Europa bortom tusen solars färd

Av Bo Solberg

Europatanken är hos nysvenskarna av sådant datum att den vore väl mossbelupen, om den inte ständigt hade tänkts med förnyad koncentration. Låt vara att det var först under efterkrigstiden som – för att nu låna ett Engdahlskt klingande uttryck – dess ansikte ordentligt trädde fram ur stenblocket. När krigets åskor tystnat stack den alltså fram sitt fredslystna tryne och vädrade morgonluft. Ett gryende samarbete kring en europeisk reformism inspirerade. Under den appellen möttes nationellt sinnade från båda sidorna av de gamla stridslinjerna och utmanade tillsammans den gamla konservativa diplomatins lösen ”Europa älskar inga förändringar”. Per Engdahls stora arbete Västerlandets förnyelse (Vol. I-II, 1950-1) spelar så med inlevelse upp pjäsen ”En morgondröm” på den europeiska teatern.

Men, märk väl; Europatanken fanns faktiskt med från allra första början hos dem som gjorde modern politisk symbolik av ett avdammat mångsekelgammalt heraldiskt vapen. Vi finner den uttryckt i Per Engdahls första politiska skrift, Det nya Sverige (1931): ”Den övernationella statsbildning, som bör bli ett mål för europeisk statskonst, är ett förenat Europa.” Därefter hänger den på genom åren med övertygelsens sega efterhängsenhet.

När det fördrag som låg till grund för upprättandet av EG publicerades första gången på svenska, Romfördraget: Europamarknadens 248 paragrafer i originalöversättning samt orienterande efterskrift (Fickfakta, Stockholm 1962), var den av förlaget icke presenterade översättaren och postskriptumförfattaren Per Engdahl. Symboliskt nog vigs sedan samme författares sista politiska skrift helt åt ämnet: Europa med svenska ögon (1991).

Kan man i nysvenska sammanhang, mot bakgrund av en sådan tradition, ställa sig starkt kritisk till dagens europeiska union? Jo, men visst. Att värja sig mot hur det politiska redskapet svingas över Europa i dag är ju inte det samma som en attackstöt mot Europatanken som sådan.

Själv har jag svårt att i min oro inför Europaunionens utveckling låta bli att föra in uttrycket Den nya världsordningen. En sådan jargong får säkert en del att höra varningsklockor ljuda och för deras skarpa klang dra öronen åt sig. Men det är just för att röra en varningens bjällra som jag använder begreppet; och det förnuftiga vore nog att i stället spetsa tidigarenämnda hörselorgan. Vad som åsyftas med denna term är ju kort men inte gott det kosmopolitiska framtidsscenario som vill vältra sig fram på nedgjorda nationer och nedgjord religion.

Den som har missat hur dessa nya ordningskrafter är verkligt verksamma i världen är verkligen världsfrånvänd.

Svaret på hur EU handlar gentemot Occidentens gamla nationella och religiösa värden är smärtsamt uppenbart och utgör de flesta traditionalisters huvudsakliga oro inför den europeiska reformation som nu sker. Det rör sig alltså om en redan upprepade gånger bekräftad fruktan för att den politiska och ekonomiska infrastruktur som växer fram med unionen blir ett allt kraftigare verktyg som i dagens situation – i rak motsats till ursprungssyftet att stärka Europas livskraft och kultur – kommer att missbrukas för undergrävandet av samma kulturkrets med dess urgamla nationer och tvåtusenåriga kristna tro. Ett nedrivande av även de sista ruinerna från l’ancien régime fordras för att kunna uppföra en ny världsordning.

Man skall inte göra en höna av en fjäder heter det visserligen, men nog kan man åtminstone symboliskt erinra om hur Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson vill ”Avskaffa Sverige!” (Expressen, 6 juni 2010). Vräk bort den förlegade nationen, kacklar hon. Framtidens människa är den fosterlandslösa världsmedborgaren. Uttalad Sverigefientlighet alltså, och inte ett ord om Europa; endast den brinnande bekännelsen till den gamla kosmopolitiska drömmen om världsriket. Innan Europabygget ens cementerats flyger hon med fanatisk iver över dess ännu fuktiga murar och kolonner för att finna byggplanerna till ett världsstyre, en världslag, en världspolis. Feminissan vet att ställa sig in hos rätt herrar.

Europas enande är i sig något bortom gott och ont. Inte på murbruket, men alltså på maktbruket, kommer det an hur saken skall värderas. Här är det svårt att låta bli att tänka på den kristna erfarenheten om att det som har stor potential till godhet och till välsignelsebringande också har, om det avsäger sig sådan tjänstgöring, motsvarande resurser att använda till det negativa. Den mäktigaste av änglar, sade som bekant sitt ord Non serviam, Jag tjänstgör icke, och föll blixtsnabbt från Himmelen vilket kyrkan celebrerar just idag, den helige Mikaels dag. Men den himmelskt detroniserade berövades därvid inte sina krafter, och är så alltjämt mäktig att vara ”denna världens furste”.

Hur den nysvenska Europatanken är besjälad av något helt annat än det som man anar bakom dagens europeiska maktelits agenda, låter jag här symboliseras av Per Engdahls retoriska understrykande i Västerlandets förnyelse att kampen för Europa ”måste etsa sig in i medvetandet som en helig förpliktelse, given det tjugonde århundradet av historiens egen Herre.” Per Engdahls Europaskrift från 1991 är skriven av en svensk patriot blickande framåt mot ”fädernesländernas Europa”, mot en ”enhet i mångfald”. Ja, skall man nämna två nyckelord som sedan starten varit konstanta i nysvenskarnas förhoppningar om det förenade Europa, måste det bli just nation och religion, det vill säga just det som nu går genom etablissementets Grottekvarn.

Begreppen står med eldskrift i det nysvenska tiopunktsprogram som antogs av en europeisk nationalistkongress i Rom 1950. Dess dröm var det europeiska riket, en dröm närd av engagemang för den västerländska kulturen, den nationella särprägeln, den kristna tron: ”Vi betrakta kristendomens återupprättelse som den ofrånkomliga grundvalen för en västerländsk förnyelse. Utan trons återställande finns ingen säker grund för kulturen och den mänskliga samlevnaden. [—] Den europeiska förnyelsen måste samtidigt bli en andlig förnyelse av människan, samhället och staten.”

Den europeiska rörelse som jag här ser tillbaka på, betonade upprepade gånger på dylika sätt hur det förelåg en absolut nödvändig ideologisk, andlig förutsättning för det förenade Europa, en förutsättning den försökte ge form i sina programmatiska deklarationer. Detta gäller givetvis fortfarande. Jag håller det för troligt, att om dessa 50-talets män hade fått göra en tidsresa till vår tid skulle deras inspektion av dagens EU-konstruktion ha avslöjat ett hälsovådligt fuskbygge; de skull ha sett hur unionsdrömmen höll på att bli unionsmardrömmen.

Ty man lyssnade väldigt dåligt till dessa män. De fick mestadels tala utanför stadsmurarna. De fick på sin höjd skriva i marginalerna.

Där skrev en av dem, fransosen Maurice Bar­d­èch­e, så här, när han ville karakterisera sina likasinnade vänner:

”Dessa männ­iskor, de mest fosterlandstrogna av alla, har lärt av det förflutna och blivit den euro­pe­i­s­ka enhetens förkämpar. De representerar […] det som gett deras fosterland stor­het. De vet att politiska former förgår, men att fosterlandets själ är evig. De vill lämna sina barn i arv de land, som deras fäder lämnat åt dem, och de vill icke att dessa land skall bli främ­lingars domäner. [—] Vi anser att vår uppgift är att skapa ett block av Europas länder, mili­tärt och politiskt, där vi är herrar hos oss själva, där främmande agenter är utdrivna, ett block som kan föra sin egen politik, inte andras.” (L’oeuf de Christophe Colomb [Columbi ägg], 1952)

Men det blev alltså i stället, i stor utsträckning, en annan andas män förunnat att förverkliga Europas enhetssträvanden. Ibland dem dock – det måste sägas – fanns troligen också flera, som hade en uppbygglig inställning. En av EG:s viktiga inspiratörer, den belgiske politikern Paul van Zeeland (som Per Engdahl för övrigt hade fruktsamt utbyte med), var säkerligen en av dem; han förefaller ha varit en man med tillit till Västerlandet och dess värden. Men, som sagt, för att nu fortsätta med neråtgående liknelser, även vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Av de tänkare som identitetssökande nationella kretsar i dag vänder sig till för inspiration talar inte många, med engagemang, om ett förenat Europa. Ett av undantagen finner vi hos den franska nya högerns Alain de Benoist. Han är faktiskt den som skrivit Maurice Bardèches bibliografi (införd i Bibliographie générale des droites francaises, Volume 3, Dualpha, 2005). Han har också, tillsammans med tankekollegan Charles Champetier, författat skriften Manifeste pour une Renaissance Européenne (2000). För oss nysvenskar – som finner en av våra standardprogramförklaringar i Per Engdahls Västerlandets förnyelse – väcker naturligtvis en sådan boktitel nyfikenhet. Och hos Alain de Benoist finner man förvisso en del av de ideologiska element som Maurice Bardéche, Per Engdahl et consortes rörde sig med. Europafederalismen har i Alain de Benoist en varm anhängare; i enandet ser han ett europeiskt livsintresse. Han tror, likt de tidigarenämnda, på den lilla enhetens renässans. Han framhåller, på liknande sätt som de, kulturen såsom ett grundläggande värde. Han söker en tredje väg mellan kapitalism och kommunism (även om hans väg långt ifrån är så klarlagd som hos de moderna korporatisterna). Han är etnopluralist, det vill säga, han lägger sig nära det vi kallar samnationalism. I kritiken av konsumismen och jämlikhetsdogmen känner man igen åtskilligt.

Det finns emellertid också många skillnader. Här skall jag endast nämna den mest uppenbara och fundamentala, den som öppnar en avgrund mellan Alain de Benoist och Maurice Bardéche. Den förre är uttalat kristendomsfientlig. Han kallar sig själv hedning och ser i återblickandet till förkristen tid en väg att rädda Västerlandet. Det är, förlåt uttrycket, ren stollighet. Att rädda sig undan problem genom att svika sin egen själ; det är ett oöverträffat dåligt råd. Det är ungefär samma tanke som fångat många självmördare. Alain de Benoists s k europeiska pånyttfödelse, blir också till sist endast en variant av det europeiska självmord som dagens maktelit förbereder, låt vara med ett vackrare och mer förföriskt förspel. Men på den källa från vilken Occidenten upphämtat sina verkligt glansfulla toner lägger Alain de Benoist locket på.

Låt mig avslutningsvis lämna en historisk parallell till mina alltså något upproriska tankar om unionen. Två av 1400-talets starkast lysande, kämpande svenska patrioter måste vara Engelbrekt Engelbrektsson och Thomas Simonsson. Lågande fosterländskt patos förenas hos dem med en klar förståelse för nyttan med den nordiska unionen. Andan och inställningen är alltså densamma som den som ligger bakom den nysvenska Europatanken. Likväl utgjorde de en radikal front mot unionens politiska regim, personifierad av Erik av Pommern, som de menade införde ett gudlöst och Sverigefientligt styre. Professorn i historia Gottfrid Carlsson framhåller härvidlag:

”Unionen såsom sådan, de nordiska folkens evärdliga gemenskap, hade i honom [Thomas Simonsson] en varm anhängare; och han fortfor att vara det, så länge han levde. Men samtidigt nitälskade han för Sveriges nationella integritet, för dess oinskränkta inre frihet, och därför kom han att bli en av Engelbrekts förnämsta och mest övertygade medhjälpare, sedan denne år 1434 höjt upprorsfanan mot Erik av Pommern. Hans unionsvänlighet söndrade honom icke från Dalarnas store folkhövding; ty även Engelbrekt var av allt att döma, trots sin svenska nationalism och trots sin avoghet mot den tillfällige unionsmonarken konung Erik, vidsynt nog att inse, hur värdefull unionen var för alla de förenade folken” (Biskop Thomas sång om Sveriges frihet, 1941).

Vad bör då konsekvensen bli av det ovan sagda? Man måste först konstatera faktum; Europas integrationsverk är en verklighet att räkna med, oberoende av om man gillar det politiska klimat i vilket det nu framväxer. Att få Sverige att utträda ur unionen, att helt frankt avveckla unionen som sådan eller att invänta dess förestående kollaps; allt det där lämnar jag till den grupp nationella som vill leva på sådana drömmar. Återstår alltså att i stället söka handla som bergslagsmannen och den diktande prelaten! Liksom vi är förpliktade att verka för en förändring av politiska missförhållanden här hemma måste likasinnade nationalister över hela Europa med obruten gemensam kraft sträva för samma mål på det mellanfolkliga planet. Det, tror jag, är det enda verkliga handlingsalternativ som erbjuder sig, även om natten blir sömnlös och lägret hårt. EU blir antingen det gissel eller den välsignelse historiens Herre sänder oss.

Biskop Thomas Simonsson såg ett Guds redskap i Engelbrekt. På motsvarande vis måste vi försöka tjänstgöra åt tillvarons goda och skapande makt, för att därmed bli i stånd att åstadkomma meningsfull förändring.

I sin sista diktsamling, Gnistor av en eld (1993), framhåller Per Engdahl att när Europa enas, finns det ett som vi aldrig får slopa, nämligen vår plikt mot ett fädernesland. Genom sex sekler genljuder så, klarare än någonsin, biskop Simonssons uppmaning till svenskarna att bättra det som fordom brast. Vi måste våga vårt liv och så vår hand, att frälsa vårt eget fädernesland, säger han. I dag förefaller detta uppdrag vara ofrånkomligt sammanlänkat med att våga något för att förverkliga den Europavision som framträder hos Schiller och tolkas på svenska av Per Engdahl. Inspirerad som den var av insikten, att bortom tusen solars färd finns en faders ljusvisioner.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.