutar där. I mörkret.

I de två andra filmerna är Kristus en nyckelperson.

William Friedkins The Exorcist från 1973 (byggd på William Peter Blattys roman från 1971 med samma namn, vilken i sin tur är inspirerad av en verklig händelse kring en amerikansk pojke 1949) handlar om en flicka, i vilken Mörkrets förste stigit ned, hotande och vred. Hennes mor vänder sig, efter det att dottern utsatts för resultatlösa övningar enligt den konventionella läkekonstens alla regler, till Kyrkan och får hjälp av tvenne själasörjare med exorcism. Det slutar väl. Båda prästerna dör visserligen, men deras offergärningar leder dem till Himmelen, och flickan befrias fullständigt från det djävulska svaveloset och lever därefter ett liv närmare Gud. Filmen låter alltså det goda triumfera storstilat och slutar där. I ljuset.

I Scott Derricksons The Exorcism of Emily Rose från 2005 (baserat på regissörens och Paul Harris Boardmans manus, vilket i sin tur grundats på verkliga händelser kring den tyska flickan Anneliese Michel 1970-76) blir den kvinnliga huvudpersonen besatt icke endast av ”Hornpelle”, för att nu citera en svensk filosof, utan av en hornig svit, för att av bara farten också tala med en svensk poet. Sjukhuset blir ingen kurort för flickan. Hennes kropp var ju en, inte av virus eller bakterier, utan av självaste den lede Fi ockuperad provins (jo, det uttrycket har jag, i försvenskad form, lånat från den engelske författare, som också vidarebefordrat till oss några utdrag från Helvetets brevskola). Nåväl, fast beslutna att bryta Åklagarens domvärjo över flickan, vänder sig de närmast sörjande småningom till en adekvatare instans; Ecclesia militans. En Kristi stridsman anför ett utdrivningsförsök efter den romerska manualens taktik. Under denna får emellertid flickan en Mariauppenbarelse och ställs inför valet att befrias från avgrundens plågoandar eller att låta dem kvarbli till slutet. Heroiskt väljer hon sin via dolorosa, och genom sina gruvliga marter och sin unga död leder hon, enligt Jungfruns förutsägelse, många människor till Gud. Det slutar alltså väl. Filmen låter det goda triumfera storstilat och slutar där. I ljuset.

Hollywood ger oss sällan värdefull sensmoral. Men med ovanstående uppställning gör kanske filmhuvudstaden dock för en gångs skull och med en djärv språklig frihet skäl för sitt namn om heligt trä – dvs. korsets trä. Den kristna tron lär ju som bekant att ingen frälsning finns utom genom den korsfäste. Filmerna illustrerar, på sina egna respektive sätt och trots alla sina uppenbara brister, detsamma. De två förstnämnda endast genom sitt iskalla utelämnande av Kristus, av vilket rollgestalterna får ta de brännande konsekvenserna. De två senare filmerna ger oss en mer uppbygglig kost. Korset symboliserar historiens starkaste uttryck av heroism och uppoffring. Då detta tidernas bragdeverk utfördes för vår skull, är vi moraliskt skyldiga till efterföljd; att hjälpa till att bära korsets tyngd. Ty utan en heroisk viljeakt från vår sida, utan uppoffring, når vi inte fram att plocka de återlösningens frukter som prunkar på detta lignum Dei, huvudskalleplatsens gudomliga träd. Utan offer och passion uppnås inte det goda. Vi kan sedan i vår tur orka bära god frukt. Förlåt mig om min tanke i detta sammanhang går till de trädarter som fordrar pollinering mellan två trädindivider för att frambära frukt.  En av dessa är, illustrativt nog, passionsfruktsträdet.

Men jag skall lämna botaniken åt sidan. Och fortsätta med bot-tekniken. Ty våra tvenne kategorier av filmer speglar ju också de båda sätt på vilka kristendomen har lärt oss att närma oss den himmelska slutförvaringen. Å ena sidan fruktan för helvetet – den ofrånkomliga, nermörka lokal som återstår efter den oåterkalleliga portningen från det paradisiska gästabudet. Å andra sidan kärleken till Gud och viljan att åskåda Honom i en outtröttlig evighet. Negativ respektive positiv infallsvinkel än en gång alltså. Det förra sättet är naturligtvis det primitiva; det senare sättet måste, som sagt förr eller senare, tas i anspråk. Likväl: de som nu svävar i det blå, lyckligt omedvetna om djävulens bottennivå riskerar att senare få de två positionerna utbytta. Vart träd, som inte bär god frukt, skall nedhuggas och kastas i elden, lär som bekant evangelisten oss. Filmarrangemanget ovan, det vill säga de fyra biorullarna hopklippta, ingjuter fruktan för hin håle och alla hans hår, och längtan till den gode Herden och hans utvalda får. Jag hör det ropa i predikostil: Undvik förtappelsens breda och bekväma motorväg. Använd apostlahästarna på den smala och snåriga gångstig som leder brant uppför.

Det är att ställa sig i tjänst åt tillvarons goda kraft.

Visdomen kan appliceras på livets alla områden. Prova den på det politiska: samarbeta med de goda krafter som finns. Ensamma klarar vi föga. Men utan Gud klarar vi intet. Det är livets första läxa och sista lärdom. Med Honom kan vi nå livets mål.

TÄVLING

Redaktionen utlyser en tävling med Bo Solbergs artikel som grund.

1. Vilken filosof var det som skrev om Hornpelle? Som ledtråd kan nämnas att titeln på den skrift där uttrycket finns har en viss anknytning till mode.

2. Vilken författare var det som skrev om djävulen och hans horniga svit? Ledtråd: Uttrycket förekommer i en dikt som handlar om unga sångare.

3. ”Mörkrets furste stiger ned, hotande och vred”. Varifrån är detta citat hämtat?

4. Vilken är den engelske författare som har skrivit om Helvetets brevskola?

Vinnaren utses genom lottning bland dem som har avgivit flest korrekta svar. Lämna e-postadress i samband med ditt svar så att vi kan ta kontakt.

Tags: , ,


Om frfattaren



4 Responses to Hollywoods helvete (och frågetävling!)

  1. Bo Solberg says:

    JÄRNEK OCH KRISTI LIDANDE

    Jag kunde naturligtvis när jag i artikeln nämnde holly, dvs. järnek – för att stärka grunden för min djärva ordlek – också ha hänvisat till att denna växts taggiga blad ofta har setts som en symbol för Jesu törnekrona och dess röda bär som de blodsdroppar som den korsfäste utgöt. Det är därför järnek inte är helt ovanlig i kyrkogårdar.

  2. Holly says:

    THE HOLLY IN THE WOOD

    Låt mig illustrera den diskuterade symboliken med den brittiska dikten “The holly and the ivy”, med sitt troliga ursprung i tidigt 1700-tal. Den sjungs vid juletid till en vacker melodi. Järneken symboliserar alltså Kristus, så att “of all the trees that are in the wood, | the holly bears the crown”. Där har vi alltså dessutom ordlekens holly och wood. Men dikten låter oss också, parallellt med Frälsaren, möta Dennes saliga Moder. Hon representeras följaktligen av murgrönan:

    “The holly bears a blossom, | as white as the lily flower, | and Mary bore sweet Jesus Christ, | to be our sweet Saviour. || The holly bears a berry, | as red as any blood, | and Mary bore sweet Jesus Christ | for to do us sinners good. || The holly bears a prickle, | as sharp as any thorn, | and Mary bore sweet Jesus Christ | on Christmas Day in the morn. || The holly bears a bark, | as bitter as any gall, | and Mary bore sweet Jesus Christ | for to redeem us all.”

  3. Redaktionen says:

    SENT SVAR ÄR OCKSÅ ETT SVAR

    Kommentarerna ovan påminde oss om att vi inte har lämnat en lösenyckel till de fyra frågor vi ställde efter artikeln.

    Det är docenten i teoretisk filosofi i Lund, Erik Ryding (1920-1989), som i sin skarpslipade och underhållande essäbok Djävulens nya kläder (Natur och Kultur, 1961) använder uttrycket om Hornpelle. Den är en kritisk granskning av åtskilligt i det bestående samhällets gottköpsfraseologiska, slentrianmässiga ordkostymering. Hornpelle kan sägas komma in i sammanhanget så till vida, att han har insett att människor kan luras till allt möjligt, om det bara kamoufleras med de accepterade standarduttrycken. Därför har han anpassat sig. Följande rader kan väl bli ett smakprov på Rydings skrivstil:

    ”Det samhälle, vi ser i färd med att utvecklas, påminner i sin blandning av perfektionism och sorglös efterblivenhet om en man, som inte kan drömma om att slösa tid och kraft på att tvätta sig, förrän han fått sin garderob fulländad med citydress för förmiddagsbröllop, kubb och blommig väst för Derbydagar, vit smoking för sommarsupéer etc. Kanske vore det trots allt nyttigt att få honom att satsa en smula också på tvål och vatten.”

    Boken omnämns för övrigt i all korthet i denna nättidskrift i artikeln ”Karon i luren – då kan man inte lägga på” (den 14 maj 2012), en artikel som kåserar kring Rydings sistlingsbok Karon i luren tutar (Doxa, 1985).

    Den författare som skrev om djävulen och hans horniga svit var sedan Akademiledamoten Anders Österling (1884-1981) i dikten ”Sången i Petri” ur samlingen Jordens heder (1927). Skalden bodde som barn i kvarteret kring S:t Petri i Malmö och den unge pågen gjorde då sin plikt i församlingens gosskör. Detta är bakgrunden till dikten. Här får det räcka med att citera meningen med den berörda formuleringen:

    ”Så fylldes i psalmen med ära och nit | det kristliga hopp, som beräknar, | att djävulen själv och hans horniga svit | skall flykta för skriande djäknar.”

    Dikten omskrivs annars i en artikel om Österlings poesi, ”En promenad längs minnets väg” (den 30 maj 2010).

    Uttrycket om mörkrets förste som stiger ned, hotande och vred kommer sedan naturligtvis från den svenska översättningen av Martin Luthers (1483-1546) psalm ”Ein feste Burg ist unser Gott” från 1528. Den svenska versionen från 1536 betitlades ”Wår Gudh är oss en wäldig borg”, men har sedan dess utsatts för ett par förbättringar, den senaste 1816 av J. O. Wallin (1779-1839). Sångens första stycke lyder i 1937 års psalmbok:

    ”Vår Gud är oss en väldig borg, | han är vårt vapen trygga. | På honom i all nöd och sorg | vårt hopp vi vilje bygga. | Mörkrets förste stiger ned, | hotande och vred. | Han rustar sig förvisst | med våld och argan list. | Likväl vi oss ej frukte.”

    Avslutningsvis: den engelske författare som skrev om helvetets brevskola var C. S. Lewis (1898-1963). Det gjorde han i den välskrivna och nästan kusligt insiktsfulla boken The Screwtape Letters (Geoffrey Bles, 1942), på svenska Från helvetets brevskola : studiebrev om de bästa metoderna att föra en själ till förtappelse (Gleerup, 1944). Berättelsen, skriven i en satirisk, epistolär stil, tar formen av trettioen brev skrivna av en demon av högre rang, Screwtape, till en med lägre, Wormwood. Den senare behöver råd: han har givits huvudansvaret att vägleda en ung man (”the patient”) bort från ”the Enemy” (Gud) och till ”Our Father Below” (djävulen). Här kan vi endast citera något ur det första brevet:

    ”It sounds as if you supposed that argument was the way to keep him out of the Enemy’s clutches. That might have been so if he had lived a few centuries earlier. At that time the humans still knew pretty well when a thing was proved and when it was not; and if it was proved they really believed it. They still connected thinking with doing and were prepared to alter their way of life as the result of a chain of reasoning. But what with the weekly press and other such weapons we have largely altered that. Your man has been accustomed, ever since he was a boy, to have a dozen incompatible philosophies dancing about together inside his head. He doesn’t think of doctrines as primarily ‘true’ or ‘false’, but as ‘academic’ or ‘practical’, ‘outworn’ or ‘contemporary’ […]. Jargon, not argument, is your best ally [—]. By the very act of arguing, you awake the patient’s reason […]. Even if a particular train of thought can be twisted so as to end in our favour, you will find that you have been strengthening in your patient the fatal habit of attending to universal issues and withdrawing from the stream of immediate sense experiences. Your business is to fix his attention on the stream. Teach him to call it ‘real life’ and don’t let him ask what he means by ‘real’”.

    Och med detta är vi alltså tillbaka där vi började; hos den Hornpelle som vet ”att människor kan luras till allt möjligt” om det bara kamoufleras med jargong, med de accepterade standarduttrycken – om de aldrig fullföljer en logisk granskning av sin föreställningsvärld eller sin omvärld.

  4. Bokvännen says:

    DIETOMBYTE

    På tal om Lewis malörtsdemon. Jag läste just denna rad i Hyok Kangs bok This Is Paradise!: My North Korean Childhood (Abacus, 2007, s. 89): ”Later, our village started feeding itself on weeds like wormwood”. Bakgrunden är naturligtvis den alltid mer eller mindre hotande svältkatastrofen i detta mörkerland.

    Men hur väl passar inte meningen från Orienten att i andlig betydelse läsas i Occidenten, i det en gång solklara Morgonlandet? Meningen måste ju nu läsas i det svaga ljuset des Abendlandes. Ty, som Tolkien skrev, ”The days have gone down in the West behind the hills into shadow”. Och nu kommer vårt enda “ljus” från den fallen stjärnan ”vars namn är malört” (Uppenbarelseboken 8:10-11). Läs alltså meningen som en beskrivning av det bittra ombytet i Västerlandets andliga föda. Vi kan svänga till följande parafras:

    Once upon a time our countries were nourished by the rich fruits of the tree of life. Later, our West started feeding itself on weeds like Wormwood.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑