Rotlöshet och hemlängtan

Av Bo Solberg

Nostalgi är en ickeproduktiv och arbetslös känsla, slängde jag något okänsligt ur mig efter det att den gamla ärvda soffan slängts (se den 21 december 2010). Diagnosen är rätt. Men sårade jag samtidigt nostalgikernas känslor, agerade jag självsvåldigt emedan jag själv stundvis tror mig tillhöra denna sjukgrupp. Kanske blir en mer nyanserad bild en tröstegrund för oss alla. Den har inte minst Sten Lindroth-lärjunginnan och medicinhistorikern Karin Johannisson i Uppsala, fått mig att se.

1988 bidrog hon i Kunskapens trädgårdar: Om institutioner och institutionalisering i vetenskapen och livet med en essä om vad hon kallade kultursjukdomar, vilka existerar under en viss tid eller i ett bestämt rum för att sedan upplösas – eller uppslukas av en annan sjukdomsbild – då de förlorar sin kulturella relevans. Hon tittade bl.a. på den av medicinen en gång institutionaliserade sjukdomen nostalgi. Efter att vid ett par tillfällen i sitt författarskap ha återkommit till kultursjukdomstemat samlade hon sig 2001 till en utförligare formgivning; det blev den boklånga essän Nostalgia.

Johannisson ville skriva en upprättelsebok över en känsla, men också något mer: en skildring av hur enskilda känslor blir moderna och omoderna, en förklaring till varför olika tider har lyft fram olika känslor.

Hon söker stoff i en bred repertoar av källor: medicinsk och psykologisk litteratur, sjukjournaler och läkarutlåtanden, militärlitteratur, encyklopedier, exillitteratur, juridiskt material som lagtexter, domsprotokoll och brottsstatistik, skönlitteratur, osv. I rum ser hon inte bara till den svenska ankdammen, utan spejar också ut över det västerländska folkhavet, och i tid slår hon blicken ned i det sena 1600-talet och följer sedan linjen framåt.

Ingången till känslan är begreppshistorisk. Vi följer termens födelse, uppgång och fall – eller rättare sagt dess cirkulära bergochdalbana. Vilka förändringar i betydelse och värdeladdning har skett? Nostalgins historia pekar härvidlag på ständiga rörelser, betydelseglidningar och stegvisa utflyttningar ur en gång givna medicinska, psykologiska och sociala sammanhang. Bilden är komplex. Men ur bokens detaljredovisning växer en samlad bild.

När nostalgin inledde sin karriär i slutet av 1600-talet, blev dess uppgift att beteckna de symptom som följde på svår hemlängtan. Den legitimerades genom sin förankring i språket och sin definition som sjukdom. Nostalgi var smärtsam längtan av rumslig dimension, med förödande verkan på kroppens funktioner; de bröts ner steg för steg tills döden var ett faktum. Det enda botemedlet var ofta att återbörda den sjuke hem. 1700-talets vetenskap var sysselsatt med känslolivet som psykosomatisk motor, radikal sensualism och social kod. Sjukdomen betraktades med förståelse. Starka känslor för familj och hembygd var något som tiden erkände. Det fanns dock skillnader i hur man bemötte ett sjukdomsutbrott beroende på situationen. Ur fosterländsk synpunkt kunde den nostalgisjuke, så att säga, pendla den långa vägen mellan varm patriot och landsförrädare (även om man inte dömde den sjuke för detta utan försökte bota honom): i fredstid sågs nostalgin ofta i patriotismens ljus: nationens förträfflighet visades i de bortresta landsmännens längtan tillbaka. I krigstid, då fosterlandsinsatsen gjordes vid fronten, innebar hemlängtanskänslor ett fall i manskapets stridsvärde och betraktades därmed som farliga. Nostalgi var huvudsakligen en manlig åkomma, men förknippades även med unga kvinnor som ryckts från sin groningsgrund för att göra nytta, ofta som barnflickor, i främmande miljöer.

1800-talet såg en ny tolkning av dialogen kropp–själ. Passionerna försvann ur den vetenskapliga medicinen eller övertogs av psykiatrin. Det som under 1700-talet varit ett medicinskt symptom blev alltså under 1800-talet snarare ett socialt. Under 1900-talet förlorade nostalgin sedan mer eller mindre sin status som äkta känsla. Moderniseringsprocessens krav på blick framåt–utåt stämde dåligt överens med nostalgins bakåt–inåtblickande. Nostalgi var uttryck för missanpassning med sjukliga övertoner; den skapade en falsk verklighetsbild i sin aversion mot det moderna livets komplexitet. Johannisson menar slutligen att nostalgin sedan andra delen av 1900-talet verkar vara på återmarsch; den handlar nu främst om jagsökande.

Kanske görs detta sökande i en anda, som liknar den som uttrycks i några Heidenstamsrader, vilka visserligen är skaldade under första halvan av det seklet:

”En dallring i en fjärran rymd, ett minne | av gården, som sken fram bland höga träd. | Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag? | Förgätit har jag allt, och som en stormsång | allt brusar bort bland världarna, som rulla.” (Nya dikter, 1915)

Annars finns det väl mer som slår an hemlängtans, ja hemsjukhetens, veka sträng i skaldens tidigare samling Dikter (1895). ”För mig finns ingen väg från hemmets dörr” skulle väl för övrigt illustrera den nostalgiska saknaden minst lika bra om den negerades till ”För mig finns ingen väg till hemmets dörr”. Lyckligtvis finns det emellertid, efter detta sidospår, en väg tillbaka till vårt ämne.

Johannisson ser innebördsförskjutningarna i ordet nostalgi som reflektioner av förändrade människobilder: från känslovarelse till modern, gränslöst anpassningsbar förnuftsvarelse, och möjligen tillbaka till den kännande, längtande varelsen. Om man får tillägga en dialektisk förhoppning: måhända skall vi, i nu pågående rörelses riktning, finna syntesens balanserade syn på människan, den fullare, egentligare förståelsen av henne som förnuft och känsla.

Många av nostalgins förklaringsmodeller må ha blivit förlegade, men ordets kärna står oanfrätt kvar: längtan efter något självupplevt man separerats från i tid, något som gått förlorat. Den är förfluten verklighet speglad genom samtiden. Den är bitterljuvhet, lust genom saknad.

Allt man kan ställa mot den är en nykter men förstående uppmaning i stil med John Fletchers (här tolkad av Hjalmar Gullberg i boken Sången om en son, 1944):

”Gråt ej mer och sörj och lid: | vem höll kvar en svunnen tid? | Regn som föll, viol som bröts, | aldrig mer på jorden möts.”

Johannisson har i dubbel bemärkelse en fin känsla för sitt ämne. Man engageras, känner igen sig (jag önskar blott, att jag kunnat läsa hennes bok på min gamla soffa). Man får sig till livs intressanta bilder ur förflutenheten, sådant som inte lätt låter sig fångas i hårddata. Man inges en känsla för hur dåtid och nutid hänger ihop, för hela den process genom vilken historia skapas. Alla nivåer i treklangen drifter, mentaliteter och idéer beaktas. Historien uppfattas på motsvarande vis som ett växelspel mellan bl.a. mentala, sociala och politiska krafter.

Kontextuell begreppsanalys är onekligen intressant; utgångspunkten att språklig förändring återspeglar större förändringar, ”långa processer som innesluter sociala och kulturella förvandlingar, politiska och ideologiska strategier”.

Man blir lysten att se den undersökning som genom en bred språkanalys vill säga något sammanfattande om den tid som nu är. Men tiden är väl ännu inte mogen för en dylikt upplagd – och avslöjande – studie. En sådan skulle ju kunna bidra till diagnostiserandet av en kultursjukdom av mer övergripande art.

Men redan nostalgiforskningen tror jag säger något viktigt till samtiden: den visar det naturliga och mänskligt väsentliga i sådant som hemkänsla, gemenskap och identitet. I en tid som vår, präglad av rotlöshet och rörlighet, är begreppet ”hem” väl värt att problematisera.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.