På spökvandring i Europa

Av Bo Solberg

I sitt blogginlägg ”Mångkulturalismens spöke” anknyter Jonas De Geer till ett färskt israeliskt TV-reportage där chefen för Europeiska institutet för judiska studier, Barbara Lerner Spectre, talar öppenhjärtigt om den judiska ledarrollen i det i den vita världen implementerade mångkulturprojektet. De Geer citerar den gamle irländske prästen Denis Faheys ord om judiska intressens strävan att uppnå en fredad maktställning i en värld, där jordens raser sammanförts i förvirrande röra och rotlöshet. Det implicita tankegodset är i så fall en divide et impera-filosofi som utgår från att mångkulturella befolkningar, åtminstone i en avgörande aspekt, är mer splittrade och därmed mindre hotande; ty i denna judeo-utopiska framtid – där traditionella värden, institutioner och styrelseformer naturligtvis var först med att ryka all världens väg –finns ingen opposition.

Att mångkulturalismen framstått som ett viktigt judiskt intresse har för övrigt belysts väl av Kevin MacDonald och andra intellektuella. Judiska grupper har funnit blandade befolkningar vara en för dem fördelaktigare arbetsmiljö. Sammanstötningar mellan de etniskt narcissistiska gästerna och deras, framtill relativt nyligen, etniskt homogent levande värdar är något som med jämna plågor karakteriserat Västerlandets historia, och för den åkomman tycker man väl sig ha funnit ett botemedel.

Det är inte osökt – och på en blogg med namnet Nonkonform borde det vara tacksamt – att i sammanhanget erinra om essän ”Konformismen som spöke”, författad av De Geers vän och inspiratör Tage Lindbom och införd i dennes Konservatism i vår tid (1996); en bok till vilken De Geer dessutom har skrivit förordet. Den ger anledning att begrunda vad som öppnat vägen – politiskt, socialt, mentalt – för Västerlandets s k multikulturalisering. Tesen att oppositionella yttringar är lättare att hålla nere i ett dylikt omformat samhälle är plausibel. Men något förmådde sannerligen effektivt bakbinda oppositionen mot denna revolution redan då den var i början av sin rörelse. Att konformismen med alla dess indoktrineringsanstalter var huvudförutsättningen för att Europa skulle låta det otroliga ske, är en uppenbar läsefrukt, även om Lindbom – när han talar om de olikheter i naturen som attackeras i likriktningens tjänst – försiktigt undviker att nämna multietno.

Framställningsformen är den skarpsynt sammanfattande idéhistoriska utläggning som är Lindboms kännemärke, och som alltså i detta fall blir hans metod att komma åt konformismens väsen. Det är närmast ogörligt att inom kort utrymme uppställa ett rättvisande referat av en så intensiv och tankediger essä, och omnämnandet här avses mest som en rekommenderande hänvisning.

En av Lindboms huvudpoänger kan emellertid förenklas så här: det är inte minst i mötet mellan människorättsidéerna om frihet och jämlikhet som den ideologiska bakgrunden till konformismen finns. Det finns en uppenbar motsättning mellan de båda, samtidigt som det är lätt att förstå, varför den andra följde på den ena. Skall mänskligheten ha frihet, måste denna garanteras under samma villkor. Det var en tankesats, som kom att förvridas till jämlikhetsdogmen. Där vi är olika kan vi rikta oss lika. Den avgörande skillnaden mellan likavärde och likhet hade grumlats.

Under liberalismens barndom hade frihetsidén naturligt nog överhanden. Men det har – som alla lätt kan se – skett en kontinuerlig förskjutning mot jämlikhetsidén; den har fordrat alltmer utrymme. Detta inte minst eftersom jämlikheten på ett annat sätt än friheten kräver kommandoställen och kontrollorgan som genomför och vidmakthåller den. Om jämlikheten inte är naturlig, utvecklar den sig inte heller naturligt.

Under jämlikhetens maktvandring till sin konformistiska brännpunkt har den passerat ett politiskt-medborgerligt skede (den politiska demokratins etablering) och ett socialt-vegetativt skede (teknokratins etablering i socialstatens hägn). Slutligen har dess vandring nått det tredje stadiet, det pseudometafysiska. De gamla revolutionsidéerna gällde för att écraser l’infâme; nu fullbordas det temat med kraft och konsekvens. Efter allt bildstormande färdigställer konformismen sitt substituerande mästerverk: den deiforma bilden av det högsta, Människan. Det är ingen tom fras. Det jämlika förklaras nu vara den högsta uppenbarelseformen för allt mänskligt. Därför är varje form av olikhet moraliskt förkastlig. Att dröja vid skillnader mellan exempelvis raser blir en ogärning.

När Lindbom skriver att konformismens spöke vandrar genom Europa är det nog en för många uppenbar allusion till inledningsmeningen i den marx-engelska klassikern från 1848: ”Ein Gespenst geht um in Europa – das Gespenst des Kommunismus”. Att ”kommunismens spöke” med sin karaktärsegenskap av totalitär jämlikhetsmani, är släkt med den europeiska ”konformismens spöke” är lika givet. Den förra lämnade snart fadershuset för att pröva sin pionjäranda i nya länder österut. Den senare, lillebror, fick snällt stanna och mogna till sig i väst. Kommunismen är i dag visserligen endast en skugga, en spökspillra, av sitt forna jag. Den är gammal och trött. Men innan den spelade ut sitt livs största roll hann den lära lillebror mycket. De små ser ju som bekant ofta upp till äldre syskon. I den förståelsen bör man lyssna till den kända marianska profetian att Ryssland ”kommer att sprida sina villfarelser över hela världen”. Det vill säga, den går inte längre ärendet själv – dess svaghetstillstånd hindrar – utan nya skepnader tar vid. När den konforma vålnaden sedan på sin europeiska vandring mötte ”mångkulturalismens spöke” resulterade det också i en gastkramning, där ingen av parterna kände sig ett dugg onaturlig; även deras nära släktskap har röjts av de gemensamma dragen. Att det föreligger en slags hatkärlek mellan Friheten och Jämlikheten har vi sett. Bandet mellan Multikulturalismen och Konformismen har däremot den rena syskonkärlekens styrka.

Visst finns det en uppenbar motsättning mellan termerna som sådana, vilken kanske blir ännu tydligare om man formulerar det som mångfald kontra likriktning. Men motsatsställningen bygger naturligtvis endast på det ologiska i den gängse betydelsen av termen mångkultur. Språkligt stringent borde den ju snarare avse det som plägar kallas etnopluralism. Men den betecknar som vi nu vet motsatsen. Där det vurmas för ”mångfald” blir det därför på ren svenska ”sammanblandning”.

Medan frihetsidén alltså med en portion avundsjuka fick stryka på foten för den snabbmarscherande jämlikhetsdogmen, gör mångfalden, i den beskrivna nyspråksfraseologiska meningen, i stället rakt på sak vad den kan för att påskynda sin parhäst likriktningen. Den gör gatan fri för sin springare genom att åt den nedtrampa den etniska gruppidentiteten

Detta är med andra ord en gentjänst, utförd i tacksamhet för att konformismen, som vi sett, först banat väg för mångkulturens framgång. Samarbetet är alltså nu betydligt mer friktionsfritt än den gång då jämlikheten började tränga sig på i frihetens namn.

Där är vi alltså idag; i ett redan långt gånget multietniskt och likriktat samhälle. Visst lever jämte jämlikhetsdogmen ännu den liberala frihetsidén, men mest i en aldrig sinande svada av tomma bekännelser. I den mån idén får uttryck i sinnevärlden är det till stor del i en form som snarast förstärker effekten av konformismen. De aspekter av frihetsidén som det är lättare att känna sig sympatisk till, såsom tankefrihet och ett levande debattklimat, undertrycks. Friheten visar alltmer av sina inre spänningar: den har en totalitär sida. En medfödd egenskap, vilken visserligen är mer framträdande hos anförvanten.

Återstår en nuliberalt färgad individualism som inriktar människors tankar på kortsiktiga personliga problem och intressen snarare än på verkligt deltagande i de kulturella, samhälleliga, nationella och mänskliga sammanhang och frågeställningar som fordrar oegennyttigt sinnelag och långsiktigt tänkande. Det är frikort för egot. Massinvandringen går över huvudet på individerna. De som dock förmår fånga en kritisk tanke ser konformismen sedan till att hålla i näpst. Detta är sannerligen en välkomponerad häxbrygd.

Konformismens djupaste och mest skrämmande innebörd ligger emellertid i att den skapar ett tillstånd där censuren oftast inträder före tanken. Den idag mer än välbehövliga genomlysande samhällsdebatten kan då aldrig komma till stånd.

Att det finns urskiljbara intressen och grupper som särkilt engagerat sig i planterandet och gödandet av den demokratiska, liksom en gång den kommunistiska, konformismens spöksådd, på den åker där livets brödsådd en gång odlades, är självklart. De Geer, Fahey, Spectre, MacDonald – för att nu återgå till dem –, de har talat om en sådan, men alls icke obetydlig, grupp av såningsmän.

Naturligtvis är det historiska skeendet alltför komplext och mångfacetterat för att tillfredsställande förklaras endast genom ett pekande hit och dit på olika inflytelserika grupper och intressen. Likväl är – enligt den filosofi som brukar begagnas i dessa spalter – de i varje ögonblick handlande personligheterna en betydande historisk väsentlighet.

Men har vi ovan talat dels om nedbrytande och dels om passiviserade krafter, får vi nu inte glömma en tredje kategori människor i vår demokratis hage. Immuna mot frihets- och jämlikhetsfrasernas förlamande besvärjelser får de hälsa och kraft av det som närde europén innan den stora skövlingen av den västerländska odlingen inleddes. De hittade skatten i åkern, och de gömmer den inom sig.