Av Bo Solberg
För ett par dagar sedan var det två år sedan Sveriges riksdags beslut om borgerliga homovigslar trädde i kraft, närmare bestämt den 1 maj 2009. Sex månader efter detta sekulära framsteg, den 1 november, introducerade Svenska kyrkan i gälla orgeltoner en likaledes utvidgad akt för den sakrala sfären. Detta aktstycke är en illustration så god som någon av hur den forna statskyrkan har offrat Kristus på den politiska likriktningens altare. Det skulle vara naivt att tala om toppröta – problemet är djupt. Samtidigt är det uppenbart att oppositionen hos vanligt folk inte är obetydlig, även om dess rörelseenergi ofta enligt inhemsk sed förbrukas i byxfickan. Det har inte krävts några större biologiska, psykologiska eller teologiska kunskaper för att dra slutsatsen att svensk stat och kyrka har hoppat i galen tunna – en smula verklighetsorientering räcker. Det vill säga en med sinnesnärvaro grundad uppfattning om vad som är bak och fram, upp och ned. Man kan bara hoppas att denna för somliga ännu fördolda kunskap snart skall blir uppenbar för allt folket.
Av alla märkliga skrifter i vårt land kan vi nu inte – med ovanstående fromma förhoppning i åtanke – undgå den svårtydda slutversen på Sparlösastenen i Västergötland, med dess ännu delvis dolda budskap. Doktor Åke Ohlmarks har gjort ett djärvt tolkningsförsök. Det i den 1200 år gamla stenografin tydligen förekommande ordet ”vi” syftar på religiös kultplats, men bör i vårt sammanhang tänkas som ”kyrka”, och ordet ”tecknet” får på liknande sätt nu tänkas syfta på ”korset”:
”Vi våldför man ej: | vrång varde | den vränger tecknet, | ränd i rumpan | ruskig bög, | uppenbar | för allt folket”.
Lämna ett svar