Av Bo Solberg
I vilken utsträckning sysselsätter sig dagens nationella med Per Engdahls böcker och tankar samt med nysvenskarnas centrala idéer? Intressant fråga, tyckte undertecknad, och satte sig att studera Motpol.nu. Denna bloggplattform kan nämligen misstänkas representera målgruppen ganska väl. Det politiskt obundna projektet har en sisådär sex år på nacken, och samlar för närvarande (den 10 maj 2011) 28 bloggar, skrivna utifrån delvis skiftande ideologiska utgångspunkter, men med en gemensam nämnare i nationellt eller traditionalistiskt sinnad samhällskritik. Motpol är en central mötespunkt för de mer ideologiskt och intellektuellt intresserade eller ambitiösa bland dagens nationella dissidenter.
Jag frågade därför portalen: hur ofta förekommer ”Per Engdahl”, ”Nysvenska rörelsen” eller ”nysvenskarna” i bloggarnas artiklar (dvs. läsarkommentarerna undandragna)?
Svaret blev att av de 28 bloggarna är det faktiskt endast en, Oskorei, som tagit upp Per Engdahl och nysvenskheten till nämnbar behandling. Oskorei är också Motpols i särklass mest aktiva och sprudlande skrivglada skribent. Han har sedan 2005 publicerat hela 1496 inlägg, ofta i form av längre artiklar. I 17 av dessa förekommer ”Per Engdahl”. Av dessa är det dock bara en som har honom som huvudföremål. I de övriga nämns han i en eller ett par meningar, innan författaren återgår till huvudämnet. Lägger vi sedan till ”Nysvenska rörelsen” och ”nysvenskarna” (i här avsedd bemärkelse) utökas gruppen med ytterligare sju artiklar.
Av de övriga 27 bloggarna är det faktiskt endast i fyra artiklar på tvenne olika bloggar som vi överhuvud finner ovannämnda termer. Trenne gånger på Jonas De Geers blogg. Det handlar emellertid i samtliga fall om återpublicering av artiklar som ursprungligen skrivits för Nonkonform: tvenne av Jonas De Geer och en av den utomstående skribenten Anton Assarsson. Den fjärde artikeln finner vi på John Järvenpääs blogg Reaktion: det är den artikel om Mussolini som han ursprungligen skrev för Nonkonform och i vilken Per Engdahl omnämns mot slutet.
Lägger man till hänvisningar till Nonkonform utökas träfflistan med en handfull artiklar.
Resultatet är så magert att det får anses tämligen ointressant att räkna ut andelen artiklar i vilka termerna förekommer.
Det är även intressant att notera hur ordet ”nysvenskarna” använts av bloggförfattarna. Lika många gånger som begreppet använts för att beskriva dem som bekänner sig till nysvenskheten, har det använts för att beteckna invandrare. Vittnesbörd om bristande omdöme och kunskap.
Men hur skall man nu kommentera resultatet som helhet? Jag nöjer mig med en ärligt häpen följdfråga: hur har bloggplattformens svenska nationalister i så stor utsträckning lyckats förbigå den man som inte bara meningsfränder utan även politiska motståndare utnämnt till svenska nationalismens portalgestalt under 1900-talet? Samtidigt som det på de många gånger förvisso intressanta och välskrivna bloggarna vimlar av artiklar om profiler av mindre central art? Hur har de lyckats förbigå det mest särpräglade svenska 1900-talsbidraget på ideologins område?
Följdfråga i retur: hur har Bo Solberg & nysvenskarna i så stor utsträckning lyckats förbigå Motpol och andra nationella medier under dessa år? Varför bloggar och syns man inte själv där på olika sätt? Engdahl är nog mkt riktigt den svenska nationalismens portalgestalt under 1900-talet men jag tror inte han känns så relevant av dagens nationella som han kanske förtjänar. Solberg frågar hur Motpol-skribenterna har lyckats ”förbigå det mest särpräglade svenska 1900-talsbidraget på ideologins område”? Den frågan bör också försöka besvaras av honom själv och nysvenska rörelsen. Hur kan ni marknadsföra era ideer bättre och varför är det inte fler som lystrar till er ”ideologi”?
Bäste Edvard!
Naturligtvis är din följdfråga berättigad och föga oväntad, dvs. den om nysvenskarnas eget ansvar i sammanhanget. Det är riktigt att de nog bort göra många saker som inte har gjorts för att popularisera Per Engdahl och nysvenska ideer för nyare generationer. Mitt lilla blogginlägg bör alltså stimulera nysvenskar till självkritik, det är riktigt. Men min poäng är att detta inte friköper de omskrivna bloggarna från allt ”ansvar” i sammanhanget. Per Engdahls böcker finns t.ex. ganska lätt att tillgå. Som jag skriver i inlägget: bloggarna har ju lagt ner mycket möda på att finna alla möjliga och omöjliga författare som föremål för sina artiklar och med förhoppning om att ur deras skrifter urvaska intressanta ideer och verklig inspiration. Varför har man då nästan INTE ALLS skrivit om Per Engdahl? Den frågan var den enkla anledningen till att jag tog till orda. Och den är sannerligen också berättigad.