Kåseri

Publicerad den juni 27th, 2011 | av Redaktionen

2

Att diska eller bli diskad – det är frågan

Av Bo Solberg

Ett ämne belyses med fördel ur olika aspekter. Så blir det allsidigt behandlat, skall de lärde någonstans ha sagt. Kan man i den andan säga något om nysvenskheten i synnerhet och om samhällsproblemen i allmänhet genom att se fenomenen ur diskningens synvinkel? Ja, ni läste rätt – med utgångspunkt i en så allmänt ogillad och alldaglig syssla som skubbningen och sköljningen av kaffekoppar, karotter och knivar? Är det riktigt klokt?

Jag tycker det. Humour me, som engelsmannen säger.

I en sympatisk liten episod i Per Engdahls memoarer Fribytare i folkhemmet (1979) har majoren Axel Flodén huvudrollen. Flodén, som kom med i rörelsen under 30-talets mitt, är (eller var) väl framför allt känd för sin Grönlandsflygning tillsammans med Ahrenberg och som författare till marschvisan ”Bohus bataljon”. Nåväl, samme gentleman såg nu på de nysvenska mötena till

”att efterarbetet, dvs. disken, inte överläts åt de kvinnliga medlemmarna. Ingen är för fin för det arbete som behövs, tyckte Axel Flodén och placerade sig alltid själv i köket. Resultatet var, att ingen uteblev.”

Jo förresten, lägger Per Engdahl till, en generalstabsmajor var inte så särskilt pigg på diskning, men han ställföreträddes åtminstone på ett utmärkt sätt av sin fru.

En annan central episod i den nysvenska rörelsens historia har räddats undan glömskan av min (under förra året bortgångne och djupt saknade) vän Sven Rasmusson – i en minnesteckning över rörelseveteranen Papa (Gösta) Lindh (Nysvensk Tidende, 2000, nr 6):

”Vi hade i våra led en hel del diskussionslystna unga akademiker. Entusiasmen var inte lika stor – lysande undantag fanns – då det gällde praktiska göromål. I veckor hade Papa Lindh svurit ve och förbannelse över en viss person för att denne aldrig hjälpte till med avdukningen. Till slut brast det och följande replikskifte kom till stånd. PL: ’Du får hjälpa till som alla andra. Tror du kopparna går ut i köket av sig själva?’ NN: ’Jag vill vara med på eftersnacket och fråga RO om ett par saker.’ PL: ’Det vill ta mig fan jag också.’ Den 190 cm långe och kraftige mannen rodnade likt en skolpojke och bar ut sin egen – nota bene endast sin egen – kopp.”

Den finaste och brilliantaste dedikationen i Per Engdahls många böcker anser jag slutligen finns i diktsamlingen Förbjuden frukt (1987). Den är tillägnad ”dem, som diskar, när andra tar igen sig”. En hyllning till de tysta vardagshjältarna således, vilka vi – med inte mycket eftertanke –  förstår är lika viktiga som de mer högljudda historiebokshjältarna. Formuleringen säger också något om roten till många såväl familje- som samhällsproblem. Den uppfordrar till välbehövlig självkritik.

De trenne bilderna ovan illustrerar alltså å ena sidan att det alltid finns de som skyr diskvattnet som katten rent allmänt skyr vattnet: det må vara generalstabsmajorer, storvuxna akademiker eller något annat. Men bilderna återspeglar å andra sidan – ja framför allt – något av det som varit den övergripande stilen i det nysvenska gänget: simpel och naturlig praktik kring så storslagna ord som samarbete och solidaritet. I rörelsens möteslokaler trängdes väl ungefär lika portioner arbetare och akademiker, folk från samhällets skilda fack och pinnsteg. Men det var samtidigt därför så trångt därinne att översitteri eller högfärd fick dålig plats. Detta är naturligtvis i sin tur en återspegling av den nysvenska ideologin. Hur kan en rörelse som vill bäras av socialt medvetande och nationell samkänsla gärna ha det annorlunda? Den skulle i så fall ha blivit diskad – ja alltså diskvalificerad– från att använda epiteten. Det hela skulle ha spruckit som en vid disken slarvigt hanterad eller alltför välsåpad och hal kaffekopp.

Man kan fördjupa det hela ett ordentligt snäpp med Bibliska historien. Den är nu som vi vet full av lärdomar, ja till och med sådana som är applicerbara i vårt lilla fall. Om höga herrar skulle tycka det är under deras nivå att diska efter sig, bör de ”rodna som skolpojkar” inför vad den allra högste Herren gjorde, dem till föredöme. Han tvättade ju något mer än smutsiga matredskap, nämligen sina lärjungars av Jerusalems dammiga och säkert ganska ohygieniska gator nedlortade fossingar. Ja, Per Engdahl har mer än en gång framhållit som nysvenskt ledord: Den som är störst bland Eder, han vare de andras tjänare!

Axel Flodéns ord om att ingen är för fin för det arbete som behövs är alltså ämnets femte element. Det gäller att sluta sig samman kring gemensamma uppgifter. Det är en korporativ grundsats. Jodå, säger nu säkerligen inte minst den särskilt diskskygge, men är samtidigt inte arbetsfördelningen en korporativ grundprincip? Rätt man på rätt plats och allt det där? Varför är det då så konstigt om man utser några lämpliga diskhjon vid mötena och placerar dem vid diskhon?

Visst är arbetsfördelningsprincipen grundläggande för samhället, något som korporatismen har dragit konsekvenserna av mer konsekvent än något annat samhällssystem. Men den folkhushållningsmotiverade arbetsfördelningsprincipen får vara god att samsas med den folkgemenskapsmotiverade samarbetsprincipen. I vårt lilla exempel naturligtvis på följande speciella vis. Har alla mötesdeltagare kommit för att tala vid eller lyssna till den gemensamma diskussionen, och för att umgås i det avslutande gillet, blir också det nödvändiga efterarbete som ingen egentligen vill göra också logiskt nog ett gemensamt ansvar. Om det är för trångt för alla i den lilla köksskrubben, och det lär det ju vara, eller om det gamla talesättet många kockar, dålig soppa, anses ha giltighet även på såpans område, ja då turas man rimligen om med sysslan. Har det däremot hängt med till sammankomsten personer som t.ex. den kvällen känner sig för trötta för en livlig diskussion, men gärna vill hjälpa till med det praktiska – ja, då faller naturligtvis saken annorlunda ut.

Nu aktualiseras i vilket fall frågan om den osunda sociala värderingen av olika arbetsuppgifter som ofta blir en skranka i det nuvarande samhället. Hemarbetets uppgifter anses t.ex. i dagens feministiska spektakel som ett ovärdigt, ja förtryckande, lågstatusgöra. Korporatismen har i stället velat betona detta samhällsarbetes betydelse t.ex. genom att samla det under en egen korporation (se punkten ”Hemmets renässans” i Framtidens samhälle, 1961).

Korporatismens enkla och egentligen helt självklara såväl utgångspunkt som slutsats är alltså att samtliga av samhällets verksamhetsområden och arbetsuppgifter är av vikt för det gemensamma företagets framgång, liksom disken är det för kökets och matsalens både funktionalitet och trevnad. Skulle ingen diska skulle tallrikstravarna – ja väl i nysvenska sammanhang framför allt kaffekoppsstaplarna – växa till veritabla berg med avsevärd rasrisk för de äventyrare som till slut desperat vill nå fram till ett smutsigt stycke husgeråd.

Tags:


Om frfattaren



2 Responses to Att diska eller bli diskad – det är frågan

  1. Bo Solberg says:

    NÄR KARDINALEN DISKADE

    Då diskskummet i dag som bäst vätte mina uppkavlade ärmar, fick jag idén att till ovanstående betraktelse foga en berättelse om kardinalen som diskade. Det var den helige fransiskanermunken Bonaventura (c. 1220-1274) som nåddes av ryktet att påven planerade utnämna honom till kardinalsbiskop, ett uppdrag som han i sin ödmjukhet inte alls önskade. Han beslöt därför att lämna Italien i förhoppning att påvens intresse för honom skulle svalna. Så skedde nu inte, och han kallades till Rom. Under resan dit vilade Bonaventura ut sig utanför Florens, i ett av sin ordens kloster. När tvenne påvliga budbärare anlände, fann de honom i full fart med att diska efter munkarnas middag. Med sig hade de den röda kardinalshatten. Bonaventura frågade dem hövligt om de kunde hänga den på busken bredvid och ta sig en uppfriskande promenad i trädgården – disken måste ju avklaras. När Bonaventura avslutat sin syssla fiskade han med en suck upp hatten, återförenade sig med budbärarna och visade dem den vederbörliga respekten.

    Man kan naturligtvis från olika synvinklar spekulera i den nyutnämnde kardinalens beteende. Men bör vi inte främst i detta ana, samma tanke som min artikel ville nå fram till? Endast om man är trogen i det lilla, kan man vara trogen i det stora. Och han satte sannerligen sin ödmjukhet i handling när han såg till, att hans första kardinalsgärning blev att diska.

  2. Lukas says:

    MÄRTA KOCKAR

    Nu utgör väl visserligen Kristi besök i de betaniska systrarna Martas och Marias hem (Lk 10:38-42) en slags komplikation av ämnet, men knappast bestrider det de ovan gjorda reflektionerna. Vår Herre framhåller föga förvånande Marias väg, det andliga arbetets (hon hänger vid Hans fötter och vid Hans ord), som högre än Martas väg, det världsliga arbetets (i detta fall just hushållssysslorna – hon förbereder en måltid åt Honom). Ty I SIG är självfallet kontemplationen av ojämförbart värde med att krångla med karotter, koppar och knivar: det säger sig självt att Jesu andliga föda är OÄNDLIGT bättre än den som stackars Marta kan lyckas svänga till i kokvrån. Människan lever inte av bröd allena, utan av vart och ett ord, som utgår från Guds mun. Vår Herre betonar väl utöver detta främst det, att vi människor har fått olika kallelser i livet. Samtidigt är det uppenbart att dessa två vägar hos varje person korsar varandra – mer eller mindre ofta. Ty utöver Guds ord behöver vi ju alla som sagt också bröd. De räcker som illustration att kika in i klausuren, till det kontemplativa ordensfolket: de saliggör sig ju ofta bredvid bönen med idogt arbete i exempelvis trädgård och kök – ja, i vissa fall är de skojsigt nog mästerliga på vin- och öltillverkning. Men låt oss för tillfället endast dricka i oss den allmänna regeln: det gäller att genomföra de uppgifter som anförtrotts en väl och i rätt anda. Helgas arbetet, helgas arbetaren. En vardaglig syssla blir nobel. För min del kan jag alltså mycket väl föreställa mig hur Maria arbetsfördelade med systra sin och tog hand om disken, efter det att middagsgästen gått sin väg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑