Apoteosen och Gudamänskan

Av Bo Solberg

Nu är det advent, väntotid inför en högtid som minner om när Ordet vart kött. Därför också förberedelsetid; uppfordran att väl utnyttja utrymmet i väntrummet till den stund som i julpsalmen fixerats med orden ”då Gudamänskan till jorden steg ned”.

I en diskussion med en präst häromsistens, presenterade denne uppfattningen om Kristus som den briljante förenaren att skenbart oförenliga satser. Vi har t.ex. å ena sidan Kristus stålhårt stränga syn på synden; hans läras förklarade ord om hur fruktansvärd även den minsta transgress är. Å andra sidan Hans gränslösa kärlek till syndaren, Hans ständiga beredvillighet att förlåta. Rättvisa kontra barmhärtighet.

Jag fann prästens upplägg klart intressant. Filosofin om paradoxen som princip, vilken den politiskt vakne kanske känner igen från annat håll, skulle vi sålunda våga koppla ihop med Gudamänniskan? Det sista ordet var i alla fall vad som direkt föll mig i tankarna när jag funderade vidare över min samtalspartners Kristusobservation. I det begreppet har den naturligtvis sin rot. Det vill säga, i det som måste synas oss människor som alla tiders vidunderligaste motsatslösning, Människosonens s.k. hypostatiska förening. Kristus som sann Gud och sann människa.

Vore det fel att fundera över detta Kristi människoblivande som ett slags ”rättvänd spegelbild” av, en direkt replik till, människans ständiga, storhetsvansinniga strävan att bli Gud?

Men, säger någon, är inte det en överdriven sammanfattning av mänsklighetens historia? Inte försöker hon väl bli Gud heller – det vill säga, annat än på stolliga undantag?

Jo, visst säger det sig självt att medan Skaparen har all möjlighet att bli mänsklig, i det att Han är oändlig, allsmäktig, finns det noll metafysisk möjlighet för den skapade att bli gudomlig. Och vi bör här helt riktigt lugnt lämna åt sidan den lilla minoritet människor, som har trott sig vara Gud i essentiell mening – det vill säga psykfallen. Men oräkneliga är sannerligen de revolterande människor som har velat ursupera en större eller mindre portion av Skaparens makt och myndighet. Det är som att vilja vara Gud. Så borde Han, logiskt nog, uppfatta saken.

Så såg Han de första människornas synd. Den som spräckte lustgårdsidyllen. Den gamla ormen hade vänligt väst lockorden ”så att ni blir som Gud och förstår vad gott och ont är”, och gottade sig nu stolt i solen – han hade ju börjat sin brottsbana på liknande sätt.

Så var det då och så är det nu. Denna synd, som så tydligt präglat människans långa historia, är hennes djupaste, verkligaste, mest skrämmande olycksbringare. Om vi skulle ge den ett bevänt namn, varför inte, djärvt nog, låna de gamla grekernas apoteos?

Det upplyftande av en människa till gudomlig rang som begreppet åsyftar, för väl visserligen främst tankarna till hellenska halvgudar som Herakles – eller tja, kanske ännu mer till de gamla romarna; till Romulus och till en räcka av senarekommande Caesarer. Månne vågar vi tänka lite fornnordiskt också; Oden (och en del av hans kändiskollegor) har ju, enligt exempelvis munken Snorre, asat sig fram på denna jord. Thomas Carlyle nämnde samme gubbe i On Heroes, Hero-Worship and the Heroic in History (1841): i hjältedyrkan identifierade han förstadiet till forntidens förgudningar.

Men låt oss här lämna apoteosering i betydelsen officiell eller rituell förgudning och i stället ge den ett vidare tillämpningsområde. Detta kan då lämpligen delas in i trenne zoner: det som inbegriper den enskilda människan, det som omfattar folkgruppen eller rasen, samt slutligen det som fångar in mänskligheten i dess helhet. Illustration med idel ismer:

Förgudning av den egna personen är naturligtvis den process som sker genom egoismen, självförhävelsen. Carlyles hjältedyrkan blir egodyrkan; upplyftandet av egna jaget till en högre plats än dess naturliga. Däruppe tycker man sig med den höges rätt böra nedplita en egen moralkodex över vad rätt och fel, gott och ont är. Inte bara lustgårdsmänniskorna gjorde det. Vardagsmänniskan gör det – lite så där till vardags.

När det gäller apoteosering av folkgrupper och raser, finns det tydliga tendenser till detta inom exempelvis så till synes skilda företeelser som sionism och nationalsocialism. Låt oss snabbillustrera det förra fenomenet med ett par tänkare av judiskt ursprung. Den lettisk-israeliske filosofiprofessorn Yeshayahu Leibowitz varnade för en “hädisk förgudning av nationen” (i Judaism, Human Values, and the Jewish State, 1991) och den ungersk-franske statsvetaren och journalisten Ferenc Fejt? uttlade sig så här målande (i Dieu et son Juif, 1960): ”Då dök den upp ur er själ, ur djupet av ert kollektiva medvetande, […] den osägbara, monstruösa drömmen, att på ett eller annat sätt få Honom att försvinna och sedan ersätta Honom med er själva, att bli lika Honom, att bli Gud.”

När det gäller nationalsocialismens tendens att förguda sin motsvarande myt om den germanska rasen, räcker det väl här att tänka på Alfred Rosenbergs ”Religion des Blutes“ . Låt mig annars, visserligen i pinsamt egocentrisk stil, få hänvisa till min egen lilla drapa om nazismen i Nonkonform, nr 85.

Förgudningen av mänskligheten får väl till sist sina främsta uttryck i materialismen och humanismen. När det gäller den förra kan förhoppningsvis materialistfilosofen Ludwig Feuerbacks slutsats i Das Wesen des Christentums (1841) vara en smula illustrativ i sammanhanget: ”Vi har visat att religionens substans helt och hållet är mänsklig; vi har visat att gudomlig visdom är mänsklig visdom; att teologins hemlighet är antropologi, att den absoluta intelligensen är den så kallade ändliga, subjektiva intelligensen.”

Humanismen, som i sin profana 1800-talsvariant är grundad inte minst på just Feuerbacks åskådning, är naturligtvis ypperligt illustrativ i sammanhanget redan genom sitt namn. Människan tillskrivs ett eget värde som inte direkt har med någon Gudsauktoritet att skaffa. Den ser, likt Protagoras en gång anno dazumal, människan ”som alltings mått”, alltings centrum. Den låter henne ta Guds plats.

Men varje platsförflyttning av denna art straffas ofrånkomligen i den gudomliga rättvisans namn – nu och sedan, det vill säga, den ”straffar sig själv och blir ytterligare straffad”. Men Guds mandomsanammande är det barmhärtiga under som ger människan ett nytt försök till frälsning. Straff och förlåtelse.  Rättvisa och barmhärighet. Motsatser som fick sin fullkomliga lösning i Kristi person.

Och ger man sig bara lite tid att ärligt grunna, i det varma väntrummet med decembermörkret utanför, inser nog allt fler att vi också i det ovanstående, med ett annat ordpar, har snuddat vid såväl mänsklighetens stora problem som dess lösning: apoteosen och Gudamänskan.

2 kommentarer

  1. GUD ÄR GUD

    Tillåt författaren till ovanstående opus att, så här två och halvtannat år senare, göra en musikalisk utvikning på temat. Hörde i dag den vackra Steve Earle-sången ”God is God” sjungen av Joan Baez på skivan Day After Tomorrow (2008). Refrängen förekommer på tre ställen, varje gång med variation. Först: ”And I believe in God, and God ain’t me”. Sedan: “And I […], and God ain’t us”. Sist: “And I […], and God is God”.

    Sångtexten i övrigt, en hänvisning till vårt behov av Gud, har sina svagheter. Men refräng-strukturen är lysande: i budskapets utpräglade enkelhet och självklarhet uttrycks det som människan verkar ha allra svårast att komma till rätta med i tillvaron.

    Det är en utläggning som följer linjen i min artikel. Jag delade ju in det jag tog mig frihet att kalla apoteosering – människans Gudsambition, viljan att usurpera Hans makt och myndighet – dels i ett område som inbegriper den enskilda människan (egoism), dels i ett som inbegriper människans kollektiva former som folkgrupp eller mänsklighet (t.ex. sionism, nazism, materialism och humanism).

    Men Gud är inte mig. Gud är inte oss. Gud är Gud.

  2. HELVETESGRÅT

    På tal om lustgården och om sionistisk och nazistisk rasförgudning – det finns ett ställe i den mycket läsvärde irländske prästen Denis Faheys bok The Mystical Body of Christ in the Modern World (3 uppl., 1939, s. 260) som väldigt väl illustrerar artikeln ovan:

    “There is laughter in Hell when human beings succumb once more to the temptation of the Garden of Eden and put themselves in the place of God, whether the new divinity be the Jewish race or the German race.”

    Den sluge skinnbytaren i Eden skrattade åt de första människorna efter att han lurat in dem på värsta villovägen. Denna serpens antiquus kommer också att skratta åt de sista människorna, då de allra flesta i de yttersta tiderna lär slingra sig med i hans slemmiga spår. Men uttrycket Skrattar först som skrattar sist passar likväl perfekt i sammanhanget. Till slut kommer INGEN att skratta i Helvetet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.