Den långa marschen – ur Per Engdahls diktning från ungdom till ålderdom

Av Bo Solberg

Att Per Engdahls författarskap är egenartat och unikt är nog de flesta, som verkligen bekantat sig med det, ense om. Det spänner därtill över ovanligt många år; nära nog sjuttio. När han som 16-åring medverkade med en Karl XII-uppsats i föreningen Modersmålsvännens tidskrift Lyktgubben (1925) torde detta ha varit hans publicistiska debut. När han som 84-åring utsände sin elfte diktsamling Gnistor av en eld (1993) är den det sista som publicerades under hans livstid.

När memoarskrivaren reflekterar över sitt tidiga författarskap startar han emellertid med sina under ett par år av det slutande 20-talet gjorda bidrag till tidningen Spöknippet. Han drar upp de linjer som är karakteristiska för dessa: den ideala, den nationella och den sociala. Den första linjen är allmänt sett antimaterialistisk, specifikt sett kristen. Den föranledde vissa angrepp på Per Engdahl från en tydligen mer hedniskt betonad redaktion.

Ett annat angrepp, där ämnet var detsamma men bevekelsegrunden intressant nog den motsatta, kom ett och ett halvt decennium senare från Sven Stolpe. Han gjorde i ett tidningsinlägg 1944 ett utfall mot sina meningsmotståndare, som denna gång omfattade även Nysvenskarna. Per Engdahl brevsvarade med att hans böckers ständiga förfäktande av en kristen ståndpunkt intygade att angreppet i bästa fall byggde på otillräcklig kunskap om de angripna. Det försonande i historien är, att den kände litteraturkritikern – visserligen långt senare – skulle ge Per Engdahl ett erkännande på just denna punkt, genom sina välvilliga kommentarer till dennes diktsamlingar. Ty så är det. Den kristna linjen följer, utan att någonstans vika av, med Per Engdahls författarskap: ut ur Spöknippet, genom de många decennierna och in i Gnistor av en eld. Låt oss anträda den vägen med några smakprov ur hans unga diktning (som ju dessutom är besvärlig att komma åt i dag).

Författare som tar sina första steg på den litterära banan är naturligtvis ytterst sällan eller aldrig formidabla vandringsmän; de värmer endast upp eller övar. Men dessa tidiga spår är förvisso lika intressanta för historikern och kritikern som förstautgåvor är eftertraktade av bibliofilen. De markerar avstamp och infogas senare i helhetsförståelsen av en författaregärning. För egen del har jag t.ex. funnit det spännande att läsa Per Engdahls handskrivna studentuppsats, en gång hopknåpad vid det högre allmänna läroverket vid Vätterns södra spets, och behandlande vårt lands utrikespolitik före 1809.

Men här handlar det nu om dikt. Kristen dikt.

Typisk för den ungdomliga tidningen Spöknippet är dess kampstämning och ljusdyrkan. Att det högsta är att strida för ljuset, ja, det konstaterade ju redan Peterson-Berger. Per Engdahls ”Kamphymn” (1928, nr 1), passar väl in i det mönstret:

”Hell dig, ödets Gud, med Din allmakts mäktigt visa hand, | Evige, som skymtar bortom svärden | i en outgrundlig kärleks brand! | Hell Dig, Du som gav till kamp oss livet, | endast kamp gör kärleken till glöd. |Upp till dig allt varande blir drivet, | där en evig morgon flammar röd.”

Rörande och patetisk är också dikten till ”Den evige” (1928, nr 31):

”Viljan, som slumrar i varandets innersta djup | skänker mig mod. | Räck mig Din hand, om för mörkrets demoniska makter jag viker, | slå mig med ljungeldens slag, om min strålande stjärna jag sviker. | Längtan till fullhet och glans driver stormande mig | evigt i kamp den oändliga vägen till Dig.”

Sin verkliga debut som diktare gjorde emellertid Per Engdahl som 26-åring, när Holger Schildt i Stockholm tog sig an hans samling Stormsvept (1935). Kampperspektivet hängde med, så t.ex. i ”Ord i mörkret”:

”[V]i veta att himmelens Herre | kan pröva en kämpande skara, | men aldrig blir prövningen värre |än att vilja kan bryta dess snara!”

I ”Tidsström” diktar Per Engdahl om samtidens häxdans kring sina avgudar:

”Men se, ur det kaos, där allting blev drivet | från Gud Individ till Gud Kollektivet, | skall åter den urgamla stamkänslan stiga | och bli till en nerv i det hela, och viga | oss samman med allt, som har levts och skall levas, | med dröm, som har vävts, och med dröm som skall vävas | och allting skall helgas till redskap och skrud | åt hävdernas Herre och folkens Gud!”

Kuriöst nog har vi alltså redan sett verbet ”driva” tre gånger; det förfaller ha legat på den unge poetens tungspets.

Temat från ”Tidsström” förs delvis över i samlingens avslutning, en betraktelse över ”Kyrkan” och tiden:

”Är den död, som dina murars stenar, | anden, som din stolta spira rest? | Står du kvar, som där förbrända grenar | sträcka sig mot himlen, svart och glest? | Ha de marker, där din drömsådd grodde, | plötsligt härjats som av vådeldsbrand? | Finns det ingen kvar av dem som trodde på din längtans fjärran lyckoland?

”Finns det ingen ännu kvar, som vågar | rak och orädd emot himlen se, | finns det ingen, som i valv och bågar | kan ge form åt skapandets idé? | Varför blev gotikens katedraler| bara hyreshus och bilgarage, | byggda av en jäktad tids vandaler | för ett klingande men fattigt gage?

”Dock – där myriader gummiringar | suga gatans gråa asfaltplan, | där en man ur fartygsskrovet svingar | stybbsvart kol med någon knotig kran, | där på torget mellan storstadshusen | massan böljar i extatisk takt, | står i kolröken och jubelbrusen | samma tysta ängel kvar på vakt.

”Gamla former dö och bli förgätna, | nya tider gry med nya drag; | mänskor böja sig och mänskor rätna, | tidens stolta gudar till behag. | Men den livsmakt, som såg korset resas | på de dömdas huvudskalleplats, | vandrar än vår längtans och vår nesas | långa väg till Konungens palats.”

Efter denna stormsvepta debut, välvilligt mottagen av recensenter så namnkunniga som Bertil Malmberg och Örnulf Tigerstedt, fortsatte Jönköpings son, som redan då blivit Malmös adoptivpåg, med Fast vinden ligger mot (1939), Medan jorden brinner (1944), Drömmar i vaknatt (1947), En kättares bekännelser (1954), Väg bland skuggor (1959), Mörkast före gryning (1963), Det finns alltid ett bortom (1973), X…Y…Z… (1978), Förbjuden frukt (1987) och Gnistor av en eld (1993).  Med andra ord: ”Engdahls elva”.
Jag känner innerlig tacksamhet till Per Engdahl för hans dikter; att han som avbrott från politiskt arbete och vardagsgöra vågade sig ut på diktens svåra isbana. Men så var detta samtidigt hans uppfriskande rekreation. Yrkespoet var han alltså icke; ristandet med rim och rytm skedde på lediga stunder. Han var inte heller en stor poet, i den betydelse uttrycket brukar anställas. Men alla hans samlingar kan likväl – ur flera aspekter – läsas med stor behållning.

Den första bok jag fäste mina giriga ögon på var Drömmar i vaknatt, snart följd av Förbjuden frukt. De väckte mitt intresse för Per Engdahl som poet, person och politiker. Kristen bekännare icke att förglömma. Låt vara att min kristna tro på avgörande punkter sedan skulle utveckla sig annorlunda än Per Engdahls. Men med hans böcker började en gång någonting väckas inom mig. I alla fall bidrog de till det, i ett viktigt och formerande skede av mitt liv. Jag fann mig plötsligt i vakna drömmar om hur jag skulle kunna anträda den långa vägen till Konungens palats.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.