Top
KåseriKulturPer Engdahl i media

En saga om en saga om en saga om en saga

Av Bo Solberg

Det var en gång en saga, som ville bli berättad och förd ut i världen. Så, ur Värmlands dunkla sagovärld, ett Selmanamn emot oss klingade. Sagan hade sanning blivit och det var för ett hundra tjugo år sedan. Den hade sirats i en rik skrud av bokblad, och ståtade nu, mitt i Sveriges solbelysta litteraturlandskap som ett nytt skönt mästerverk. Skrivareskrået bekransade sin nya mästarinna.

Det var egentligen ett omfångsrikt knippe sagor – om kavaljerer, damer och annat skönt – som den debuterande sagotanten hade bänt och böjt till rätt form och sedan bundit samman med sin sagofigur Göstas namn.

I ”En saga om en saga” förtalte Lagerlöf sjutton år senare hur hon kom att dikta den ursprungliga sagan.

När ytterligare nästan trettio år förlupit började en man, som med all säkerhet hade läst både den ena och den andra av de Lagerlöfska sagorna i sitt bokligt välförsedda barndomshem, att regelbundet medverka i en blaska som kallades Nya Dagligt Allehanda. Han hette Per Engdahl. En dag fick han för sig att där skriva under rubriken ”En saga om en saga om en saga”. Nu är det emellertid så, att jag, sagoberättaren, eller sagesmannen om ni hellre vill, rakt inte kan erinra mig något av innehållet, om det alls blev att jag läste tidningssagan den gång jag såg den i urklipp. Den är mig nu hur som helst retligt svårtillgänglig och jag vet inte till vilken årgång jag skall peka, åt arkivforskaren. Min hittills sannskyldiga saga kan alltså här endast fortsätta som en saga i betydelsen förbannad dikt. Eller nåja, väl något som pendlar mellan vild och kvalificerad gissning.

Först är det väl rimligt att anta att Pers kulturartikel verkligen var en kommentar till Lagerlöfs sagosamling från 1908, eller åtminstone av inledningssagan som naturligtvis huvudsakligen är sann medan de övriga väl på sin höjd innehåller sanningskorn. I det senare fallet skulle artikeln nog huvudsakligen ha format sig till en hyllning av den författarinna som hade börjat med Gösta Berling och sedan fortsatt en för svensk litteratur och svenskt kulturliv betydande gärning. Jag satsar emellertid mitt pund på att boken kommenterades i sin helhet; att den alltså blev Per Engdahls underbara resa genom Selmas sagoland år 1908. Min saga fortsätter därför:

Äntligen satt Per på arbetsstolen. Det var en till nobel ålder kommen herre, som nu återupptog sin febrila verksamhet att memorera, och han hade just anlänt till det ställe, där han tyckte sig böra reflektera över de politiska stycken han plitat ned i sin ungdoms vår. I dem såg han trenne tydliga linjer: en ideal, en social och en nationell.

Det skall understrykas, om vi nu lämnar memoarskrivaren på hans stol, hur konsekvent trogen författaren var dessa linjer också under sin sommar, sin höst och sin vinter. När han exempelvis en gång i tidig medelålder kommit sig för att skriva om Lagerlöfs En saga om en saga och andra sagor, hade han inte stått okänslig inför det faktum att han där kunde urskönja samma linjespel.

Bokens ideala, kristna ryggrad gjorde sig påmind lite varstans genom sensmoraliska signaler. Sagan om Spelmannen är karakteristisk: en illustration över det urgamla uttrycket om högmod före fall. En stursk karl stod lutad över en ström, och menade sig kunna strängaspela bättre än strömkarlen. Han råkade i dennes våld och drevs så att ödmjuka sig inför Herran, hans enda räddning. Ganska typiskt Selmabudskap alltså: synd och straff, bot och bättring.

Bokens sociala patos såg Per redan i det faktum att bokens kärnkaraktärer var mer bönder än burgna, mer bygdens hukande torpare, än samhällets toppar. Den sociala ränningen tyckte han blev tydligast i den rörande berättelsen om Tösen från Stormyrtorpet. Där valde den välstädade Gudmund till slut att stå över giftermålet med den rika och vackra nämndemansdottern, för att i stället taga till hustru den mindre sköna, utfattiga och socialt stigmatiserade skogstorparflickan. Han såg hennes värde bakom förlåten.

De fosterländska tonerna hörde Per klinga klarast – ja, kanske rentav som i “underbara, silverklara klockor” – i historien om Silvergruvan. Gustaf III var på tiggarturné i Dalarna: han behövde penningförstärkning åt det hotade fäderneslandet. När monarkens vagnshjul opassligt nog gick sönder passade han på att besöka en sockenkyrka som låg på ett styckes väg. Han ville efter gudstjänsten samtala med församlingsfolket. Han hänvisades strax till dess talesman, prästen. Denne erbjöd småningom sin konung att exploatera en stor silverådra man funnit i närheten, men vilken efter upptäckten hade ställt till med sådant otyg och oreda i församlingen, att man slutligen hade låtit glömskans mossa växa över hela saken. Men om det var fäderneslandet som behövde skatten, så borde man kunna ta risken att med ädelmetallen också gräva upp gammalt slaggigt groll. Majestätet menade dock bestämt, att undvikandet av ett dylikt hotande orosmoln vore en bättre sak för fosterlandet än en aldrig så vacker silverstrimma: “Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”.

Per uppskattade också sagans hyllning till kungen och folket och argumentet för betydelsen av deras samspel. Han insåg att han här fick bekräftat värdet av den folkstatsidé han så varmt omhuldade. Per var också just något av en GIII-beundrare, vilket ju hjälpte på den redan snälla recensionen.

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Jaha, säger du nu, vad var det då för mening med allt detta fantasifulla gissande? För du förstår väl, att varje historia måste ha en poäng?

Jo, det är riktigt. Jag har haft skojigt åt spekulationsleken, och det är nog åt mig, men är det inte det åt dig, min fordrande läsare, så är min reservtanke denna: nu har vi ju plötsligt hamnat i den sagolika situation, där arkivforskaren, när han väl rivit färdigt i sköra, brungulnade NDA-lägg, i ett nytt steg kan se till att ”sagan sanning blir en gång” – antingen genom att såga eller sira mina sväverier. Och det får han vara så god att göra under rubriken ”En saga om en saga om en saga om en saga om en saga”.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.