Top
Samnationalism

Samnationalism med Clive Staples

Av Bo Solberg

Extremnationalistiska. Sånna är nysvenskarna, enligt ett, vad di kallar dokumentariskt, program utsänt till landets TV-mottagare för något år sedan. Det var inte första gången soffinsjunkna människor i blåblekt skärmljus har fått mottaga dylik terminologisk bildkvalitet från svensk journalistik. Om än någorlunda van vid dylikt etter i etern, ja och i blaskor och luntor för den delen, kan jag inte låta bli att var gång naivt häpna en smula. Hur får de till det så?

Jag anar trenne förklaringar till journalistens vid första anblicken gåtfulla beteende; han praktiserar den verbala konsten att antingen tycka, tro eller trotsa.

I det första fallet tycker alltså murveln verkligen att han här har spårat upp en dos extremnationalism. Låt vara, att den måttstock han då använder, måste vara den extremt strömlinjeformade. Vill man undvika hans förkastelsedom vågar man därför inte gärna göra mycket mer än att sjunga den huvudsakligen naturskildrande första versen av Du gamla, du fria under det officiella 6 junifirandet, ha en med ett lokalt ortsnamn nedklottrad svensk flagga vid ett internationellt idrottsevenemang eller ta fasta på svenska mat- och danstraditioner vid påsk, midsommar och jul. Mer än så och det börjar bli fara å färde. Om man till exempel anser att nationen är en rätt värdefull grej att behålla och säger det på ren svenska i politiska sammanhang, såsom att invandringen äntligen behöver stramas åt, ja, då är man extrem. Då är man ultra. Man behöver egentligen inte påpeka, att denna inställning har gått långt över gränsen för det löjeväckande.

I det andra fallet tror journalisten verkligen att nysvenskarna är extremnationalistiska. Det vill säga, han vet inte. Aldrig har han läst någon av deras ”pamfletter”, men han har fått höra om saken hos sina välpublicerade kompisar. Här rör han sig alltså inte med några högre ställda krav på professionalism; i detta fall att kontrollera sina källor.

I det sista fallet trotsar journalisten medvetet verkligheten genom att förvränga denna medelst negativt laddade tillhyggen. Detta taskspel betingas antingen av egna politiska preferenser eller bossarnas, och av förhoppningen att få mediekonsumenterna att säga blä åt nysvenskarna. Detta är givetvis den mest alarmerande förklaringen. Här har ju journalisten svikit den uppgift som existensberättigar yrket: att ovinklat söka förmedla sanningen till allmänheten.

Men om det nu alltså är ignorant eller ohemult att sätta etiketten extremnationalism på nysvenskheten, vilken är då lappens riktiga ordalydelse?

Till och med en lathund skulle utan besvär kunna finna svaret. Mycket tyder alltså på att murveln utgör ett mindre uthålligt djur. Den är sålunda icke att förväxla med den flitiga mullvaden, även om det inte skall förnekas att en korsning mellan dessa två arter, biologins lagar till trots, ofta har förekommit. Murveln (som enligt Svensk etymologisk ordbok kan läsas som en mindre tjur) verkar dock likt mullvaden ofta ha ljuskänsliga ögon, ty utrustad med normala synorgan erfordras ingen nämnvärd ansträngning, till exempel framför tidskriften Nonkonform, för att finna apologier för vad som i nysvensk terminologi kallas samnationalism. (Numera bör väl tilläggas att journalisten inte heller hade behövt skrolla sitt moraliska pekfinger ömt framför dess blogg). Ordet har exempelvis upprepade gånger sammanflutit redan under min egen penna (eller snarare ovanför mitt tangentbord). Vad kan då återstå för mig att säga? Mycket, säkerligen. Men för att inte fördjupa de gamla hjulspåren med en utdragen och sliten svada, ber jag här endast att få se saken med C. S. Lewis friska, och alls icke ljuskänsliga, ögon, så som han använde dem i Broadcast Talks ([1942]).

Lewis hänvisar till uppfattningen om en naturlag, som finns implanterad i människan som ett slags grundläggande moraliskt rättesnöre. Det finns ingen typ av impuls, som denna lag ibland inte säger åt henne att undertrycka, liksom det inte finns någon dito som den inte då och då uppmuntrar henne att bejaka. Det är därför ett misstag att påstå att en del av dessa – säg moderns kärlek till sitt barn eller patriotens till sitt land – är goda i sig själv, medan andra, exempelvis sexlust eller stridsinstinkt, är av ondo. Allt man kan säga är, att de tillfällen då instinkten att slåss eller den sexuella aptiten behöver tyglas är betydligt oftare förekommande än de tillfällen då en moder måste behärska kärleken till sina barn eller en fader den till sitt fädernesland. Ty självklart finns det situationer där det är en äkta mans plikt att uppmuntra sina sexuella impulser eller där en soldat bör uppelda sin stridsvilja. Men det är också klart, att det finns situationer där en kvinnas kärlek till sina barn eller en mans kärlek till sitt land måste kontrolleras så att de inte leder till orättvisa gentemot andra människors barn eller hemländer.

Betänk ett piano. Vore det inte bra knasigt att tala om bra och dåliga tangenter? Det är sättet på vilket de används, i vilket sammanhang eller vilken ordning de nedtrycks, som avgör om resultatet blir önskvärt. Det är alltså människans sak att bemästra sina drifter på ett sätt som främjar av henne uppställda mål, likt det är pianistens sak att välja rätt tangent i rättan tid för att skapa den musik genom vilken han vill uttrycka sig.

Denna bild är en klar parallell till den nysvenska uppfattningen av historien som olika krafters – biologiska, ekonomiska, psykologiska, moraliska, osv. – växelverkan, där de i varje ögonblick handlande historiska personligheterna verkar som krafternas omkopplare.

Genom Lewis resonemang har man alltså också uttryckt den synpunkten att nationen är ett värde – likt tangenten på pianot är den en värdefull tillgång – men ett relativt värde. Det vill säga, den är värdefull i sitt sammanhang och i samspel med andra värden. Ger man monomant en viss tangent företräde blir musiken oharmonisk, ja, det är väl till slut knappast längre fråga om musik. Gör man på motsvarande sätt nationen till ett absolut värde hamnar man i en farlig situation. Vi anträder vägen mot nationalegoism eller chauvinism – med andra ord extremnationalism. Vi har sålunda här att göra med den avart som förlett mången att avvisa hela den patriotiska idén med mantrat om att ”den leder bara till konflikter och krig”.

Men skapar man alltså en ideologi som uttryckligen framhåller nationen såsom ett värde, måste man samtidigt söka bygga in i systemet en respekt för den ovan omtalade naturliga ordningen, eller naturlagen, för att använda Lewis ord. Hos nysvenskheten griper här, som vi sett, dess historieuppfattning in i bilden, eller, om man så vill, paradoxens princip. Den vill inte tolerera nationalism utan internationalism. I sina grundformer motverkar ju självfallet inte dessa krafter varandra – de är komplementära. Redan ordet internationalism, dvs. mellan nationer, innebär ju ett explicit erkännande av nationen.  Vore den inte ett värde, varför skulle vi då bemöda oss om att upprätthålla ett inter som skiljer den från andra nationer, även om vi nu inte uppställer någon av dem som primus utan betraktar dem alla som pares? Enligt den mest basala logik kan vi alltså inte heller ha internationalism utan nationalism. Försöker man sig på det konststycket får vi internationalismens avart kosmopolitism. Då kan vi lika gärna säga, att det är internationalismen som leder till ”konflikter och krig”, för vilket det ju också finns tillräckliga historiska bevis för att hävda.

För att sedan betona den inställning som söker den ständiga syntesen mellan nationalism och internationalism, har alltså begreppet samnationalism myntats. Medlemmarna av en viss nation framhåller, instinktivt och som den mest naturliga sak i världen, sitt land som en enhet såväl som en storhet och ber om respekt för denna uppfattning utifrån. Den självklara konsekvensen blir ett internationellt erkännande av nationernas värdighet – och här har vi vår syntetiserade ism. Erkänns nationen för den realitet den är, flyter också det mellanfolkliga samspelet betydligt bättre. Vi lägger så att säga en långt tryggare grund för mänsklig gemenskap på såväl hemma- som bortarenan.

Där har vi det alltså. Samnationalismen, liksom övriga idéer som samlats inom den nysvenska tanketraditionen, är i mångt och mycket logiska slutledningar av dess grundläggande kultur- och historiesyn. Varför omformulera Henric von Schwerins träffsäkra ord (i Vägen Framåt nr 3/1965)?

”Denna uppfattning av historien saknar kanske i viss mån den dragningskraft, som en till överdriven ensidighet nedbantad extremistisk tolkning ofta visat sig kunna skänka. I gengäld torde dock få kunna neka till, att den bärs upp av balans och verklighetssinne. Nysvenska Rörelsen stämplas ofta som extremistisk. Och visst syftar också vårt radikala korporativa program till en långtgående omgestaltning av det svenska samhället. Vi har aldrig förnekat den saken. Men när man betraktar vår inställning till många frågor […] undrar man om det inte trots allt i själva verket är vi, som är de moderata, om inte vi egentligen är de enda, som för det balanserade sunda förnuftets talan i en värld av extremism åt det ena eller andra hållet.”

Med de orden vänder jag mig åter – med ett förväntansfullt leende på läpparna – till den berörda delen av den svenska journalistkåren: kan ni nu vara så vänliga att ni talar om på vilket sätt samnationalism är extremnationalism?

Frågan är naturligtvis dum, i den meningen att bakgrunden till att den måst uppställas är det. Men därför är den samtidigt trots allt berättigad. Nu finns det väl en viss risk att den svaromålsbenägna minoriteten kommer att finna det för gott, att söka gömma sig bakom satsen: ställer man en dum fråga får man ett dumt svar.

Men – jag är ju som sagt naiv – på en redaktion någonstans i Sverige sitter kanske en menig soldat som en gång i radiovågor eller trycksvärta vågar framstöta: nysvenskarnas samnationalism, det är en extremt förnuftig nationalism.

1 comment

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.