Av Thomas Nyman
Den 30 januari 1945 befann sig 10 852 människor ombord på det tyska kryssningsfartyget Wilhelm Gustloff i hamnen i Gotenhafen (Gdynia). Fartyget hade enligt inskeppningsofficeren som var ansvarig för registreringen av passagerarna 173 militära försvarsassistenter, 918 officerare och underofficerare samt män från 2:a Ubåtsträningsdivisionen (2. Unterseeboot-Lehrdivision), 373 kvinnliga flottister från ett hjälpfartyg, 162 sårade soldater samt 8 956 civila ombord. Samtliga på flykt undan Röda armens framryckning västerut med våldtäkter och brutal slakt av civila. Trängseln ombord var ofattbar då fartyget ursprungligen byggdes för 1880 passagerare och besättningsmän. Många tvingades ligga utomhus på däck i den kalla vinterkvällen, -18 grader.
Wilhelm Gustloff byggdes 1937 som ett rekreationsfartyg för tyska arbetare och deras familjer genom organisationen Kraft durch freude, KDF. Namnet fick fartyget efter den Schweiziske NSDAP-ledaren Wilhelm Gustloff som skjutits till döds av en judisk student i februari 1936. Under andra världskriget användes fartyget som lasarettsfartyg och hade vid avgången inte varit till sjöss på fyra år.
Wilhelm Gustloff lämnade hamnen utan lanternor för att försvåra upptäckt. Befälen ombord diskuterade olika rutter och valde slutligen en som ansågs vara minsvept och säker. Ute i Danzigbukten patrullerade den sovjetiska ubåten S-13 under kapten Alexander Marinesko. Han hade under kriget, i syfte att höja sitt anseende, ljugit om storleken på fartyg han sänkt. Vid en sänkning hade Marinesko angivit fartygets storlek till ca 7 000 bruttoregisterton medan det i själva verket var på 400 ton. Ett annat fartyg, Siegfried, anmäldes som sänkt men dök senare upp i hamnen i Danzig, förvisso med svåra skador. Vid nyår 1945 riskerade Marinesko att ställas inför krigsrätt. Eftersom detta skulle ha inneburit att ubåten S-13 stod utan befälhavare sändes han ut på ett nytt uppdrag för att rentvå sitt rykte. Det var nu eller aldrig.
Vid sextiden på kvällen fick man ombord på Wilhelm Gustloff syn på en konvoj med den egna flottans minsvepare på kollisionskurs. Befälen diskuterade huruvida man skulle tända lanternorna för att undvika kollision och man fattade det ödesdigra beslutet att göra så. Vid åttatiden upptäckte förstestyrman ombord på ubåten ljus vid horisonten. Marinesko försökte i periskopet tyda vilken typ av fartyg det rörde sig om och under en lättnad i det kraftiga snöfallet fick han syn på siluetten av ett enormt kryssningsfartyg. Under två timmar skuggade ubåten Wilhelm Gustloff medan Marinesko tänkte ut sin anfallsplan. Besättningen på kryssningsfartyget började samtidigt känna lättnad över att ha lagt de farligaste farvattnen bakom sig.
Klockan 21.16 träffar den första av tre torpeder Wilhelm Gustloff. Strax efteråt träffar nummer två rekreationsområdet med en simbassäng i fartygets akter, som används som logement för de kvinnliga flottisterna, och slutligen träffar den tredje maskinrummet. Träffen i poolområdet, skapar enorm förödelse och panik ombord då väggbeklädnaden av stora mosaikskivor förvandlas till dödligt vassa projektiler som bokstavligen skär offren i delar. Träffen i maskinrummet gör fartyget manöverodugligt och slår ut all belysning och radioutrustning. Fartyget får snabbt slagsida och människor försöker i panik ta sig ut på däck med följden att många blir nertrampade. Ute på däck har livbåtarna frusit fast i sina dävertar på grund av det vatten som vågorna piskat upp och som i den isande vinden förvandlats till ispansar. Man försöker desperat få loss livbåtarna och lyckas i några fall trots att de flesta ur besättningen som tränats för uppgiften är instängda bakom vattentäta dörrar i fartyget eller sitter fast i trängseln. Många halkar överbord och möter en säker död i det iskalla vattnet.
Sjuttio minuter efter den första torpedträffen sjunker Wilhelm Gustloff . Fortfarande befinner sig tusentals instängda i dess inre. Tillskyndande patrullfartyg och torpedbåtar börjar leta efter överlevande i vattnet. Ett annat kryssningsfartyg, Amiral Hipper, befinner sig under militär eskort i närheten men tvingas fortsätta förbi olycksplatsen av rädsla för att gå samma öde till mötes. Totalt lyckas man rädda ca 1 200 människor, den sista att räddas är ett spädbarn som hittas insvept i en filt bland de frusna liken i en av livbåtarna hela sju timmar efter att fartyget sjunkit.
Sänkningen av Wilhelm Gustloff är den största marina katastrofen någonsin. Trots detta är det få som hört talas om den. Det finns flera orsaker till detta; tragedin ägde rum i krigstid, vilket gör att en händelse som annars hade fått stor uppmärksamhet lätt drunknar i det allmänt rådande kaos där tragiska händelser avlöser varandra. Från Sovjetiskt håll ville man inte uppmärksamma kapten Marinesko som på grund av sitt dåliga rykte inte ansågs som en lämplig representant för Sovjetmakten. Marinesko avled i Leningrad 1963. Han var utblottad efter att ha avskedats från flottan vid krigsslutet på grund av alkoholism och bristande disciplin. Han fick dock upprättelse många år senare när han 1990 postumt tilldelades utmärkelsen ”Sovjetunionens hjälte” på 45-årsdagen av krigssegern.
Ombord i Wilhelm Gustloff fanns inga celebriteter, endast människor som desperat försökte undkomma ett grymt öde. Det fanns heller ingen koppling till USA eller amerikaner ombord vilket kunnat sporra Hollywood till att göra film om katastrofen liknande den som gjordes om Titanic.
Den enskilt största orsaken till att händelsen fått så liten spridning torde dock vara att det var tyskar som drabbades. Segrarna skriver som bekant historien och i efterkrigstidens historieskrivning har det inte funnit plats för tyskt lidande, oaktat det rör sig om kvinnor och barn. Efter kriget har de besegrade, givetvis under segrarmakternas tryck, tagit på sig en sådan skuldbörda att det tyska folket inte vågat sörja sina döda av rädsla för att i så fall jämställa tyska offer med andra folks lidanden. Det finns dock tecken som tyder på att man med tidens gång börjat nyansera resomanget och ämnet kan på ett annat sätt diskuteras nu än för bara några årtionden sedan. Bland annat har flera populära böcker och filmer getts ut som skildrar tyskars lidande under kriget. Nobelpristagaren Günter Grass gav 2002 ut det skönlitterära verket Im Krebsgang (sv. Krabbans gång), som handlar om en kvinna som överlevt katastrofen och som anser det vara en plikt för hennes son som är journalist att skriva om Gustloffs undergång. Boken kom att initiera en debatt i ämnet i Tyskland, och det var första gången historien om fartygets förlisning belysts för en större publik. Ett annat känt exempel är boken Der Brand: Deutschland im Bombenkrieg 1940-1945, som gavs ut av den tyske historikern Jörg Friedrich 2002, och som möttes av skepsis och ren motvilja av många recensenter men som trots detta blev en storsäljare i Tyskland. Boken behandlar den systematiska förstörelsen av tyska städer och civilbefolkningens lidande. Den gavs ut i svensk översättning 2008.
Efterspelet till katastrofen med Wilhelm Gustloff följer ett gängse mönster i Europa efter kriget.
Ett samhälle utan gemensam historia, kultur och religion behöver paradoxalt nog en Antikrist att hota med. Bilden av tredje riket och Hitler som modernitetens och humanitetens motpoler är en så bärande grund i det postmoderna samhället att ett erkännande av lidande och offer på båda sidor under andra världskriget skulle skaka dess grundvalar. Tills en sådan redbarhet fått genomslag i diskussionen klingar frasen ”Vi får aldrig glömma.” ihåligt och falskt.
Lämna ett svar