Den intresserade P1-lyssnaren blev nog förvirrad när han lyssnade till Studio Ett-inslaget om Ingvar Kamprad och Per Engdahl i onsdags. Det vimlade av svepande formuleringar om nazism hit och fascism dit. Kamprads personlige talesman hade inte mycket att bidraga med; han visste ju inte vad som hade hänt så länge sen. Publicisten Bertil Torekull, som har skrivit en auktoriserad biografi om Kamprad och Ikea, var ganska vag i sin skildring, och programledarna gav honom inte heller tillräcklig tid. Expo-medarbetaren Jonathan Leman bidrog bland annat med ett citat ur Nationell Tidning från juni 1941, där Per Engdahl redogjorde för Sveriges Nationella Förbunds förslag om de svenska judarnas ställning.
När det gäller den nämnda artikeln hänvisar vi till vad Per Engdahl skriver i sina politiska memoarer Fribytare i folkhemmet från 1979, där han beskrev situationen inom organisationen Svensk Opposition, men som också kan gälla för diskussionerna i Nationell Tidning:
“Det är möjligt, att mina bästa vänner hade rätt, att vi utan en kompromiss med den tyskvänliga borgerligheten inte skulle kunnat klara oss, att nysvenskheten skulle ha krossats. Det är möjligt men inte säkert. Inget annat beslut har jag grubblat så mycket på, inget har vållat mig så mycket obehag. Det gällde att överleva. Vid denna tidpunkt var den tyska segerraden ännu obruten. Möjligheten för Tyskland att vinna kriget var ännu ur ögonblickets synpunkt betydande. Det tyngsta argumentet var talet om min oresonlighet. Jag hade inte sådan personlig auktoritet att jag ensam kunde ha drivit igenom min linje. Men jag har i fullt mått fått ta konsekvenserna. De överdrivna uttalanden om judarna, som förekom i Vägen framåt, var en typisk följd av kompromissen. I maj 45 försvann den tyskvänliga borgerligheten. Den var inte beredd att ta ansvaret. Det var vi nysvenskar, vi ”verklighetsfrämmande idealister”, som fick ta det. Och vi tog det också.”
Leman karaktäriserar Per Engdahl som nationalist, antidemokrat och antisemit. Till detta ber vi att få replikera följande.
Nationalist? – Stämmer. Men då måste framhållas Per Engdahls uppfattning att den som vill försvara det egna folkets självständighet och egenart måste respektera att andra folk har motsvarande rätt. Detta kallas samnationalism.
Antidemokrat? – Stämmer delvis. Men beteckningen kan leda fel. I den numera gängse definitionen av demokrati ingår fri meningsbildning och allmänna val med lika rösträtt och valhemlighet. Dessa idéer försvarade även Per Engdahl. Han kallade dessa värden “de fem omistliga”: Åsikts- och föreningsfrihet, rättssäkerhet och likhet inför lagen, folkligt medinflytande, personlig integritet samt mänsklig solidaritet – det som Per Engdahl kritiserade var att den faktiskt existerande demokratin avlägsnade sig från friheten. Drevet mot Kamprad är ett belysande exempel på denna utveckling.
Antisemit? – Stämmer inte. Som framgår av citatet ur Fribytare i folkhemmet tvangs Per Engdahl under kriget till politiska kompromisser med sina organisationsallierade. Hans personliga uppfattning var en helt annan. Bland annat var han positiv till att förföljda judar kunde samlas i sin egen stat, i Israel. Att kritisera multinationella storkoncerner, även om dessas ägare och ledare skulle vara av judisk börd är inte antisemitism.
Vi kan konstatera att Per Engdahl har fått rätt i sina förutsägelser om den parlamentariska demokratins urartning till ett nytt klassamhälle med den politiska makten näringslivsspetsarna och massmedierna som överskikt. Där argumenterar man inte längre med ord utan man manipulerar, kriminaliserar och brännmärker. Ingvar Kamprad har all heder av att han i detta läge försvarar sin gamle vän trots inhemska avundsmän och internationella påtryckningar.
Lämna ett svar