Vid herresäte eller lärosäte

Av Bo Solberg

En solig höstdag, för nu rätt många år sedan, färdades jag längs allén, förbi fält och välskötta trädgårdar, upp till Borrestad herrgård på Linderödsåsens sluttning. Snart mötte den två våningar höga vitrappade stenbyggnaden i nationalromantisk stil. Mot slätten hägnades godset av en lövträdsgördel och mot åsen av ett resligt bokskogsband.

Jag hade emellertid inte i första hand kommit till Borrestad för att beundra bokbeståndet utanför herrgården, utan det innanför. På övre våningen stod nämligen i två salar det fint inredda och välförsedda bibliotek som generationer De la Gardie samlat ihop. Väggarna skimrade i guld och brunt av bokband i jämna rader, ca 170 hyllmeter, från golv till tak; böcker från 1500- till 1800-tal. Jag minns särskilt väl hur resterna av Magnus Gabriel De la Gardies samling stod ut ur mängden: ca 12 hyllmeter i rött marokäng utsökt bundna volymer med rikt förgyllda ryggar och vapenstämplar på frampärmarna.

Godset ägs i dag av Jacob Lövenskiold, dotterson till den siste manlige De la Gardien, Pontus (1884-1970). Efter dennes bortgång löstes emellertid ett fideikommiss småningom upp så att böckerna tillföll staten. Men i gengäld beslöts att en stiftelse, bestående av ledamöter från såväl släkt som Lunds universitetsbibliotek (LUB), skulle vårda samlingen på Borrestad intill dess ”Kungl. Maj:t annorledes bestämmer”. Och åren flöt så undan i lugn och ro i det lilla biblioteket, vilket ofta slog upp sina dörrar för tacksamma familjemedlemmar och deras vänner, men också med jämna mellanrum för mer eller mindre boksynta besökargrupper – naturligt nog inte minst från universitetet.

För ett drygt halvår sedan stördes dock den utlysta biblioteksfriden. LUB hävdade att böckerna riskerade att förstöras och ville sålunda organisera ett särdeles tungt, södergående flyttlass. Men släktledamöterna, som inte var beredda att lämna sitt gamla familjebibliotek, mothävdade att böckerna förvarades på bästa sätt och inte på något vis förfors. I stället misstänkte de att den huvudsakliga bakgrunden var en prestigefråga som spökade i LUB:s kontorskorridorer.

För egen del vill jag först säga, att mitt minnesintryck från de månghundraåriga böckerna på Borrestad också var att såväl band som inlagor över lag var i mycket gott skick, dvs. efter långt liv i privathem. Därtill har jag stor förståelse när godsägaren säger: ”Det är en genuin släkt- och slottssamling som är intressant speciellt i den miljö där den befinner sig. Den utgör ett typexempel på hur ett slottsbibliotek från den tiden kan se ut.” (SDS, 4 september 2010). Den poängen borde inte vara svår att förstå vid ett lärosäte och i dess bibliotek, tycker man. I herresätet och i dess bibliotek har man ju ett ypperligt exkursionsämne för både kandidater och forskare. Dessutom är det, som flera bokforskare framhållit, av flera anledningar inte säkert att förvaring på ett stort bibliotek alltid är bättre ur säkerhets- och bevarandeaspekt – eller för den delen ur forskningssynpunkt.

Det är samtidigt kanske inte fel att i sammanhanget erinra om hur Magnus Gabriel De la Gardie själv var en furstlig donerare till universitetsbiblioteket – visserligen till det i Uppsala. Framför allt utmärker sig hans donation den 18 januari 1669, då han förärade denna institution sextiofem i många fall mycket dyrbara handskrifter – inte minst fornisländska och fornnorska. De la Gardie lovade dessutom mot slutet av sitt liv att skänka universitetsbiblioteket sin för tiden högst förnäma privatsamling om ca 4700 böcker. Ett löfte som efter rikskanslerns död infriades av Karl XI. De la Gardie var alltså själv långt ifrån främmande för att överlåta sina böcker till universitetsbibliotek.

Pärlan i donationen av år 1669 var emellertid den välkända codex argenteus, silverboken, gemenligen kallad silverbibeln, dvs. en handskrift med biskop Wulfilas gotiska översättning av evangelierna, skriven på purpurfärgat pergament med huvudsakligen silverbokstäver och inbunden i ett band av drivet silver. De la Gardie återköpte boken från en holländare efter det att den abdikerade drottningen Kristina hade skänkt bort härligheten. Denna skrift är en ypperlig, om än en aning sensationell, exponent för en av de betydande faror som vidlåder offentliga biblioteksböcker: stöld – både inifrån och utifrån. 1834 upptäcktes en stöld om tio blad ur silverbibeln. 25 år senare återlämnades dessa av en dödsjuk före detta biblioteksvaktmästare. Vida mera känd är den spektakulära stölden den 5 april 1995 av ett dubbelblad ur, samt pärmarna till, Silverbibeln – vilka uppvisades i en monter på biblioteket. Denna gång tog det lyckligtvis bara en månad innan tjuvarna återlämnade godset.

Men vad bör då göras med böckerna i Borrestad? Jo, parallellfallet Nationalmuseum-Borrestad borde bli ett prejudikat. Nationalmuseum har nämligen också länge yrkat på att få överta förvaringen av den Delagardieska samlingen – i detta fall endast konstavdelningen. Det slutade med en kompromiss. Dels plockade man på sig ett mindre antal av, som man menade, särskilt utsatta eller speciellt kulturellt värdefulla föremål, som t.ex. Hendrich Munnichhovens kända oljemålade dubbelporträtt från 1653 av Magnus Gabriel De la Gardie och hans gemål Maria Eufrosyne. Dels såg man till att säkerhets- och förvaringsförhållandena på Borrestad förbättrades. Därefter inställde Nationalmuseet vidare – eller kanske tills vidare – krav på övertagande av konst (se SDS, 19 mars 2011, SvD, 20 mars 2011).

Det förefaller rimligt att LUB gör det samma, dvs. tar hand om en utvald del av svår- eller oersättliga böcker, som t.ex. de av de svenska 1500-talstrycken på Borrestad som inte är kända i ytterligare exemplar eller i endast ett ringa antal. Det finns t.ex. också flera rara svenska teaterpjäser som kunde bli aktuella i urvalet. Därefter satsar man några slantar på att förbättra säkerhets- och förvaringsbetingelserna, i den mån det nu verkligen behövs. Det torde inte krävas några extraordinära akademiska ljushuvuden för att åtgärda ljusförhållandena. Kanske kunde därefter någon av universitetets många klimatförändringsnissar få föreslå en för ändamålet hållbar klimatanläggning. Man ser så till att relevant expertis kontinuerligt står till stiftelsens förfogande, och slutligen att samlingen på motsvarande vis kontinuerligt på bästa sätt ställs till forskningens förfogande. Därefter inställer man vidare krav på offentliga biblioteksintrång i privathemmet.

Borrestadsfallet är likväl som synes inte helt okomplicerat. Men det lånar sig dock ganska väl till samhällelig symbol – eller snarare liknelse. Familjen på Borrestad upplever, som vi sett, böckerna som sina barn, för vilka man känner kärlek och ansvar. Lägg därtill att det inom bokforskningen inte är ovanligt att använda den från biologin inlånade termen ”individ” för att beteckna ett enskilt exemplar av en bok. Vad som följa skall ger sig därefter självt.

Staten har i dag övertagit mycket av familjens roll i det traditionella samhället. Det illustreras väl redan av hur man placerar våra ettåringar på dagis, för att där ”säkert” förvaras till dess att det statliga skolsystemet övertar vården av framtidens kulturbärare. Nu är visserligen böckerna på Borrestad inte precis några på tryckeriet nykläckta duvungar. De är gamlingar. Nåväl. Men dagens familjer tar nu ofta ännu sämre hand om sina medlemmar ur den äldre generationen. Ingen ifrågasätter väl dagens flit och effektivitet i att institutionalisera våra äldre ”individer” så fort de börjar få något som liknar antik patina. Dessvärre har vi upprepade gånger fått bevis för att de i verkligheten långt ifrån alltid ”vårdas” så vackert som det låter i de officiella dokumenten.

När staten, genom sina familjepolitiska åtgärder, på alla sätt borde utgöra ett stöd åt familjen som kulturhärd, är den alltså idag ofta motsatsen.

Men saken är givetvis större än dagis, skola och ålderdomshem. Den är ett systemfel. Staten har växt ut från sina naturliga områden och uppgifter till att bli en allomfattande indoktrineringsanstalt för likriktning, som ingen kan skolka från utan bestraffning. Vi lärs vad som politiskt sätt måtte betraktas som korrekt – som vore det vetenskapligt fastslagna sanningar –, vi undervisas om samhällets värdegrund på vilken allt måste bygga. Vi måste plugga dessa läxor med okritisk innantillärning om vi inte skall kuggas genom underkänt sedebetyg.

Ett i dag mindre brukat ord för läxa är emellertid hemuppgift. Hemmets uppgifter är ett uttryck som betecknar ett livsviktigt område för varje samhälle med en framtid. Vi får ta och lära oss dem igen, och omsätta teoretisk kunskap i praktisk tillämpning. Varför inte – symboliskt nog – börja med Borrestad?

1 kommentar

  1. La boksamlingen forbli på Borrestad.

    Jeg er selvsagt uklar med på hvilke beveggruner oppløsningen av fideikomisset formelt forutsatte deling av boksamlingen. Men mange vet at det er der på Borrestad den finns.
    Forøvrig finns det mange privat halvantikvariske bibliotek i Norden, i tillegg til dem som er nevnte i boken ”Tysta rom”, de offentlige (Universitets)bibliotekene må ikke bygges opp til et kleptokrati, der noen slags lovgivning skulle bemyndige myndigheter til å utlevere alle bøker før 1750 fra privatpersoner til de offentlige bibliotekene.
    Bibliotekenes kjellerdepoer er helmørke og ubenyttet, ofte.

    Så vidt jeg vet har forøvrig familien på Borrestad også medvirket i entreprenørskap for etablering av skånske forlag og bokhandlere, bl.a. ved etableringen av Gleerup, først i Malmø, siden i Lund.

    Lillehammer
    O. Henrik Akeleye Braastad

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.