Vad är humanism?

Human, humanitär, humanitet, humanism; det är några termer som ibland fladdrar förbi hos skribenter och opinionsbildare. Ofta råder en viss förvirring om vad som avses och vi har därför här försökt göra en liten översikt för att åstadkomma någon klarhet.

För att få ett perspektiv på företeelsen humanism kan vi gå tillbaka till hur det akademiska livet var organiserat under förra hälften av 1900-talet. Vi hade då tvenne universitet med fullständig ämnesrepresentation, nämligen i Uppsala och i Lund. Där fanns fyra fakulteter: den teologiska, den juridiska, den medicinska och den filosofiska. Den sistnämnda var indelad i tvenne sektioner; den humanistiska, som också innefattade samhällskunskap och den naturvetenskapliga. Uppdelningen kan illustreras med en strof ur den utmärkta svenska översättningen av den gamla tyska studentvisan O, alte Burschenherrligkeit, wohin bist du entschwunden; O gamla klang och jubeltid, ditt minne skall förbliva.  I en strof presenterar sig studenterna från de fyra fakulteterna på följande sätt:

Den ene vetenskap och vett
in i scholares mänger.
Den andre i sitt anlets svett
på paragrafer vränger.
En plåstrar själen som är skral,
en lappar hop dess trasiga fodral.

O jerum jerum jerum,
O quae mutatio rerum.

De avslutande klagoraderna uttrycker visans vemodiga betraktelse över hur saker och ting har förändrats.

År 1962 uppdelades den filosofiska fakulteten i tvenne inriktningar, nämligen den humanistiska och den naturvetenskapliga. Under den humanistiska fakulteten föll det som kallades humaniora, det vill säga filosofi, historia och litteraturhistoria m.m. Dessutom hänfördes dit språkvetenskap och samhällsvetenskap. På den tiden var det för studenten självklart att ordet humaniora var flertal; idag är det inte så, många tror att ordet är singularis. Som en parentes kan nämnas att i det akademiska latinets forna högborg i Lund det idag inte lär finnas någon undervisning i latin, men väl däremot i Jiddisch.

Historiskt var humanismen en kulturströmning som uppstod i Italien på 1300-talet och som karaktäriserades av en hängivenhet till den antika, grekiska och romerska, litteraturen, där man studerade logik, naturfilosofi, medicin, juridik och teologi. Det fanns en mängd olika livsåskådningar under den här perioden men det gemensamma för humanisterna var förutom vurmen för antiken en tro på att varje människa är unik och har ett särskilt värde.

I Tyskland uppstod under det sena 1700-talet en ny inriktning av Humanismen med större fokus på filologi, arkeologi och antiksvärmeri. Denna inriktning betonade starkt vikten av personlig inlevelse i antikens väsen. I Sverige anses Esaias Tegnér vara den mest kände bland nyhumanisterna.

Även utanför universiteten förekom termen humanism. År 1896 bildades Svenska humanistiska förbundet, en förening som fick som en av sina huvuduppgifter att värna de klassiska språkens, latin och grekiska, ställning på läroverkens gymnasier. Denna ståndpunkt retade en del debattörer, bland andra Herbert Tingsten. Han hade själv tagit sin studentexamen på den naturvetenskapliga linjen som kallades reallinjen.

Ytterligare en organisation bör omtalas i detta sammanhang, nämligen Förbundet för kristen humanism och samhällssyn. Enligt sin presentation vill förbundet verka för ekumenik och en öppen kristendomssyn samt främja förbindelserna mellan den kristna kyrkan och kultur- och samhällslivet.

I Sverige har de organiserade ateisterna lagt beslag på namnet Humanisterna. Detta skedde 1979 då en ateistisk förening med detta namn grundades, ansluten till ett internationellt ateistiskt förbund.

Idag får ordet humanism ofta stå för en ganska uttunnad allmänt formulerad idé om mänskliga rättigheter, solidaritet med jordens fattiga med mera sådant. Denna idé brukar som framhållas som en av grundvalarna för det demokratiska samhället. Det sker ofta en förväxling av termen med uttrycken humanitet och humanitär.

Efter denna kortfattade översikt blir det dags att övergå till hur vi från vår sida ser på hithörande frågor.En av de tre huvudpunkterna i den Nysvenska åskådningen är den nya humanismen eller kulturförnyelsen.  Karakteristiskt för denna idé är behovet av en ny syn på människornas, gruppernas och nationernas uppgift i tillvaron. Vi vill ha en genomgripande omorientering av hela vår inställning till livet. Vi citerar ur Nysvenska rörelsens manifest 79: ”En lysande rad av forskare konstaterar idag att det bortom alla forskningsobjekt finns ett Något som ingen forskning kan nå, ett ursprung som vi bara aningsvis kan uppleva. Om den blinda orsakskedjan vore den enda verkligheten skulle sådana begrepp som ära, plikt och vilja eller skuld, skam och brott bli tomma ord utan täckning i verkligheten. Moralisk hållning blir meningslös. Vem anklagar stormen som dränker ett skepp, eller jordskredet som slår ett samhälle i spillror? Det är tron på människans inneboende möjligheter att välja mellan alternativ, att i tjänst åt sitt mål länka utvecklingen, som gett oss styrka och inspiration att bygga våra samhällen och ställa naturens rikedomar i vår tjänst. ”

Den nya humanismen sätter alltså värdena i centrum och betonar människans ansvar att förverkliga dessa ideal. Det är inte minst våra italienska kamrater som har präglat termen den nya humanismen, på deras klingande språk Il umanisimo nuovo. Som vi nämnde i vår översikt finns det i den historiska idéutvecklingen en strömning som kallas nyhumanism. På grund av detta finns det alltså en viss risk för förväxling. Denna risk skall kanske inte överdrivas, men om vi vill undvika den kan vi nyttja en rubrik som vi också har använt i våra sammanhang, nämligen kulturförnyelsen. Vi vill gärna höra våra läsares synpunkt i denna fråga.

2 kommentarer

  1. Begreppet ”den nya humanismen” leder tyvärr tankarna till att den nya humanismen skulle vara en variant eller vidareutveckling av den kristna humanismen eller den ateistiska humanismen.

    En fördel med begreppet ”kulturförnyelse” är, som ni själva nämner, att man undviker förväxling med nyhumanism. En nackdel är dock att begreppet leder, i likhet med ”den nya humanismen”, tankarna till annat än det avsedda.

    De flesta läsare inser nog inte att den nya humanismen/kulturförnyelsen är specialtermer som har en annan innebörd än vad som kan förstås av ordalydelsen. Detsamma kan kanske sägas om ordet nysvenskhet?

    De synonyma begreppen den nya humanismen och kulturförnyelsen uppfyller inte syftet att förmedla innebörden särskilt väl.

    När det då gäller själva innebörden så är inte heller den särskilt klart formulerad i Manifest 79. Jag kan urskilja tre moment:

    1. Ett avståndstagande ifrån materialistisk världsåskådning.

    2. Ett fastslående av att människan delvis är en andlig natur och att denna del står över det materiella.

    3. Att kulturen, dvs produkten av människans andliga natur, ska sträva uppåt (ära, plikt, lojalitet, heder, etik osv).

    Det finns en oerhörd potential i denna idé och behovet är gränslöst. Att denna idé av Per Engdahl inte duplicerats i vidare kretsar är en tragedi av stora mått.

    Sammanfattningsvis så menar jag att problemet har två delar: För det första är namnen på idén inte de bästa. För det andra är idéns innebörd något luddig.

    När det det gäller innebörden har jag försökt kristallisera ut essensen enligt ovan. Det är viktigt att begreppets innebörd inte blir esoteriskt för att begreppet ska bli väl förstått.

    När det gäller namnet har jag inte något direkt förslag. Jag tycker att man i valet bör ta fasta på att det ska förmedla idén om kulturellt uppåtskridande. Det är den idén som hänför mig. Vad sägs om: ”Det mänskliga uppåtskridandet” eller ”Det mänskliga uppåtskridandets princip”?

    Jag ser fram emot redaktionens svar på mitt inlägg.

  2. Jag vill förtydliga något av vad jag skrev tidigare. Jag skrev:

    ”En fördel med begreppet “kultur­förnyelse” är, som ni själva nämner, att man undviker förväxling med nyhumanism. En nackdel är dock att begreppet leder, i likhet med “den nya humanismen”, tankarna till annat än det avsedda.”

    Vad menar jag då att begreppet kulturförnyelse leder tankarna till? Jo, jag tror att läsaren försöker förstå begreppet inte genom att slå upp det i Engdahls böcker och få det rätta svaret utan genom att försöka förstå begreppet genom att förstå varje ord i sammansättningen för sig, kultur respektive förnyelse, för att sedan sätta samman detta till en ny innebörd dvs en förnyelse av kulturen. Även om kulturförnyelsen på ett sätt förvisso innebär just detta, någonting i stil med den historiska europeiska renässansen, så blir det lätt att man tänker snarare på bildkonst än på moraliskt och andligt uppåtskridande i kontrast mot materialismen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.