En medieskröna

Av Kapten Haddock

Efter valet i konungadömet Sverige är kvällstidningsredaktören en trött man, mycken kraft har ägnats åt att få väljarna att inte rösta fel. Resultatet blir oönskat, en skara med svans och bockfötter tar plats i riksdagen, ledaren är förföriskt klädd i Blekingedräkt. Nu måste tidningen ta sitt ansvar, de trehundratusen okunniga och lågutbildade unga männen måste lära sig vad det innebär att ta fan i båten. Det grävs, det granskas, det analyseras, ut med trollen i ljuset! manar redaktören sina medarbetare. En skuld till CSN på tolvhundra kronor som är för sent betald, skriv om det Andersson! Redaktören sneglar på konkurrenten som också hängivit sig åt medial exorcism. Det här var inte bra, vår godhet och vårt samhällsansvar riskerar att hamna i skymundan om de andra skriver samma saker. Vi måste hitta på nåt eget, vi måste visa att vi är olika. Ja, där har vi det, vi gillar olika! Pettersson, leta fram den gamla handen från 80-talet, det är dags att skapa en ny folkrörelse! Se till att folk kan visa att de stödjer oss genom en enkel knapptryckning på hemsidan också. – Ska vi ha en nejknapp också? undrar Pettersson. Är du inte klok? ryter redaktören, antingen är man med oss eller så får det vara!

Kampanjens räknare ökar sakta men säkert och plötsligt är femhundratusen upplysta fler än trehundratusen rasister. Bra, men borde det inte vara fler? tänker redaktören. Plötsligt ringer telefonen, det är Lundström på nattredaktionen. De skriver om dig på rasisternas bloggar, att du själv inte gillar olika, att du bara vill bo med lika! De har också fått reda på att vi inte har några invandrare här på redaktionen. – Skicka fram Risto, finnen på annonsavdelningen och visa att de har fel, säger redaktören, för övrigt är det ointressant var jag bor!

Veckorna går. Sverige har förändrats. Det talas om sådant man förr inte vågade yppa utanför hemmets väggar. Redaktören och hans kollegor börjar få mothugg bland läsarkommentarerna. Och hur ska man tackla alla dessa bilbränder, våldtäkter och rån? Kan man inte sluta sända det förbannade programmet Efterlyst i trean, det skapar ju grogrund för rasism, sen förväntas vi skriva om det också! Tur att Idol går i fyran så vi har nåt positivt att rapportera. Ingen vill ju läsa om våld och elände hela tiden, det ökar bara fördomarna. I sina grubblerier irrar sig redaktören ut på en frusen sjö. – Det brukar inte vara is så här års tänker redaktören, det måste bero på det kyligare samhällsklimatet. Ute på sjön ser han konkurrenten som också börjar inse att han befinner sig på hal is. De närmar sig varandra, tanken slår redaktören att en betraktare från stranden nog inte skulle kunna särskilja de två. Han skulle bara se en stor ensam grå skugga i diset. Plötsligt brister isen under redaktörernas fötter, de hamnar i det iskalla vattnet, chocken förlamar. De letar efter öppningen i isen, fäktar med armarna, motstånd var man än sätter sina händer. Luften börjar ta slut, redaktörerna omfamnar varandra i det iskalla vattnet. Plötsligt syns ett ljussken och en siluett av en man, de simmar mot ljuset. Äntligen skådar de båda nödställda hålet i isen, en sista ansträngning och man är uppe. Den iskalla luften fyller lungorna, den mystiska gestalten är borta men som en gemensam tanke, en insikt, vet redaktörerna vem det var man såg i ljusskenet, och med lungor som hotar att brista av syresatt glädje utropar de båda i samklang och med närmast övermänsklig stämma: – Lasermannen, en ny laserman, stoppa pressarna!