Av Bo Solberg
Jag har kilat till kino igen. Filmtemat blev åter lika mörkt som den led på vilken jag traskade hemåt. Det som följer blir alltså oundvikligen en andra del av artikeln Hollywoods helvete (den 29 juli 2010). I den drog vi hastigt upp fyra biorullar som handlade om djävulska inbrott i människors liv och leverne.
”Och den stora draken nedstörtades, den gamle ormen, som heter djävul eller satan, vilken förför hela världen; han nedstörtades till jorden, och hans änglar nedkastades med honom.”
De orden – som påminner oss att Hells Angels är något mer än ett motorcykelgäng – är som bekant hämtade från Uppenbarelsebokens, närmare bestämt 12 kap. De inleder också den italiensk-amerikanske journalisten Matt Baglios The Rite: The Making of A Modern Exorcist (2009) – en bok jag fann intressant, ärlig och balanserad. När så den svenske regissören Mikael Håfström kände sig manad att göra den av boken inspirerade filmen The Rite (2011), kände jag mig på motsvarande sätt manad att ta reda på om han också inspirerats av bokens kvaliteter – eller om han hade låtit filmen spåra ut i Hollywoodstypiska spekulationer i skräck.
Låt oss dock få en sak ur vägen först, så att den inte distraherar. Den filmhistoriskt något bevandrade tänker nu säkerligen på när en annan svensk regissör, Ingmar Bergman, gjorde en film med samma namn: Riten (1969), vilken ju internationellt marknadsfördes som The Rite, och i vilken Bergman själv spelade präst. Även om en kommentar till den skapelsen säkerligen kunde bli intressant, är den likväl inte det för oss här och nu.
Bakgrunden till Matt Baglios bok är Vatikanens budskap hösten 2004: världen är i skriande behov av exorcister. Man uppfordrade därför sina biskopsstift i hela världen att utse varsin exorcist. Initiativ togs också till en universitetsbaserad utbildning i Rom över ämnena demonologi och exorcism, avsedd för präster, men öppen även för personer som kommer i beröring med demonbesatta personer och med exorcism, som psykiatriker, läkare eller kriminologer. Många journalister var naturligtvis också närvarande vid öppningsföreläsningarna; flera säkerligen ivriga att hitta stoff till någon blaskig historia. Matt Baglio var en av de journalister som dök upp. Han var förvånad över kyrkans så oväntade offensiva linje på detta känsliga område och såg här ett spännande arbetstillfälle. Det intressanta är emellertid att han, med egna ord, var en sval kristen, en skeptiker, när han började sin undersökning, men hur hans temperatur steg i takt med vad han fick upp ögonen för:
”The writing of this book [—] helped me to reconnect with my faith in a way that I never expected when I began researching exorcism. Over the course of the three years I spent writing and conducting my research, I met many individuals like Father Gary [Thomas], whose service and dedication to those who suffer showed me how much good we can do when we set aside our egos and reach out to help people.”
Under kursen fick Baglio alltså god kontakt med ovannämnde präst, och därefter kom uppslaget till boken som ett brev på posten: att följa Fader Thomas väg till exorcistämbetet kunde bli en unik tittglugg in i djävulsutdrivningens värld.
Författarens slutsats blir att denna form av demonisk aktivitet i högsta grad är reell, även om dess uttryck långt ifrån alltid är så spektakulära som effektsökande filmer gör gällande. Stationerad i Rom hade han gott underlag för fältstudier och intervjuer. Det finns förhållandevis många exorcister verksamma där.
En personlig utvikning i sammanhanget: ungefär samtidigt som Baglio påbörjade arbetet med sin bok besökte jag Rom. Jag tog mig bl.a. till Sancta Scala-kyrkan, vilken alltså hyser den trappa som – på kejsar Konstantins moder Helenas befallning – tros ha flyttats från Jerusalem, och i vilken Jesus skall ha gått att möta sin domare Pilatus. Varje morgon står en stor grupp människor utanför och väntar på att på knä och under bön taga sig upp för den med skydd belagda trappan. Men många, upplyser oss Baglio, smiter i stället dagligen upp på övervåningen via en sidotrappa och sedan vidare mot sakristian. Det är människor som väntar på att få träffa en exorcist. Denna kyrka har en lång koppling till dylik verksamhet. Min minnesbild är också att flera besökande snabbade sig just till sidouppgången och alltså visade föga intresse för kyrkans huvudattraktion. Om deras ärenden hade något med exorcism att skaffa vet jag naturligtvis inte. Baglios upplysning fick emellertid på något vis hela ämnet om djävulsutdrivning att kännas mera konkret för mig – det är något som sker många gånger dagligen, även i vår tid. Det är inget som dog ut under medeltiden. Det är inget som endast har överlevt i Hollywoods fiktiva värld.
Jaktvandringen för honom som enligt Petrus (5:8) ”går omkring som ett rytande lejon och söker, vem han må uppsluka” är uppenbarligen inte avslutad. Bilden från Sancta Scala illustrerar samtidigt något om den genomsnittlige exorcisten. Den är något som offren går till, ofta regelbundet och under en längre tid, ungefär som till tandläkaren. Deras smärta är dock ofta långt värre.
Nå, men filmen då? Jo, den blev onekligen en kompromiss mellan den sanningssökande och välgrundade boken å ena sidan, pressen att göra en film som drar in pengar å den andra. Men den håller sig trots allt mestadels inom rimliga gränser och ger i många avseenden en skildring som överensstämmer med bokens. Filmen har klassificerats som skräckfilm; en etikett som emellertid fäster dåligt. Det centrala temat i filmen är intressant nog inte djävlarna själva, utan i stället en människas gång från starkt tvivel till stark tro. Detta är alltså Matt Baglios resa, men i filmen, vars historia är tämligen frikopplad från bokens, överförs den till Michael Kovak (motsvarigheten till Fader Thomas), en amerikansk prästseminarist som med hänvisning till sin brist på tro vill överge sin utbildning. Rektor vill emellertid inte omedelbart godta uppsägningen. Först ber han Michael att genomgå exorcismkursen i Rom. Med en uppenbar baktanke. Vad som händer sedan kan ni alltså själva räkna ut: innan sluttexterna rullar har Herr Kovak blivit Fader Kovak.
Det intressanta med djävulen, smådjävlarna och deras infernaliska inkräktande i människors liv är just detta, att mötet med denna mörka verklighet kan få andligt insomnade att vakna upp. Orden från Lukasevangeliet (11:20) passar väl in: ”[O]m jag utdriver djävlarna med Guds finger, så har ju i sanning Guds rike kommit till er”. De fallna och därmed hämndlystna änglarna för onekligen många i fördärvet, men deras verksamhet har alltså samtidigt en för dem kontraproduktiv aspekt. I sig är djävulen och hans anhang knappast intressanta. Det enda intressanta i sig självt är naturligtvis Gud, och ju mer en människa står i Hans ljus desto ”intressantare” blir hon följaktligen. Meningslösa fromlerier, tänker säkerligen en och annan. När det gäller ämnet exorcism lägger de an med ännu hårdare ord.
Därmed är vi inne på min avslutande reflektion. Om någon i vår ”upplysta” tid är övertygad om djävulens existens och förekomsten av demonisk besatthet, måste denne följaktligen vara mer eller mindre fylld av medeltida mörker, vidskeplighet och fanatism. Den synpunkten framförs inte sällan även av människor som på fullt allvar anser sig kristna. Men då den Heliga Skrift emellertid lämnar ett helt annat besked om djävulen och om besatthet, måste de med andra ord läsa Bibeln som fan gör det. Konsekvensen blir ju ofrånkomligen att Kristus antingen var en lögnare eller en tok. Hans möten med djävulen, eller hans demonutdrivningar, var alltså endast påhitt eller inbillning. Han gjorde sig med andra ord skyldig till anstiftan till ett stort bedrägeri när han sade: ”de skall i mitt namn utdriva onda andar” (Mark. 16:17). Om ens inställning kan leda till detta resultat, vilken rimlig grund finns det då för att kalla sig kristen?
Vad händer med vårt Gudsförhållande om vi förnekar demonin omkring oss? Mot dem som yvdes över ”upplysningens framsteg” ställde Baudelaire år 1864 upp sin kända sats, La plus belle des lices du Diable, c’ est nous faire croire qu’il n’existe pas. Varför är det djävulens skönaste list att få oss att tro att han inte existerar? Kanske kan man svara med ytterligare en fråga: var finns Kristus i våra liv och i våra samhällen i dag?
Lämna ett svar