Av Bo Solberg
Om jag uppställer ordparen kropp och själ, bok och litteratur, bokhistoria och idéhistoria, Einar Hansen och Carl-Ernfrid Carlberg, Allhem och Manhem, har jag varnat er för spretigheten i följande drapa. Fortsätt på eget bevåg. Jag vågar dock utlova en röd tråd mitt i ordsvallet; visserligen så skör att den kanske snarare borde kallas skär.
Men låt oss alltså börja från början. A very good place to start.
Dikotomin kropp och själ är så grundläggande för det religiösa livet att varje normalt funtad mänska har föreställningen klar för sig, även om hon nu ibland inte tror på den. Genom en tolkning av kroppens rörelser – eller framför allt av de ljud som dessa kan orsaka i strupen – vill vi ana något av hennes själsliv. Själen är alltså enligt denna tro på något vis tillfälligt bunden till den fysiska materia som utgör kroppen. Till jord skall den som bekant åter varda. Men innan den har nått till detta komposterande ställe, är den alltså en materiell själabärare.
Den bilden illustrerar hur man måste tänka kring termerna bok och litteratur, även om liknelsen inte är hundraprocentig. Tankegången är lika enkel som den ovanstående, men det är likväl inte alltid man, som i det religiösa fallet, applicerar den, dvs. drar ut dess konsekvenser (vilket kan göra mycken skada, t.ex. om denna underlåtenhet gör sig bred på ett forskningsbibliotek). Boken är alltså ingenting annat än artefakten, det fysiska föremålet; den materiella textbäraren, ”kroppen” om man så vill. Genom avkodning, dvs. läsning, av dess text kommer man i åtnjutande av det immateriella verket eller litteraturen, ”själen” om man så vill. Detta dock i proportion till hur väl bokens text stämmer med vad vi kan kalla verkets idealtext. En text kan ju på olika vägar korrumperas. Och går vi så långt att vi förstör själva boken, och återbördar den till det naturliga kretsloppet, har vi också helt och hållet förstört våra möjligheter att komma i åtnjutande av åtminstone det exemplarets (eller eventuellt hela upplagans) andliga idéinnehåll.
Liknelsen för tanken vidare till tvenne intressanta och besläktade humanistiska lärdomsdiscipliner, med all säkerhet något mindre kända för den breda allmänheten än sådana storheter som t.ex. biologi eller teologi, men institutionaliserade och akademiserade via svenska lärosäten: bok- och bibliotekshistoria samt idé- och lärdomshistoria. Såsom biologin intresserar sig för kroppen och teologin för själen sysselsätter sig alltså – i stort sett – bokhistorien med bokens kropp och idéhistorien med dess själ. Den förra studerar – bland annat – bokens roll i samhället. Den senare idéernas.
Den bokhistoriska forskningen har tämligen långa rötter, vilka sträcker sig tillbaka inte minst till de vetenskapliga biblioteken och den gamla skolans forskningsbenägna bibliotekarier. Den andra rottråden finner vi i vår gamla historia literaria. Det disciplinära genombrottet kan emellertid sägas ha skett under 1900-talets senare hälft, vilket sammanfaller med den moderna textkritikens uppsving. Bokhistorisk verksamhet är indirekt omsorg om bokens själ. För att skydda denna måste vi förstå boken som föremål, upptäcka alla faror som vidlåder texttransmission mellan olika utgåvor, etc.
Den idéhistoriska forskningstraditionens rötter kan också härledas till vår historiska mylla, men i sin moderna form räknar vi med den först då den kritiska historieforskningen stod redo för sitt genombrott under det sena adertonhundratalet. En svensk portalgestalt var Henrik Schück. Hos denne lärdomsgigant levde den tidigarenämnda historia literaria-traditionen; en lika stor del av den möda som ägnades den vittra litteraturen beskars åt den lärda, dvs. idé- och lärdomshistoriens självklara forskningsföremål. Men en någorlunda komplex litteratur kan självklart endast komma oss till del genom böcker och andra effektivt textbärande dokument. Ja, man kan utan överdrift säga: utan böcker ingen vitter eller lärd kultur. De epoker som lärdomshistorien, liksom litteraturhistorien, intresserar sig för är alltså i mångt och mycket de samma som den manuella och industriella bokproduktionens, dvs. bokhistoriens forskningsområde.
Det finns också intressanta och roande paralleller mellan bok- och idéhistorieämnenas svenska institutionshistoria. Den första – och fortfarande enda – professuren i bok- och bibliotekshistoria tillkom i Lund genom donation från Einar Hansens stiftelse 1989. Den första – men numera långt ifrån den enda – lärostolen i idé- och lärdomshistoria möjliggjordes 1932 av en donation från Emilia och Gustaf Carlbergs stiftelse. Involverad i sammanhanget torde sonen Carl-Ernfrid Carlberg, intressant nog, ha varit.
Samma år som idéhistoria blev ett svenskt universitetsämne, 1932, startade den jylländske maskinarbetarsonen Einar Hansen (1902-1994) ett bokförlag i Malmö: Allhem. Ett företag med ambitiösa kultur- och bildningsmål och med höga kvalitetskrav såväl beträffande litteraturen som böckerna (ni kommer väl ihåg ovannämnda distinktion?). Förlagsnamnet, som är en kombination av namnen på förlagets båda veckotidningar, Allas Veckotidning och Hemmets Veckotidning, alluderar sannolikt också på begreppet folkhem, vilket i så fall skulle klinga väl med Hansens ideologiska linje. Han ivrade för nordisk gemenskap, hyllade sitt danska ursprung, men hyste samtidigt en varm kärlek till sitt nya hemland. ”Få kunde vara så storsvenska som exildansken Hansen”, som journalisten Ingmar Lindmarker uttryckt saken (Svenska Dagbladet, 14 maj 2003). Redan Hansens första stora bokprojekt, Svensk Uppslagsbok (utgiven på morbroderns Baltiska förlaget) ger oss en vink om hans inriktning. Bakom många av Allhems bokverk, som t.ex. Sverige i färg och bild (1936) och Svenska folket genom tiderna (1938-40), liksom de välkända landskapsböckerna, ser vi tillika en hansensk hyllning till landet öster om danernas. Hans kärlek till såväl sitt forna som nya hemland målas också upp i titeln på rättshistorikern Kjell Å. Modéers biografi över bokförläggaren: Patriot i gränsland (2002).
Patrioten reagerade med harm mot den tyska ockupationen av Danmark och hamnade alltså på den antityska sidan. Han spelade en viktig roll när det gällde att organisera hjälpen till den danska motståndsrörelsen och till rödvita båtflyktingar. Allhems lokaler ställdes till förfogande.
Storsvensk om någon var sannerligen den tidigare nämnde Carl-Ernfrid Carlberg (1889-1961), ingenjör och olympisk guldmedaljör i gymnastik 1912. Patriotism samt vurm för bildning och vetenskap utgjorde säkerligen en icke obetydlig ingrediens i faderns intresse för etablerandet av idéhistoria i Sverige. Det var ju en av Schücks lärjungar, Johan Nordström – också han med rykte om sig att vara en verklig lärdomsbjässe – som skulle installeras på stolen. Dennes historiska intresse var inriktat inte minst på göticismens tidevarv. Känd är han inte minst för sitt bidrag till Atlanticans förhistoria, De yverbornes ö (1930).
De erforderliga medlen för lärostolens inrättande kom alltså från föräldrarna, men om jag förstått en av professorerna i idéhistoria rätt, var sonen Carl-Ernfrid rätt betydelsefull när det gällde att utverka slantarna. I en understreckare (Svenska Dagbladet, 11 april 2008) ger oss emellertid en annan idéhistoriker, Tore Frängsmyr, liten hjälp beträffande Carl-Ernfrids eventuella roll i sammanhanget. Han omnämns bara som en med vilken Nordström hade konflikter efter sin tillsättning. Det är hur som helst inte svårt att förstå varför Carlberg junior skulle ha önskat stödja en utforskning av det götiska. Ja, i donationsbrevet finner vi en önskan som helt måste ha varit i denne Carl-Ernfrids smak: innehavaren av professuren skulle ägna sig åt ”det historiska utforskandet av den vetenskapliga tanken och det vetenskapliga arbetet i deras samband med den allmänna kulturen, framför allt av det svenska andliga framåtskridandet och vår svenska kulturs upprätthållande”. Någon större klarhet beträffande sonens betydelse för donationens tillkomst kan jag emellertid inte här erbjuda, och kanske är det av mindre vikt i sammanhanget. Under alla omständigheter var ju dock Carl-Ernfrid Carlberg en stödjare och uppmuntrare av det vardande och det sedan vordna universitetsämnet.
Till skillnad från Einar Hansen hamnade Carl-Ernfrid Carlberg på den protyska sidan, och han lade sig också ideologiskt sett farligt nära den hos sydgrannen maktägande åskådningen. Hans upprördhet över det för hela Västerlandet ödesdigra fenomen som Kevin MacDonald sedermera så mästerligt och objektivt skulle analysera i sitt stora pionjärarbete The Culture of Critique: An Evolutionary Analysis of Jewish Involvement in Twentieth-Century Intellectual and Political Movements (1998), urartade också i en tydligt uttalad antisemitism. Man beklagar att hans inställning inte modererades mer av myntets andra sida. Denna kan ju illustreras redan genom att det ämne som Carlberg så gärna såg institutionaliserat var grundlagt av en av Nordströms lärofäder, Schück, vilken ju liksom sina likaledes eminenta ämneskolleger Levertin, Warburg och Lamm var av judisk börd.
I grund och botten framstår dock Carl-Ernfrid Carlberg som en svensk patriot; något som träder i förgrunden om man t.ex. läser hans diktsamlingar. Kärleken till det götiska och nordiska var hans drivkraft – och här ligger väl den enda synliga ideologiska beröringspunkten med Einar Hansen.
Ungefär samtidigt som Hansen startade sitt bokförlag, ja det kan till och med ha varit samma år, 1932, startade Carlberg sitt eget förlag, Svea Rike. Utgivningen speglade fullt ut vad jag ovan sagt om direktörens ideologiska färg. Han hade fram till nämnda år drivit något som kallades Gymniska Förbundet. Snart startades emellertid i stället, på basis av en stiftelse med samma namn, samfundet Manhem, vilket doktorn i idéhistoria Lena Berggren (Tvärsnitt, nr 2, 2000), beskriver som en bildningsinstitution; dess uttalade syfte var folkbildning, att fungera som en slags nationell motsvarighet till ABF, om man så vill, låt vara att inriktningen och tendensen var lika klart ideologiskt färgad som förlagsverksamheten. Samfundet lades ner 1944, men Carl-Ernfrid Carlbergs stiftelse fortsatte att vara verksam.
Vad kan vi då lära oss av ovanstående? Kanske inte så mycket. Det har ju fått bli mest yta och väldigt lite djup. Syftet har också varit att binda samman ett litet paket av några intressanta och relaterade företeelser, en samling smakprov helt enkelt, och läsaren får vara god och fortsätta på egen hand där han vill. Framställningen har likväl hunnit poängtera den viktiga distinktionen mellan bok och litteratur – via bilden av den ännu viktigare distinktionen mellan kropp och själ. Vidare har den riktat ljuset mot två forskningsdiscipliner, lika värda att stödja nu som då våra donatorer trädde in på banan. Vi har avslutningsvis i detta sammanhang funnit det för gott att fokusera på Allhems och Manhems tillskapare, Einar Hansen respektive Carl-Ernfrid Carlberg. Med andra ord på tvenne män verksamma under ungefär samma period. På tvenne mecenater eller stödjare av svensk humaniora. Tvenne bildningsentusiaster. Tvenne stiftelseordförande. Tvenne bokförlagsdirektörer. Tvenne patrioter, förenade i en varm känsla för nordisk historia och kultur.
Och kanske är det sista också det intressantaste av alltihop: de båda männen, som onekligen har en del gemensamt, men som man kanske kan få gissa skulle ha funnit det aningen besvärligt att komma överens. Trots alla likheter har vi här att göra med tvenne klart skilda livsgärningar. Tvenne män med tydligt isärgående politiska ledstjärnor.
Det ligger något lockande i denna obestridliga spänning mellan tvenne livsinsatser, i att söka förstå personligheterna, de livsbetingelser som burit det ena ödet åt det hållet, det andra åt – ja, det andra. Då går det inte att låsa sig fast vid ett ensidigt sättande sig till doms över fel och brister hos herrarna. I ett försonande ljus framträder, bortom misstag och felslut, deras äkta fosterlandskärlek, starka skönhetslidelse och kämpande rättfärdighetspatos. Man anar hos de båda, något djupt mänskligt, något ädelt som de strävade mot, men kom att uttrycka så disparat.
Lämna ett svar