Sjukdomsindustrin – Exploateringen av ohälsans offer
Posted on | mars 2, 2011 | 2 Comments
Av Bo Solberg
Att det knappast duger att okritiskt lita till de stora livsmedelproducenternas goda vilja och urskillningslöst stoppa i sig dess stapelvaror, oavsett om de godkänts av livsmedelsverk eller inte, har nog allt fler börjat få på känn. Men mångas godtrogenhet dröjer kvar, och denna riktas sedan i ett nästa steg ofta även mot läkemedelsindustrin. När de alltså blivit sjuka av med dödsmedel preparerade livsmedel käkar de med insjukningsmedel laddade läkemedel. Det rör sig alltså här om en något värre variant av det gamla knepet att ge den beska medicinen en tillsats av socker.
Är nu inte detta väl stora later och starka ord från en i sammanhanget obetydlig?, hör jag den sunde skeptikern säga. Kanhända. I alla fall stämmer det att jag nu yttrar mig på ett fält där jag är obevandrad. Att jag ändå för ett ögonblick vågar spela rollen av en mygga som ryter, beror på att jag då och då fått vatten på min kvarn av saker jag hört eller läst. Men jag kan bli konkretare. När jag nyligen tillgodogjorde mig den amerikanska skribenten Elaine Hollingsworths bok Take Control of Your Health – and Escape the Sickness Industry (Enpowerment Press International, 2007) brast en fördämning och ovannämnda vatten strömmade till.
Men vem är då denna Hollingsworth? Tja, i läkarkårens ögon är hon väl just ingen. Kanske bara en bråkstake. Hon är alltså lekman som tar ämnet på allt annat än lek. Hennes goda uppsåt är emellertid tydligt och det undanröjer varje misstanke om att det skulle handla om något medvetet kvacksalveri. Hon ser till att vara försiktig och grunda sina påståenden väl. Å andra sidan kan man i framställningen samtidigt ana en svag kryddning av hälsoprogrammatisk och hälsopolitisk fanatism, en ingrediens vilken som bekant kan ha en viss förblindande effekt. Ser man, som jag misstänker Hollingsworth för, sjukdomen endast ur ett världsligt perspektiv framstår den lätt som det högsta onda. Det är ett kort liv vi lever. Det gäller därför att förlänga det så mycket som möjligt, och att vara maximalt kry och flink under tiden. Evighetens brunn verkar hon inte ha övervägt som hälsokälla. Slutbilden man gör sig av författarinnan blir alltså den av en profan missionssyster som brinner för att hjälpa medmänniskorna att övervinna sjukdom på ett naturligt vis, att bygga kroppshälsans framtid på en bas av pålitlig vetenskap.
Så nog är hon worth, jag menar värd, att läsas, även om man nu gör det på det naturfolkssätt som Marlo Morgan, i sin roman Budskap från evigheten (1998), föreslår: ”Alla möten är prövningar – möten med mat, människor och idéer. Om någon berättar något för dig – lukta på det först! Om det luktar gott, så provsmaka lite grann, men tugga alltid. Tugga länge innan du sväljer. Ord bör också tuggas länge innan man sväljer dem, eftersom det är mycket lättare att spotta ut någonting än att bli av med det när man väl svalt det.”
Hollingsworths budskap blir att påvisa hur skrupelfria intressen gör sig gällande inom livsmedelsproduktionen, och hur de medvetet eller omedvetet samverkar med lika hänsynslösa, multinationella Big Pharma-intressen, som vill ha underlag för ett omfattande kemiskt pillertrilleri. Medicinen är i sig ofta skadlig och leder den icke ont anande eller hjälplösa vidare in i läkemedelskarusellen och i sjukhusens irrgångar. När vi blivit uttröttade där, finner den inte sällan slutligen åt oss en genväg till griftegången. Gravvård, di kallar.
Hollingsworth menar att för att uppnå och vidmakthålla detta sakernas tillstånd har pengar och maktmedel undertryckt, styrt, vinklat och till och med förfalskat forskningen. Hon litar mest på läkare som för sin försörjning inte står direkt under tyngden av de stora läkemedelsintressenas gigantiska penningpung:
“Under min verksamhet och min forskning har jag fått stöd av oberoende och hjälpsamma läkare, biokemister, vetenskapsmän, personer och föreningar. Det är män och kvinnor som gör allvar av sitt kall och vars slutsatser är grundade på god forskning, inte på propaganda. Eftersom de fritt kan säga sin mening, är de de enda vetenskapsmän jag litar till. Deras åsikter finner sällan sin väg till etablissemangsmedia.” (Min övers.)
När det gäller maten föreslår Hollingsworth en återgång, så långt det nu är möjligt i det moderna samhället, till naturlig, gedigen föda, och när det gäller medicinen ligger hennes klara preferens på motsvarande vis ofta hos den så kallade naturmedicinen, som i dag för en förjagad tillvaro på sjukhus och i apotek.
Den 350-sidiga boken innehåller så mycket matnyttigt att det skulle vara en hopplös uppgift att här sammanfatta dess innehåll; det skulle bli ett sjukdomsregister, en läkemedelsförteckning, en livsstilmanual, en kokbok, ett giftskåp, och så vidare. Men okej, något smakprov får jag ge. Att berätta om hur aspartam och dylika sötsaker giftblandas i allt från tandkräm till saft, är väl att dra fram gammal skåpmat. Så, jag får välja något annat i det välförsedda skafferiet.
Som illustrativt för det dubbla förräderiet från branscherna livsmedel och läkemedel kan vi se framdragandet av kemikalien bromid och det samtida undandragandet av jod. Den förra finner man tydligen numera insmugen i allsköns livsmedel som läsk och bröd. Motiveringen för gifttillsatsen i läsk är att den neutraliserar de oönskade smakeffekterna av citronsyra. Bromid är ett antibakteriellt medel liknande klorid. Ämnet används som insektsdödare inom jordbruk och vid termitutrotning. När det tillsätts direkt i jorden dör allting i dess närhet.
Bromidintag sägs leda till en uppsjö allvarliga sjukdomstillstånd; här känner jag mig frestad att nämna fetma (giftet gör det svårare för kroppen att göra sig av med fett) samt aggressivt och psykotiskt beteende. Man ser framför sig överviktig och läskdrickande amerikansk ungdom och de våldsdåd som har drabbat dess skolor. Bromid och dylika gifter kan givetvis endast vara en delförklaring, något som samverkar med andra, inte minst andliga och sociokulturella, faktorer. Men det är illa nog.
Det ämne som Hollingsworth sedan menar – med hänvisning till läkare och forskning – vore en motkur, jod, har påpassligt nog gjorts svårt att få tag i. Ämnet finns sällan längre i de livsmedel, som t.ex. bröd, där det tidigare förde en fredad tillvaro, och man letar förgäves på hyllorna i farmakologens boutique. Jod har en säregen och dokumenterad benägenhet att rensa kroppen på tungmetaller och olika gifter – som t.ex. bromid.
På tal om tungmetaller. Att något är ”naturligt” innebär naturligtvis inte att det är hälsosamt. Bland de många naturliga saker som man inte bör glufsa i sig nämns bland annat soja, som numera i olika former dyker upp i så många matvaror. Hon förklarar varför denna böna är minst sagt problematisk som mänsklig föda.
Hollingsworth avslutar sin bok så här: ”Naturen gav oss två ändar – en att sitta på och en att tänka med. Vår framgång beror på vilken av dessa vi förmår använda mest. Heads we win – tails we lose.”
Det där är naturligtvis aktuella ord på fler och större områden än den kroppsliga hälsans. De fick mig lustigt nog att tänka på Fredrik Bööks ord till lundastudenterna 1920. De handlar om andliga kostvanor, men passar fint på det område som vi här har berört: ”Följ icke bara de tilltrampade stigarna, de lättaste och bekvämaste, gå själva på strövtåg genom skog och mark, drick ur de klara och djupa bergsjöarna, som ligga fjärran från marknadsplatserna och torgen!”
Comments
2 Responses to “Sjukdomsindustrin – Exploateringen av ohälsans offer”
Leave a Reply
mars 3rd, 2011 @ 11:57 e m
Intressant!
Jag vill tipsa om följande artikel om sambandet mellan “läkemedel” och skolskjutningar
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1936627.ab
och filmen Food Inc om oskicket i livsmedelsindustrin (trailer)
http://www.youtube.com/watch?v=5eKYyD14d_0
juli 5th, 2011 @ 11:59 e m
[…] Sjukdomsindustrin — Exploateringen av ohälsans offer Category: Kost och hälsa […]