Symbolen – låsning eller möjlighet

På linjen kan vi bara röra oss åt höger eller vänster, fram och tillbaka i söndertrampade spår. Fördelen med triangeln är att den räknar med en tredje ståndpunkt, en tredje väg, en väg in i framtiden.

Pseudonymen A. Square – eller den brittiske prästen och läraren Edwin A. Abbott – tar oss i sin sciencefiction-roman från 1884, Flatland, med på en märklig färd. Det är ingen vanlig resa; den går genom dimensioner. Huvudpersonen lever i en tvådimensionell tillvaro i Flatland, där allt består av ytor av geometriska mönster. En dag reser han till Lineland, det endimensionella varat, där universum endast är linjär utsträckning. Invånaren i Lineland kan alltså endast uppfatta sin nästa så som en punkt. När den tvådimensionella personen besöker Lineland för att försöka upplysa dess invånare om Flatland, tar han på sig en svår uppgift. I det ögonblick han sänker sig ner i Lineland framstår han ju för dess invånare som inget annat än en punkt. Och när flatländaren muntligen försöker förklara varifrån han kommer blir berättelsen alltför teoretisk eller abstrakt för linjeländarna. Man uppfattar hans tal som obegripligt svammel och samhällsfarligt stolleri.

Det kan synas vågat att utnyttja berättelsen som en illustration till aktuell politik. Det finns paralleller; lika segt som linjeländarna klamrar sig fast vid sitt välkända, trygga linjeliv, klamrar vi oss fast vid en invand och bekväm höger-vänsterskala. Och precis så uppenbart som det framstår för oss att linjeländarna har fel när de förnekar en tvådimensionell verklighet, borde det egentligen också vara att det är ett misstag att nöja sig med en linje för att beskriva det politiska fältet.

Det gäller i stället att tänka sig en linje som inte är fristående utan som utgör baslinjen i en triangel. Medan socialismen och kapitalismen kan sägas vara de två motstående synsätten i det nuvarande samhället, och som alltså som renodlade ståndpunkter grupperar sig på var sin ände av baslinjen, bildar den moderna korporatismen en tredje ståndpunkt: triangelns spets. Den har alltså förbindelser både till vänster och höger. Men den är inte någon ljummen kompromiss; hade den varit det hade den placerat sig någonstans på baslinjens mitt. Den är en syntes, en nykombination och en nyskapelse. Den innebär nytt perspektiv, annan infallsvinkel på problemet med motstående synsätt.

Det får här räcka med att illustrera påståendet på tvenne sätt. I det föregående har vi talat om kapitalism och socialism; vi skulle också kunna tala om individualism och kollektivism. När det gäller kapitalismen är denna renodlat individualistisk, när det gäller socialismen finns visserligen utrymme för nyanseringar. Men vartdera lägret utgår från en människosyn som är motpolen till det andras. Om man inte lyckas uppnå kompromiss återstår den rena maktkampen. Korporatismen hävdar att det finns ett fruktbart spänningsförhållande mellan personlighet och gemenskap, att båda är realiteter, och att det bör vara möjligt att därur skapa en syntes. När den alltså gör gällande en skenbart orimlig sak, är detta bakgrunden till dess uttryck för paradoxen som princip.

Vi kan göra resonemanget mera konkret genom att tala om produktionsfaktorer: kapital och arbete. Kapitalismen ger den förra faktorn företräde, socialismen den senare. Vi ser alltså återigen tvenne systembyggen, där en grundläggande motsättning har cementerats. Den moderna korporatismens utgångspunkt är i stället samverkan mellan likställda socialgrupper och går därför i grunden in för upphävandet av konflikten mellan kapital och arbete.  Den bygger korporationer som samlar skilda samhällsskikt på grundval av verksamhetsområde (i stället för yrke). Och – ännu viktigare – den reformerar företagen genom att ge företrädarna för kapital och arbete lika stort inflytande i styrelsen.

En ståndpunkt utanför partipolitiken, som alltså inte står på vare sig den högra eller den vänstra sidan av en konstruerad blockgräns i svensk politik, kan komma att spela en roll. Nu misslyckades visserligen flatländaren att övertyga linjeländarna. Deras reaktion var högljudd som ”en här av hundratusen likbeningar och tusen femhörningars kanoner”, och jagade honom ur landet. Låt oss använda den formuleringen litet lättsamt för att beskriva den påtagliga intoleransen mot oliktänkare i det nuvarande samhället. Men vi skall komma ihåg att liknelsen haltar på en viktig punkt: vi har trots allt inte att göra med sciencefiction, utan verkligheten omkring oss.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.