Feminismen är sedan många år en central statlig ideologi. Den ligger till grund för åtskillig ny lagstiftning och även till kapitalintensiva samhällsförändringsupptåg som inte direkt kan beskrivas som några folkliga initiativ.
Vad är feminism och vilka typer av feminism finns det? Nonkonform reder ut begreppen.
Feminism är en samlingsbeteckning för en grupp ideologier vars syfte är att göra kvinnor lika med med män i ekonomiskt, socialt och politiskt hänseende. Feministerna anser att (1) att kvinnor generellt sett är underordnade män och (2) att detta förhållande bör förändras.
De feminister som erkänner medfödda skillnader mellan män och kvinnor kallas särartsfeminister. De vill behålla skillnaderna men uppnå likställighet genom uppvärdering av kvinnors särskilda medfödda egenskaper. Till exempel vill särartsfeminister att omsorg skall erhålla en högre samhällelig status. Historiskt sett har särartsfeminism varit vanligare medan den idag är kraftigt marginaliserad och närmast politiskt inkorrekt eftersom den ej förnekar medfödda skillnader mellan könen. Övriga slag av feminism är att beteckna som likhetsfeminism vilket är det förhärskande synsättet idag.
Liberalfeminismen växte fram som en protest mot att kvinnor inte inkluderades i franska revolutionens jämlikhetskrav. Det är en i grunden liberal ideologi med en individualistisk människosyn. Eftersom kvinnor och män är individer ska de också ha samma rättigheter, resonerar man. Liberalfeminismen som hade sin storhetsperiod under 1800-talet har idag marginaliserats eftersom de liberalfeministiska kraven redan är genomförda. Inom den svenska borgerligheten har man under 2000-talet istället anammat radikalfeminismen.
Socialistisk feminism växte fram som en protest mot att kvinnor inte fick var med om att dela den makt som männen ville tillskansa sig genom marxistisk samhällsomvälvning. All slags ojämlikhet, inte bara den mellan klasser utan även mellan kön, raser osv, anses hänga samman. Kapitalismen upprätthåller förtrycket och när den störtas så kommer jämställdheten mellan könen att infinna sig. Bland de röda partierna har den socialistiska feminismen marginaliserats till förmån för radikalfeminismen.
Radikalfeminism uppstod på 1960-talet. Man menar att skillnader mellan män och kvinnor är en social konstruktion. I den patrikarkala samhällsordning förtrycks kvinnorna av männen. Detta perspektiv kallas könsmaktsordningen. Orsaken till förtrycket finns i den privata sfären, främst i sexualiteten. Radikalfeministerna koncentrerar sig främst på frågor som rör prostitution, pornografi och könsdiskrimerande reklam. Den s k genusvetenskapen kan betraktas som en akademisk gren av radikalfeminismen.
Queerfeminism är en förlängning av radikalfeminism som menar att inte bara kön utan även sexualitet är en social konstruktion. Heteronormen, dvs att heterosexualitet är den rådande normen i det bestående samhället, är en viktig del av könsmaktsordningen och måste därför bekämpas. Queerfeminismen, som är en relativt ny företeelse, förespråkas bl.a. av Miljöpartiet, RFSL och Feministiskt initiativ.
Förutom de här nämnda underavdelningarna av feminism förekommer ett antal mera perifera typer vilka vi avstår från att behandla i detta sammanhang.
Av denna framställning framgår att feminismen gör anspråk på att företräda jämställdhet. När det gäller den socialistiska feminismen, radikalfeminismen och queerfeminismen kan man sätta ett stort frågetecken för detta anspråk. Man kan göra en parallell till marxisternas utbyte av den gamla härskande klassen mot den egna nya. Dessa grupper överför resurser från framförallt män, i kvinnornas namn, för att berika sig själva.
De finner också tillfredsställelse i att nedkämpa den sexualitet som präglas av spänningen mellan det maskulina och det feminina. Feminismen är en revolt mot en värld av manliga män och kvinnliga kvinnor. Det är därför naturligt att feminismen omhuldas först och främst av män som avvisar sin egen manlighet och kvinnor som önskar vara män.
Läs även: Moderaterna som radikalfeminister
Lämna ett svar