En ny, omarb. upplaga


Förestående artikel bygger på en redaktionell ledare som publicerades för många år sedan i Nysvensk tidende. Här återges den i en omarbetad version.

När man sammanfattar den historiska utvecklingen framträder dess huvudlinjer tydligare. Samtidigt får man naturligtvis vara på sin vakt mot överförenkling. Men utifrån en lagom upphöjd utsiktspunkt framstår som ett väsentligt drag i den svenska utvecklingen dragkampen mellan tvenne skilda politiska system, vilka vi för tydlighetens skull kan kalla klasstaten och folkstaten. Den förra har huvudsakligen i det förflutna representerats av adeln och dess främsta maktmedel, riddarhuset. Den senare av de gamla kungarna i förbund med främst bönderna.

Det är i alla fall en användbar historisk modell. En svensk modell.

Och det skymtar också i dess grova linjer fram just något av det som blivit innebörden i begreppet Den svenska modellen.

När det i dag i den allmänna debatten hänvisas till detta modellbygge får man närmast intrycket att det rör sig om en relativt ny konstruktion. Den har framstått som en 1900-talsskapelse. Vissa har exempelvis menat att den föddes på 50-talet av LO-ekonomen Gösta Ren. Andra går lite längre tillbaka; Ola Sigurdson förlängde i sin bok Den lyckliga filosofin (2000) perspektivet med några decennier till Hägerströms tid och diskuterade hur de intellektuella strömningar som utflödat från den s.k. Uppsalaskolan stöttat, ja rent av skapat, en svensk modell. Det är med denna tankerikting, sade han, som framsteget, samförståndsandan, centralismen har blivit en del av en stark och bred värdetradition i Sverige.

Men det finns som sagt anledning att se den svenska modellen ur ett betydligt längre tidsperspektiv. Det är inte ur röken från industriernas skorstenar, utan ur dimmorna i ett för vårt folk dunkelt förflutet, vi måste söka. Denna synpunkt har framhållits av Per Engdahl , t.ex. i Vägen Framåt-artiklarna ”Det typiskt svenska”(1988, nr 4) och ”De unika svearna” (1990, nr 2). Det karaktäristiska för den svenska modellen blir för honom förekomsten av en stark centralmakt, som stöder sig på de breda folklagren, och som medvetet försvarar inte bara de mångas utan också de svaga minoriteternas rätt gentemot privilegiekrävande fåtalsgrupper.

Första gången vårt folk skymtar till i världslitteraturen, hos Tacitus, kan vi också tycka oss se en skymt av den svenska modellen. Svearna hade, till skillnad från många andra germanfolk, en stark kungamakt direkt stödd på bönderna. På andra håll hade stormannaätterna ett helt annat inflytande. I dramat om Birka ser vi samma tendens – i kungamaktens kontrollrätt till skydd för bondeintressena. En allt större spänning uppstod där mellan kungamakt och köpmannaintressen. Sigtuna tillkom i tjänst åt kungamakten. Kristendomen gav förutsättningarna för rikets konsolidering. Centralmaktens budskap spreds omkring kyrkorna, men helgedomarna var samtidigt samlingspunkter för bygdemenigheter, härdar för folklig självstyrelse. I Magnus Ladulås namn anar vi vidare en påminnelse om den svenska modellen. Sammalunda i kunglig propaganda när Gustav Vasa tampades med västgötaherrar, i spelet kring Gustaf Adolfs kungaförsäkran, i Karl XI:s reduktion, i Karl XII:s för samtiden storslagna sociala reformer samt i Gustav III:s sociala omvandlingar.

Det vi kommit att kalla den svenska modellen framstår med andra ord som en djup fåra i svensk tradition, vilken visserligen i olika tider och i olika intellektuella och politiska sammanhang har givits skiftande färg och innehåll. Vi har fått ständigt nya upplagor. Den svenska modellen har inte fått stelna i sin form.

I dag uppfattas likväl begreppet oftast som betecknande något en gång givet och oföränderligt. När LO-ekonomen Sandro Scocco (ja, brorsa till musikern) i artikeln ”Återupprätta korporativismen” (Arbetet, den 5 augusti 2000) vill ha en svensk modell menar han med uttrycket något historiskt prövat. Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson vill i sin essäbok Tokstollen (1995) ”resa en triumfbåge” över den svenska modellen nu när den står inför sin hädanfärd. Birgit Friggebo, Ulf Laurin med flera vill i Farväl till korporatismen! (1991) avtacka samma modell som nu är uttjänt och endast finns kvar som historiskt monument.

Visst är Harpsundsdemokratin – dvs. den ”korporativism” eller ”korporatism” som avsetts ovan – en uttjänt företeelse som gott kan få ett minnesmärke. Men med den svenska modellen är det något annat. Centralmakt och självstyrelse, statliga initiativ och fria ur folkdjupet sprungna aktiviteter, är svensk tradition.

Idag härskar den internationella finanskapitalismen okontrollerad över människor och nationer. Ekonomiska fåtalsgrupper, de stora kapitalägarna, dikterar miljoner och åter miljoner människors öden. Den parlamentariska demokratin förmår inte återge människan kontrollen över sin tillvaro och sin värdighet.

Det är mot den bakgrunden förståeligt att man vill hitta ett alternativ. Men om vi nu åter sneglar mot den svenska modellen måste vi – det har historien lärt oss – läsa i manuskripet till en ny, omarbetad upplaga. Den handlar om fria och ansvarstagande människor, i fördjupad arbetsgemenskap med sina företag, tryggt hemmastadda i självstyrande korporationer och kommuner, i ett fritt samhälle, under en folkvald statsminister i spetsen för en starkare och stabilare regering. Med den visionen har det blivit en ny version av det gamla verket. Dess titel har satts om: ”Den nysvenska korporatismen”.

 

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.