Att överlämna vad man mottagit
Posted on | oktober 19, 2011 | 2 Comments
Av Bo Solberg
I ett inlägg nyligen hette det att nysvenskarna söker förena ”nationell tradition med modern verklighet”. Vad är det? Vad avses när de förklarar sitt namn med att svenskheten förblir levande endast genom ständig förnyelse? Vilket läger står dem då närmast: det traditionalistiska eller vad vi här kan få kalla det modernistiska? Eller svävar de i limbo mellan dessa tvenne? Frågan är berättigad, ty man hör påståenden om att de hör dels till det ena lägret, dels till det andra.
Det enkla svaret tror jag man finner i nysvenskarnas förståelse för just ordet tradition, dvs. överlämning. Utan att skriva in lundaprofessorn Svante Nordin i rullorna kan man kanske få hänvisa till hans översiktliga diskussion av begreppet i den lilla skriften Tegnértraditionen och andra traditioner (1995):
”En tradition är […] något som överlämnas från generation till generation. Den är något som består medan släktleden växlar och därmed något som äger ett visst oberoende av det biologiska åldrandets och utslocknandets villkor. Traditioner är avsedda att motstå förändringens lag och att trotsa döden. Å andra sidan kan traditionen leva bara genom dem som bär och traderar den. Den vandrar från de gamla till de unga bara via en interpretation och varje interpretation betyder förändring, nytolkning, omtolkning. En tradition håller sig levande bara genom att förändras.”
Det är denna basala, men balanserade insikt som ligger till grund för den nysvenska inställningen. På område efter område har den trotsat de extremistiska utsvävningarna till ensidighetens gränslinjer. Den accepterar inte den stela konservatismens fastlåsande av samhället och kulturen i en oföränderlig form. För den vet att liv är rörelse. Den accepterar inte heller modernismens formlöshet. För den vet att liv är att lära av dem som format gårdagen. Ståndpunkten är alltså traditionalistisk.
Allt som inte är perfekt kommer ofrånkomligen att utsättas för förändring, omprövning. Det ligger så att säga i sakens natur. Och som vi vet är det som skapas av människohänder sällan eller aldrig perfekt eller hållbart för evinnerliga tider. I takt med vetenskapliga och andra landvinningar omformas det politiska landskapet, und so weiter. Ja, redan vetenskapen är naturligtvis en alldeles utmärkt illustration till begreppet tradition. Den är ju något som tacksamt övertagits från tidigare forskargenerationer, men som mottagarna ständigt måste vara beredda att revidera. Vetenskaplig aktivitet är alltså således revisionism inte bara när det gäller utredningen av vissa begränsade historiska skeenden, utan på samtliga områden. Undantagna är väl bara den exakta vetenskapens grunder. Ett plus ett är två i dag liksom det kommer att vara det om tusen år. Den enklaste av matematiska satser illustrerar alltså att det finns absoluta sanningar. Men många av dem är givetvis betydligt svårare för våra människohjärnor att nå fram¨till. En del är helt omöjliga att klura ut.
Detta är också bakgrunden till den uppenbarelsebaserade kristendomen. Det vill säga, den utgår från att Gud med – givetvis – full insikt i människans begränsningar uppenbarade sanningar som hennes eget intellekt aldrig med rationalism eller empirism skulle kunna finna ut. Treenigheten är väl ett paradexempel. Att omfatta religionen är alltså att anamma dess sanningar utifrån en övertygelse att de kommer från Gud. Därför måste de också överlämnas från generation till generation utan ”förändring, nytolkning, omtolkning”. En sådan verksamhet skulle ju vara som att påstå att Gud serverat oss halvsanningar eller värre. Istället gäller inom kristendomen den inställning som innesluts i uttrycket Tradidi quod et accepi: jag har överfört till er vad jag mottagit. Tradition är alltså religionens nyckelord. Dess överlevnadstrick. Utan en fungerade kristen tradition hade vi exempelvis inte haft NT efter GT.
Det finns alltså ingen motsättning mellan ett omfattande av kristendomen och den nysvenska inställningen till tradition. Det gäller ju, som Carl Lindholm skrev om ceremonier och traditioner i Nonkonform nr 70, att de bara kan ”leva när de återspeglar en levande realitet. Traditionsvård är att vakta den levande, värmande glöden, ej den döda askan”. Vad är en levande realitet om inte en av Gud uppenbarad och alltså absolut sanning?
Nysvenskheten har nu gång på gång i sina skrifter accepterat kristendomen. Då måste den också acceptera konsekvenserna. Det blir en åskådning som inte endast är traditionalistisk i den allmännare mening som Svante Nordin eller Carl Lindholm uppehåller sig kring; den blir även traditionalistisk i andlig bemärkelse. Den måste med andra ord bäras av en förståelse för de tvenne artskilda typerna av tradition. Den som skapats av Guds hand och den som skapats av människohand. Det är en oerhört viktig distinktion. Den oföränderliga ena är för övrigt också den nödvändiga grunden för den föränderliga andra. Kristendomen är ryggraden i vår nationella tradition. Genom nämnda kroppsdel kommer som bekant de impulser från högre ort som stimulerar till rörelse och som följaktligen upprätthåller livet.
Comments
2 Responses to “Att överlämna vad man mottagit”
Leave a Reply
oktober 21st, 2011 @ 11:53 e m
Bo Solberg: Minns din statistikstudie och undrar ifall du kan hjälpa att förlänga följande tabell.
Svensk idé / Utländsk import
1. Samnationalism / Etnopluralism
2. Nationell tradition med modern verklighet / Arkeofuturism
december 15th, 2011 @ 8:10 e m
Mycket intressant redogörelse på vad traditionalism handlar om. För det finns enligt mig många misstolkningar, men dessa pådrivs oftast av agenda drivna människor, som medvetet misstolkar bevarandet av traditioner. Från min horisont, så behöver inte viljan att bevara traditioner likställas med rasism, eller främlingskap.