Den gamla soffan Sverige

Av Bo Solberg

Den var hopsnickrad i alla fall då mina mormorsföräldrar byggde bol på västkusten. Den gamla träsoffan. Ett enkelt med gediget furuarbete i allmogestil där britsen var ett avtagbart lock. Om dagen nöttes det av gammelmorfar då han behövde vila från fiskebestyren. Under locket fanns en enkel madrass. På den sov min mormor i många unga år. Läste många böcker, tänkte många tankar, drömde många drömmar. Utanför piskade vinden in från ett skummande Skagerrak. Huruvida hennes föräldrar hade fått överta soffan från en äldre generation är osäkert men inte otroligt. När hemmet många år senare rann ur släkten frågade mormor mina föräldrar om de kunde förbarma sig över den gamla knarrsoffan. Det kunde de, och den kom snart att inta en självklar ställning i mitt barndomshems möblemang. Där fanns den under hela uppväxten. Jag fick senare överta den men tvangs några år senare återlämna den till min mor i samband med flytt. När efter en tid hon själv råkade i samma klämma, och behövde få lämna arvegodset vidare, fanns det ingen omkring henne som ansåg att soffan skulle göra sig i deras hem.

Jag ser den fortfarande framför mig, liggandes övergiven och sönderslagen i höstnattens regn och rusk, någonstans på en återlämningsstation. Det är en oskön bild. Borta är poesin, pieteten. Den kalla verkligheten har tagit över. Soffan, som bar så många minnen, och var kopplad till så många känslor, blev till slut reducerad till brännbart avfall.

Givetvis kan man inte ta vara på allt från forna dar. Tider och former växla, och återvinningsstationen har onekligen en viktig funktion. Att binda nutiden alltför hårt vid dåtiden är ofruktbart, liksom sentimentalitet och nostalgi är ickeproduktiva, arbetslösa känslor. Men det är ett brott i två betydelser att drastiskt hindra överförandet från en äldre generation. Man missar då också allt livsdugligt, allt det som när det får omgestaltas i nya miljöer är framtidsdugligt.

Även om den gamla sitt- och liggmöbeln för mig är en känslosak, blir den samtidigt en vittnesstod för den sanningen. Den gav visserligen upp den ålderstignes Aj varje gång man belastade den. Men konstruktionen var stadig, dess livskraft långtifrån förbrukad. Den var därtill en märklig harmonisk kontrast till en i övrigt modern inredning.

Värre blir alltså olusten, när soffan växer till en symbol för det svenska kulturarvet, för allt det värdefulla i det gamla fäderneslandet som vi inte längre tar hand om. Det som det inte längre finns plats för. Det som är svårt att få tillbaka när det en gång avyttrats. Det är den kalla verkligheten.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.