Top
DemokratikritikKåseri

Från mörkret växa de mot ljuset?

Av Bo Solberg

Blåsipporna har ute i backarna stått, som det heter i barnvisan, allt sedan de för mer än tjugo år sedan beslöt att försöka etablera sig i den brokiga, men ack så jämnstrukna rabatten av rosor, nejlikor, maskrosor, blåklint, klöver, vitsippor och blomlösa; dessa sju privilegierade, som levt högt på artificiell hjälp i växthuset på Helgeandsholmen. Efter detta uthålliga bräckningsförsök, lyckades det alltså SD att övermanna riksdagsspärren. Det var en invandring som riksdagspartierna för en gångs skull inte gillade.

Röstningsresultatet fick mig att omläsa en av vårens små tidningshändelser. Det var när professorn i statsvetenskap Marie Demker den 24 maj var så glad i hågen över att på landets stora anslagstavla för makthavare, DN Debatt, få uppsätta budskapet ”Svenskarna blir alltmer positiva till invandrare”. Det gällde som bekant 2009 års vid Göteborgs universitet genomförda SOM-undersökning, publicerad i juni under titeln Nordiskt ljus. Den visade enligt Demker att endast 36 procent av svenskarna tyckte att det ”finns för många utlänningar” i landet.

Denna redovisning gör sannerligen filosofen Erik Rydings så välskrivna och belysande Att luras utan att ljuga (1971) aktuell; en bok vilken bland annat kartlägger de språkkonventioner som författaren kallar bruksregler, och som till stor del styr vår språkuppfattning. Vid sidan av de vanliga grammatisk-lexikaliska reglerna förekommer dessa i en rad olika former, och de ger oss rätt att på ett bestämt sätt tolka vad som bokstavligen sägs. Skulle resultatet av en sådan procedur bli att vi får en falsk bild av fakta, så har den talande lurat oss i lika hög grad som om vi serverats direkta osanningar.

Demker ljög nu inte när hon skrev om de 36 procenten. Men gav hon därför sanningen? Vi fick ju inte veta att det vid påståendet ”Det finns för många utlänningar i Sverige” fanns trenne svarsalternativ: ”Instämmer helt”, ”Instämmer delvis” eller ”Instämmer inte alls”. En etablerad forskare finner det alltså oviktigt att nämna att en mittenkategori fanns och förkryssades av 31 procent.

Den bruksregel som är tillämpbar i vårt enkla exempel säger, att om man inte upplyser om denna kategoris existens, antar läsaren att 64 procent av befolkningen inte tycker att det finns för många utlänningar i Sverige.

Hade en blåsippa i stället fått tolka samma undersökning i DN hade hon säkerligen utläst, att 67 procent av befolkningen hösten 2009 var invandringskritisk.

Mittenkategorin är i vilket fall något märklig. Strängt taget borde man väl tycka antingen att det kommit för många invandrare eller anse att det alls inte har drösat in för stora skaror. Saken blir onekligen något svårtolkad. Man kan endast träta och spekulera i hur de tänkte som valde att ”delvis” ha en åsikt. För min del tror jag att en förklaring kan vara en av politisk konformism intränad försiktighet, som får svenskarna att till och med i en anonym enkät hålla igen. Väljer man ”Instämmer helt” framstår man kanske som lite väl främlingsfientlig. Bättre att vara svenskt lagom. Det kan härvidlag också ha stött det svenska sinnelaget något att påståendet handlar om personer mer än fenomen, det vill säga om ”utlänningarna” i stället för ”invandringen”. En annan tänkbar förklaring skulle kunna vara att man finner att enkätens påstående har formulerats töntigt eller tvetydigt, vilket det onekligen ligger något i.

Jag må säga, att jag blev lite imponerad när jag upptäckte att en invandringskritisk bloggare av det märkliga märket ”Robsten”, kommenterade SOM-undersökningen under rubriken ”Att ljuga utan att direkt ljuga”. Han kände uppenbarligen inte till Rydings bok, utan fann på överskriften själv. Låt vara att Rydings variant har mer finess.

Nåja. Nog om det. Den egentliga anledningen till att jag kom att tänka på DN-artikeln måste jag bekänna var en smula illasinnad skadeglädje. Demker skrev ju om SD i sin artikel, och hennes avslutning syftar också på dem: ”[T]rots mobiliseringsförsök så är de grupper som motsätter sig invandring fortfarande mycket små och representerar en ur politisk synvinkel perifer politisk subkultur.”

Nu är de en del av riksdagens hortikultur.

Avslutningsvis lite banal sensmoral. Blåsipporna må veta att de inte kommer att bli fridlysta, av den anledningen att de nu står i samma rad som de andra blomstren. Det kan bli tuffare giftbesprutning och andra utrotningsförsök än tidigare. De må ha nått sitt hägrande mål, Riksdagen. Men det parti de spelat i dryga decennier tvenne har nyss börjat. De har vunnit en omgång, men nu inleds den längsta och mest prövningsfyllda spelfasen. De måste motstå frestelser och modigt sköta sina kort rätt om de nu hoppas kunna bidra till att dagens mörker en gång övergår i verkligt nordiskt ljus.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.