Rannsakan och betraktelse under stjärnorna

[Denna artikel är lång: utskrift rekommenderas.]

Av Bo Solberg

Vid ett besök hos min vän Göran Englund i Simrishamn kom samtalet in på Fredrik Böök – den på sin tid så säreget dominerande litteraturdomaren i vårt land. Utanför fönstret hade vi den sommartysta kvällen och min värds frodiga och muromgärdade lilla trädgård där det prunkande äppelträdet sedan länge hade mittelplatsen. Genom dess bladverk såg man den fristående byggnad i vilken Göran inhyst sitt omfattande bibliotek och arbetsrum, och där det vilade en passande atmosfär av läsglädje och arbetsfrid.

Den bilden har drag gemensamma med det stämningsläge i vilket jag ofta läst Fredrik Böök. Inte så att hans författarskap endast upptar idylliska motiv, långt därifrån. Men i grunden anar man alltid estetens längtan till livets ljusa upphöjdhet, en strävan efter själsro och värdenas harmoni.

Men därför rinner det samtidigt genom hans liv en stark underström av brottning med det metafysiska, med det existentiella. Fredrik Böök hörde – liksom Göran Englund – till de människor, som sade sig inte ha förmått omsätta en konfessionell tro i det egna livet; som följde kristendomen på distans med en blandning av utvecklad skepsis och invecklad sympati.

Göran hade för övrigt en gång uppsökt Fredrik Böök i hans lundalägenhet vid Gyllenkroks allé. Det lär ha varit vid ungefär den tid då den senare publicerade memoarbrottstycken i Rannsakan (1953) och de med självbiografiskt material behängda reflektionerna över världsläget och historien i Betraktelse (1954). Från det där trevliga samtalet med Göran i den varma aftonron minns jag i vilket fall hans eftertryckliga rekommendation av dessa tvillingböcker.

Bakom intresset för dem låg, skulle jag tro, inte minst en beundran av Bööks formidabla stilkonst, ett gemensamt intresse för internationell politik och världshistoria, och en uppskattning av målande personporträtt t.ex. över en sådan filur som Bengt Lidforss. För egen del tog jag i första hand fasta på just denna ”strävan efter själsro”; Bööks väg från starkt trostvivel till ett – om än försiktigt – Gudserkännande.

En tredje lundaprofessor kan nu ritas in i bilden, Svante Nordin. Från hans stadiga hand har vi ju fått Fredrik Bööks levnadsteckning i stort och fint format (1994). Låt oss med honom slänga en hastig blick genom det böökska barndomshemmets småborgerligt blanka fönster. Vi ser att där inne tas kristendomen på allvar – av föräldrarna, och till synes intressant nog ännu mer av barnen. Förutom svarta fåret Fredrik, vill säga. Före tonåren hade han säkerligen på ett barns vis mer eller mindre automatiskt följt sina föräldrar i tron. I familjebreven ser vi t.ex. att en ung Fredrik i någon mån t.o.m. umgåtts med tankar på att bli präst. I tidiga poesiförsök hittar vi sedan kvardröjande religiöst språkbruk. Men det blir tydligt av de rimmade raderna att en klar tyngdpunktförflyttning från religion till humanism redan har skett. Än så länge försöker han likväl förena ”Skaparen” med ”Människoanden”. Snart står dock Fredrik klart ut från sina syskon. Han framstår i familjebreven som ”en gosse med en annan och mer problematisk natur” (Nordin). Systern Eva undrar oroligt, i brev till brodern Viktor 1899, när Fredrik skall säga: ”Jag vill stå upp och gå till min fader”.

Böök skrev visserligen många gånger genom åren i nostalgiska tongångar om barndomens trosmiljö. Men hans tidiga avfall från den konfessionella kristendomen var definitiv. Kvar blev emellertid en ”hemlängtan”, en religiös trängtan, och om vartannat ser han ut att ha försökt döva den med allsköns ersättningsmedel eller finna på en lösning. Men fram till kristendomen bar det inte. Följande uttalande är ganska typiskt. Till Knut Hagberg skrev Böök 1935 att han inte hade förmått nå fram till den kristna ståndpunkten: ”[J]ag vet att den är den högre, ja den högsta. Att försöka inta den skulle från min sida vara hyckleri. Men jag bestrider den inte. Jag bara resignerar inför gränserna i min egen natur.”

I Rannsakan slås tonen an av den första minnesbild författaren presenterar. Böök hade under en lycklig och fridfull sommar beretts rum i prästgården i Träne, för att där få sin konfirmationsundervisning. Han ansåg sig på inget vis troende, men hyste aktning för den anda som rådde på stället. Han iakttog utan besvär dekorum inför kristna traditioner. En vacker högsommardag flöt emellertid ett betydande stråk av oro över bilden:

”Fönstren i mitt rum stod öppna mot trädgården, och jag kände doften stiga upp från de gamla väldiga hyllebuskarna och jasminerna. I tystnaden hörde jag plötsligt en stämma som talade långsamt, men högt, och jag gick bort till fönsterkarmen. [—] Bland ligusterhäckarna stod en liten grupp svartklädda bönder kring en öppen grav [—]. De högtidliga orden, de stora och heliga löftena, den ensamma rösten gjorde ett så naket och gripande intryck, mitt i det doftande, frodiga sommarlandskapet. [—] Det klack till i mig. Är detta sant, då är ju allt annat utan betydelse, tyckte jag; då har kyrkoherden […] i alla fall rätt, och världens barn, från de stora diktarna ner till kantor Svensson och mig, har orätt, för vi tar det inte riktigt på allvar.”

Hans uppskakade tillstånd höll i sig, men han lugnade sig småningom med att han snart skulle till Lund, förkovra sig i filosofin och ta reda på hur det hela egentligen hängde ihop. Han läste under tiden vidare sin älskade Schiller. Estetik skulle bli ämne nummer två.

Filosofin gjorde honom snart till hegelian, men den gav honom inte den grad av klarhet och frid han sökte i förhållandet till evighetstron. Litteraturstudierna öppnade visserligen dörren mot en skön värld med andliga värden, men denna verkar mest ha tjänat som substitut för en religiös verklighet.

När Böök en mars-söndag 1952 återvänder till Träne slår det honom att han inte är ”mycket bättre och inte mycket visare än den omogne gossen, som längtade efter skönhet och sanning”:

”Han levde mest i fantasier och drömmar och dunkelt grubbel, i diktens och tankens spegelbilder sökte han förklaringen av tillvarons mening; och samma dager, med snabba glimtar av ett saligt ljus och med drivande mörker, omger mig ännu i denna stund.”

Men något har hänt. Ett långt livs erfarenhet har givit honom en annan utsiktspunkt. Den har lärt åldringen om ”världsförloppets bittra grymhet och orättvisor, om människonaturens otillräcklighet”. Här sammanfattas den ena av de två vägar längs vilka Böök verkar ha kommit närmare sin Gud, så pass att han känner sig ”mindre tvivlande inför den stränga förkunnelsen vid graven i Träne”. Den är medvetandet om den reella närvaron skuld och synd, och den riktar sig både inåt och utåt; det handlar om såväl självkännedom som världserfarenhet. Han bekräftar kristendomens syndabekännelse såsom visdomsord, ja han ber dess inledande ord:

”Jag fattig syndig människa, som med synd född, jämväl sedan på mångfaldigt vis mot dig brutit haver, bekänner av allt mitt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike fader, att jag icke har älskat dig över allting och min nästa som mig själv.”

Här stannar han. Fortsättningen på bönen utelämnar han, ty även om han under sina ”sista år längtat, ödmjukt och varmt, efter att nå fram till trosbekännelsen” med dess hopp och löften, så har han inte vågat steget. Böök tröstar sig med att han i alla fall hittills har fått insikt i vad ”som gjort kristendomen till en luttrande och försonande makt i mänsklighetens historia och de enskilda människornas liv”, dvs. den självprövningens anda som får en att inse egen synd. Nyckelordet blir här egenrättfärdigheten, den fariseiska förhävelsen. Det är den det gäller att bekämpa. Detta leder honom vidare till kristendomens moraliska grundsyn, som visserligen på ett ”hemlighetsfullt sätt” följt honom genom livet: ”Jag har ändå alltid vetat att det här fanns ett mysterium.”

När Böök sedan talar om ”aningen om Guds väg genom historien” är vi inne in på hans andra väg till Gudsnärmandet: historiefilosofiska reflektioner. Låt vara att den vägen naturligtvis hänger nära ihop med den förra. Han färdas emellertid inte vidare så långt i den riktingen i Rannsakan. Desto längre i Betraktelse. Men låt oss ta omvägen via en tredje bok, vilken leder oss förbi en stämningsfull utsiktspunkt.

Rannsakan och Betraktelse var nämligen båda utbrott från ett aldrig färdigställt memoarmanuskript. Det publicerades postumt först 1998: Under stjärnorna – Ett ofullbordat självporträtt. Det är synnerligen välskrivet och ovanligt självutlämnande. Titeln är efter Conrad Ferdinand Meyers dikt, men sammanhanget är det följande. Den åldrade Böök står i den tysta och kalla lundakvällen på Katedralskolans plan. Personliga minnen såväl som Karl XII-minnen omvärver honom. Han spanar efter Karlavagnen, men fullmånen gör det svårt. En sak ser han dock plötsligt klart. Platsen blir för honom en symbol för hur hans eget liv – hans politiska och historiska uppfattning – givits riktning av vad han kallar den karolinska myten, eller Karl XII-myten (dvs. det svenska namnet på det europeiska strävandet att hejda Rysslands framrullande västerut och över vår världsdels odlingsarv). Inspirationen att teckna självporträtt infinner sig. Den impulsiva kontemplationsövningen i lundanatten inger dessutom Böök känslan att stå under de eviga stjärnorna, de heliga lagarna, och i andakt böjer han sig ”inför tillvarons mysterium och historiens herre”.

Gud i historien-synpunkten borde visserligen länge ha legat inom räckhåll för Hegelproselyten; läromästarens – visserligen panteistiska – Weltgeist borde väl ha viskat honom något. Ofta förefaller dock Böök ha hållit igen. Men några tankekorn föll i jorden, så t.ex. i en liten uppsats i Svenskan den 22 augusti 1943:

”Vi själva, med all vår längtan och våra drömmar, folken och nationerna, hela jordklotet, stjärnorna i världsrymden är sädeskornen i händerna på den store okände, på Såningsmannen. Hans vilja sker.”

Men det torde vara först i Betraktelse ett årtionde senare som Böök fullt utvecklar sin tanke. Han prutar inte på historiens lagbundna orsakssammanhang. En annan fråga är den historiska kausalitetens rätta väsen. Hans övergripande sätt att se på historien blir en hänvisning till olika krafters växelspel:

”Faktorernas antal är oändligt stort, och de ligger på många olika plan: det rent materiella, det ekonomiska, det tekniskt vetenskapliga, det psykologiska; de betydande personligheterna, tillfälligheterna spelar in. Allt vad som sker är avhängigt av allt som existerar”.

Att slå fast varför något skett är därför en så gott som olöslig uppgift, menar han, liksom det är en orimlighet att beräkna den framtida helhetens kausala band. De stora historiefilosofiska systemen är alla byggda på hypotesernas lösa sand och på begreppsförskjutningarnas förrädiska kvicklera. Återstår alltså inget annat än att hålla till godo med olika formler för den stora meningslösheten, med historiska teorier som Henry Adams om det minsta motståndets lag? Jodå, det bjuds oss något annat:

”[I]nom alla släktled har det levat en visshet eller en aning, att det i den stora världsväven döljer sig en hemlighet, en plan och ett sammanhang, som stammar inte från de trägna, men blinda och rådvilla arbetarna, utan från en högre makt.”

Den så nyktre, klare, exakte Alexis de Tocqueville talade om en hemlig plan av Försynen. Den föga lättrogne universalhistorikern Leopold von Ranke bekände, att det fanns ett residuum i den historiska processen som ej lätt lät sig förklaras med annat än övernaturliga begrepp. Realpolitikern och realisten Otto von Bismarck lyssnade efter ”Guds steg ekande genom tidens pelargång”. Till och med hos Jacob Burckhardt anar Böök en reservation bakom kausalitetens nätverk: han förnekade inte ”den eviga vishetens planer”, endast kännedom om dem. Än tydligare blir det hos vår egen Harald Hjärne, som skymtade i händelsernas sätt att forma sitt eget sammanhang ett anlete, en personlighet, mot vilken ingen annan någonting förmår. Herbert Butterfield hade även han sökt och funnit Gud i historien, utan att prisge den kritiska forskningens stränga realism. Böök uppskattar den engelske historikern högt:

”Detta har givit honom kraft och mod att övervinna den kalla skräck, som en ärlig analys av vår tidsålder inger. Han har inte nöjt sig med den fromma betraktelsen; ur den stilla kammaren har han trätt ut för att handla och verka med tankens vapen och ordets makt. Det är ett föredöme. Att förlamas i förtvivlan, att förgiftas av grämelse är det samma som att misstro försynen, det är att göra uppror mot den herre vi har att lyda, förråda den sak vi har att tjäna. I syndens och ondskans, i kampens, krigets, makthungerns värld, bland de hätska och hämndlystna, är det inte tillåtet att följa det minsta motståndets lag.”

På sitt livs aftonhimmel sökte så Fredrik Böök inte endast efter Karlavagnen; han navigerade allt klarare efter trons ledstjärna. Han hade hunnit fram till bekännelsens förgårdar. Men varför hade det tagit honom ett långt liv att nå så pass långt? Varför hade han till skillnad från syskonen – och så tidigt – förlorat sin visserligen naturligtvis omogna och sköra barnatro? Det borde stå klart, att Bööks hänvisningar till ”gränserna i min egen natur” endast i viss mån äger giltighet. Det är givetvis fullt möjligt att han hade ”en annan och mer problematiskt natur” än syskonen, att drag i Bööks personlighet har kolliderat med uppväxtmiljön på ett eller flera vis. Om de psykologiska och andra sammanhang som kan ha spelat in vet vi föga; det bli spekulationer. Men en sak är säker: om man som Böök erkänt existensen av en ”kärleksrik Fader” borde en snar konsekvens bli insikten att denne vill att alla hans barn skall ”stå upp och gå” till Honom. En allmäktig fader skulle alltså inte skapa barn som på grund av ”gränser i deras natur” är oförmögna denna rörelse. Gränser mellan oss och Gud är det vi själva som på olika sätt och av olika skäl sätter ut. Och längs de gränserna bygger vi sedan dessutom ofta med åren murar, som cementerar boskillnaden. I motsats till stenväggarna i sinnevärlden förefaller dessa vara lätta att bygga upp, men svårare att rasera. Det kan ta tid. Ibland ett långt liv. Men trägen, ärlig strävan ger resultat. Det tror jag Böök är ett begynnande exempel på. I Rannsakan skrev han: ”Jag har inte givit upp hoppet att under den tid som måhända kan återstå för mig finna en ännu fullständigare och djupare frid.” Nästan ett decennium skulle förflyta från den dag de orden nedplitades till den dag han jordfästes i Sankt Olofs kapell i Lund. Måtte Böök ha funnit den candor animi, den själsro, han längtade till.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.