Malmö – en rörelses huvudstad

V14 (bild 1 av 3)

◄ Tillbaka

Nästa ►

Bild 2 av 20

Av Bo Solberg

Den började på 1100-talet som en kyrkby avskuren från Öresund av ett kuperat sandlandskap. Så kom den att kallas en grushög, en malmöghae. Kanske föga ärorikt. Men enligt dagens lokalpatrioter blev den väl byggd på guldsand. På 1200-talet anlades, antagligen på ärkebiskopens i Köpenhamn initiativ, en stad vid kusten som övertog namnet. Den blev en kommunikationsort till biskopssätet i Lund. De kringliggande vattnens finfina fiske bidrog till stadens expansion under 1300-talet. Nu byggde malmöiterna sin katedral i småstadsformat, S:t Petri vackra gotiska kyrka. Under 1400-talet övertog så Malmö sakta men säkert Lunds roll som den viktigaste staden i Skåne. Seklet gör sig dock endast påmint i dagens stadsbild genom ett fåtal byggnader, som Ärkebiskopsgården och Tegelkällaren, båda belägna vid Kalendegatan. Under 1500-talet inföll stadens andra stora glansperiod. Ekonomin blomstrade. Nu uppfördes Malmöhus. Jörgen Kock byggde sin välkända boning. Kompanihuset, rådhuset, ja faktiskt de flesta äldre ännu bevarade byggnaderna poppade upp under denna tid. På 1600-talet blev Malmö svenskt och mot slutet av 1700-talet tog köpmannen Frans Suell sitt för Malmö viktigaste intitiativ och en modern hamn blev resultatet. Dess betydelse blev tydlig inte minst fram emot mitten av 1800-talet då staden knakade i fogarna av växtvärk. Bland annat föddes mot seklets slut stadens två stora poeter, Anders Österling och Hjalmar Gullberg. På 1900-talet gifte sig en malmötös med en poet som också var profet, men som tydligen i enlighet med talesättet inte kunde bli det sistnämnda i sin egen stad (Jönköping). Därmed inleddes Malmö tredje glansperiod; den blev nysvensk huvudstad.

Ja, det är väl högst uppenbart att denna högselektiva snabbskiss över Malmö historia framför allt mot slutet blev något litet vinklad och uttryckt med ett eller annat storvulet ord. Låt så vara. Den enda tanken med skissen är också att uttrycka en inte skenhelig men verkligt from förhoppning att också den nysvenska aspekten av Malmö historia en gång skall få sin skrivare. Men jag är inte rätt man. Och det var sannerligen inte heller den person som skrev om nysvenskarna i den lokalhistoriska boken Med Malmö i minnet (utgiven av stadsarkivet 2003).

Nå. Men varför nu denna förhoppning? Jo, det är ju allmänt omvittnat av flera psykologiska skolor hur präglad en människa blir av sin miljö. Är det inte troligt att det samma gäller organisationer? Nu föddes rörelsen visserligen i Uppsala. Men redan vid några års ålder flyttade den till Stockholm. Det blev emellertid en lika efemär tillställning. När Per Engdahl 1938 eller möjligtvis något tidigare flyttade till Malmö blev därmed staden snart också huvudsätet för den nysvenska rörelsen – som då alltså var en pojkvasker i 7-8-årsåldern och som för övrigt fortfarande ett litet tag delade rum med brodern Sveriges Nationella Förbund.

”Rörelsens huvudstad” är för övrigt ett uttryck som mer än en gång förekommer i Vägen Framåt.

Här endast ett ordpar som antyder något om hur namnet Malmö har etsat sig in i rörelsens själ och hjärta: Malmökongressen (1951 års samarbetsinitiativ för nationaliströrelser på olika håll i Europa) och Malmörörelsen (det inofficiella, men internationellt använda, uttrycket för den samarbetsorganisation som följde på kongressen – Malmö blev sambandscentral). Låt mig också få saxa några rader från det historiska avsnittet i den lilla skriften Med spetsen mot framtiden (1977):

”[I]ngen politisk urartning, inga logiska kullerbyttor kunde fördunkla drömmen om folkgemenskap, drömmen om sammansmältning av nationell tradition med modern verklighet, drömmen om fria självmedvetna folks förening på det nationella likaberättigandets grund. Det var den drömmen, som den nysvenska rörelsen höll levande, när rörelsen på sin stämma i maj 1945 beslöt att inte kapitulera, att kämpa vidare för de idéer, för det samhälle, för den nationella och sociala förbrödring, som gett färg åt rörelsens ungdom. Och därför blev Malmö den enda stad i världen där det mitt i segeryrans sommar 1945 öppet demonstrerades på gator och torg mot segrarnas övergrepp och mot haltlösheten i deras idévärld. (Min kurs.)”

Den historiska skissen fortsätter:

”Det var i Malmö, som den efter kriget fick ta emot den ständiga flyktingströmmen och söka lotsa ut den på svensk arbetsmarknad. Det var från Malmö den sökte rädda så många som möjligt av dem som skulle utlämnas till Sovjetunionen. Och det var i skuggan av denna aktivitet som rörelsens ideologiska fördjupning ägde rum.”

Jag skulle mer än gärna se att skildringen av den nysvenska rörelsen i Malmö tog sin utgångspunkt i en ren byggnadshistoria, dvs i de lokaler som den genom åren där innehaft och fyllt med liv, liksom några av dem den tillfälligt, men återkommande, hyrt för stämmor och andra sammankomster. Jag företog själv nyligen vandringar i staden och kom förbi idel minnesmärken:

V14

Malmöförbundets lokal på Västergatan 14 införskaffades redan 1943 och invigdes formellt under pingststämman vid den inledande kamrataftonen. Lokalen låg en trappa upp och flera fönster som vette mot Gråbrödersgatan. Den bestod av en större sal och ett mindre rum. I salen höll man möten varje månad med tal, diktläsning, sång och musik. I det mindre rummet träffades man minst en gång i veckan kring kaffebordet där man lyssnade till någon av medlemmarna som stod för inledningen till den följande diskussionen under ordföranden Gösta Lindhs gemytliga ledarskap. Ungdomarna kallade honom för ”Papa” (påven) efter det att någon kvällstidning i något av sina skandalskriverier hade påstått att äventyrliga besökare från kontinenten, när de kom till Malmö, skulle ringa ett visst nummer och fråga efter Papa. – I en lägenhet i anslutning till lokalen bodde en veteran, Yngve Nordborg, som arbetade som sång- och talpedagog. Med sitt glada och optimistiska väsen blev han populär inte minst bland rörelsens ungdomar som gärna bänkade sig kring hans bord för att ta del av hans erfarenheter och diskutera aktuella ämnen.

RIF

Högst upp på fjärde våningen i det sedermera K-märkta huset vid Östra Förstadsgatan 15 hade Riksförbundet sin kontorslokal. I det stora rummet innanför tamburen tog rikssekreteraren Einar Palmquist emot. Han kallades gemenligen Pq och var allmänt respekterad för sin livserfarenhet och människokännedom samt lika allmänt omtyckt för sitt vänliga väsen och sitt orubbliga lugn. Det senare gav han prov på vid åtskilliga tillfällen. Ett bland dem var någon gång på 60-talet, då en skandalskrivare producerade en kvällstidningsdrapa om att Pq skulle ha dykt efter så kallat naziguld i österrikiska Toplitzsee. Pq, som var omkring de 70, kände sig smickrad över att man tilltrodde honom denna fysiska spänst. För övrigt kan nämnas att ett i publicistkretsar bevingat ord härrör från denna episod. När skrivarens kollegor uttryckte en viss skepsis över raderna om Pq:s dykbravader, svarade skribenten: För helvete grabbar, kolla inte fakta, då spricker storyn. I hörnrummet hamrade Per Engdahl på sin Halda (skrivmaskin). När han var klar med sitt artikelutkast flyttade han över till ett litet bord i stora rummet där han lyssnade på uppläsningen till det obligatoriska kaffet och till cigarillen. I rummet intill residerade den beläste och språkkunnige förbundssekreteraren Bengt Olov Ljungberg. Den ena långväggen täcktes av en stor hylla på vilken trängdes nationalistiska tidskrifter från Europas alla hörn.

A12

När husen vid Östra Förstadsgatan och Västergatan skulle renoveras, fick rörelsen ta sin tillflykt till Amiralsgatan 12. I från vestibulen passerade besökaren ett biblioteksrum med hyllorna fyllda av böcker från golv till tak. Innanför detta rum tronade Per Engdahl fortfarande med sin Halda och sina cigariller. Dessa båda rum vette mot Amiralsgatan. Åt andra hållet, inåt gården, fanns en stor matsal, som användes som möteslokal. A12 blev alltså en sammanslagning av RIF och V14. Till denna lokal förlades pingtstämmorna från 1983.

Katakomberna

Under 70-talet var hyrorna någorlunda överkomliga i Malmö men när kostnaderna steg blev det oundgängligt att lämna A12. 1986 tvangs rörelsen så att flytta till ett billigare ställe. Det blev en källarlokal vid Kalendegatan 29, av somliga lite vasst och skämtsamt kallad ”Bunkern”, men av Vägen Framåt väl betydligt mer passande benämnd ”Katakomberna”. I en del av lokalen hade Per Engdahl sitt skrivbord med skrivmaskin och uppslagsböcker och det kära kaffebordet. I mitten av lokalen fanns ett långbord för klubbmöten och i bortre delen fanns en soffgrupp. Längs med långväggarna stod förvaringsskåp och bokhyllor. Lokalen var ganska sliten men den var ju billig.

Arbetsrummet på taket

Ett par stenkast från Kalendegatan bodde Per Engdahl med sin fru Stina i en vacker våning. Där fanns gustaviansk salong och ett vardagsrum med soffgrupp i Karl Johansstil. I det senare rummet hängde en värja med en speciell historia. Den hade tillhört en anfader till Per Engdahl, Johan Elers, som var sekreterare i sekreta utskottet och tjänstgjorde där den dramatiska dag den 19 augusti 1772 då Gustav III genomförde sin statsvälvning (se Den gustavianska revolutionen s 8). Från denna våning ledde en trätrappa upp till ett trivsamt arbetsrum. Dit flyttade han sin verksamhet från Kalendegatan av hälsoskäl och där arbetade han de sista åren av sitt liv. Där satt Per Engdahl vid sitt gamla skrivbord och med böckerna i närheten och där fanns också det oumbärliga kaffebordet.

Utanför arbetsrummet fanns en stor takterass varifrån man hade en god utsikt över staden. Vid det avslutande fyrverkeriet vid Malmöfestivalen i augusti brukade medlemmar samlas för att avnjuta skådespelet.

Riksstämmolokaler

Årligen mötte Vägen Framåt-läsarna det uppfordrande, men väl emotsedda slagordet, ”Till Malmö i pingst!” – ibland ledsagat av en lockande vårbild med nyutslagna björkar eller dylikt. På min Malmövandring kom jag naturligtvis även förbi en del av de hotell och restauranger som blev värdar för dessa pingststämmor.

Stortorgets imponerande hotellbyggnad, det vitrappade och högresta Kramer, hyste stämmoförhandlingarna under slutet av 40-talet och under första hälften av 50-talet. Kramer var också värd för Malmökongressen 1951.

År 1957 flyttande rörelsen riksstämman till hotell Tunneln på Adelgatan 4 vars källarvalv stammar från 1300-talet. Tunneln anses vara den äldsta bevarade profana byggnaden i Malmö. Detta traditionsrika ställe hade rörelsen förhyrt redan några gånger under 40-talet.

Nästa lokal i ordningen blev hotell Arkaden med adress Baltazargatan 20, och dess Djäknesal. Dit förlades riksstämmorna från och med 1958 till och med 1961. De två följande åren höll man till på restaurang Kungsparken, en slottsvilleliknande byggnad i den lummiga omgivningen med samma namn. Stämmoförhandlingarna leddes, liksom tidigare år, av förbundsrådets vitala ordförande Nora Torulf.

Under åren 1964-1970 och förmodligen ett par år in på 70-talet var den stora samlingssalen som tillhörde restaurang Druvan vid Engelbrektsgatan på Gamla Väster värdlokal för stämmosammankomsterna.

Efter en kort sejour 1973 på hotell Temperance vid Engelbrektstgatan 16 nära Gustav Adolfs torg, förlades stämmorna under åren 1974-1982 till restaurang Kung Karl vid Stortorget. Där ägde förhandlingarna rum i mötessalen på andra våningen, som vette mot Stortorget. Anledningen till att rörelsen lämnade Kung Karl var att fastighetsägaren lät bygga om delar av huset.

Torgmöten

Under hela efterkrigstiden samlades nysvenskarna varje år till torgmöte på Gustav Eriksson Vasas födelsedag den 12 maj. Under slutet av 40-talet och under 50-talet hölls mötena ofta omväxlande på Davidshallstorg i centrala staden och S:t Knuts torg vid Folkets park.

Senare, under 60-talet, förlades mötena till allén i Slottsparken mellan bron till Kungsparken och stadsbiblioteket.  Där utspelade sig ett minnesvärt möte den 12 maj 1965, dagen efter det att den så kallade Lundahl-affären hade briserat i Expressen (Se Nationell Idag nr ?? 2011). Uppståndelsen i pressen var enorm och hade på sina håll nått hysterins gräns. I sitt anförande kom Per Engdahl in på händelsen och han höll huvudet kallt. Han trodde inte på Expressens fantasier om förberedelser till en statskupp. När våra aktivister efter mötet hade transporterat fanor och talarstol till V14, samlades på gatan utanfören skrikande mobb som bankade och sparkade på den som tur var synnerligen stabila porten.

Jag står nu på Stortorget, nedanför John Börjesons storslagna ryttarstaty med Karl X Gustaf. Här samlades Malmöförbundet till sina Vasadagsmöten under 70-talet. En episod som har fastnat i minnet hos deltagarna var den 12 maj 1971 då nysvenskarna från denna plats uttalade sin solidaritet med de berömda almarnas beslutssamma försvarare i Kungsträdgården i Stockholm.

Minnen lever kvar i den fysiska miljön, i platser och byggnader. De blir som stenstoder som manar efterkommande släkten till efterföljd. Det är väl ungefär något sådant som det storvulet nog brukar stå på historiska stenmonument.