Nedgång, självmord, död – ja, nog är det kris.
Posted on | april 29, 2012 | 3 Comments
Print 
Av Bo Solberg
The Decline of The West (Der Utergang des Abendlandes) 1918–23. [The] Suicide of the West 1964. The Death of the West 2002. Nedgång. Självmord. Död. Spengler. Burnham. Buchanan.
Där den svenske sångarprinsen besjunger den ljusnande framtid gnolar de trenne om en mörknande. Det blir kallare och kallare och det blåser till storm; det är den meterologiska prognos som deras luntor förmedlar. Men riktigheten i dessa väderleksrapporter står vi i dag som vittnen till: vilken någorlunda rutinerad observatör håller inte med om att Aftonlandet har blivit ett passande samlingsnamn för våra gamla riken?
Det blev en syn för sägen när jag häromdagen lade märke till de trenne volymerna på samma bokhylla; de blev stegvis illustrationer av Västerlandets fallande rörelse.
Låt mig som en ingång till en enkel reflektion över ämnet postulera följande dialog med en läsare:
– Västerlandet dör alltså. Har du funderat över den egentliga orsaken till denna jämmerliga process?
– För all del; jag tror den framför allt sker emedan det finns mäktiga krafter som satt fart på hjulen och som nu ser till att farten bibehålles. De som av dunkla motiv slår på den dova trolltrumman, och frambesvärjer den masspsykos som leder mot förintelsen.
– Ett visserligen inte så tokigt, men något enkelt svar. Vi måste nu en gång för alla säga klart ut, precis vad det är som det där slagverket fått oss att göra.
– Vad skulle det vara då, menar du?
– Att överge den religion som en gång var vårt allt. Nu förlorar vi allt.
– Det var väl ett enkelt svar om något!
– Ja, i sanning är det enkelt, uppenbart. Men i praktiken är det uppenbarligen inte längre så. Det verkar vara tämligen få bland Västerlandets försvarare som verkligen vill ta det till sig. De vill rädda Västerlandet, men utan att återta det som vi i grund och botten har förlorat. Omöjlig akrobatik.
– Hur menar du?
– Man kan väl inte plocka upp något och samtidigt låta det ligga kvar? Västerlandet får vi aldrig i händerna igen utan fädernas tro. De är oupplösligen förenade. Bakom den vita världens dödsjuka ligger sannerligen en komplex väv av orsaker och sammanhang. Alla trådar löper likväl till sist ut i denna enda. I grundorsaken. Enkelt, ja. Men skogen skymmer trädet förbaskat bra i dag.
– Nå, men vad säger våra tre auktorer om saken?
– Låt oss se.
Oswald Spengler var likt den gamle prällen Antonio Vivaldi en man med öra för de rytmiskt växlande årstiderna. För den tyske historiefilosofen var kultur liktydigt med religiöst laddad kreativitet. När den är på sin topp kallar han det vår. I västerländsk kultur sammanfaller denna tid med de stora katedralernas uppblommande. Sommaren är mognad, men därmed också ett begynnande avtagande. Vi får en reformation eller en begynnande revolt mot den ursprungliga religionen. Filosofin börjar bryta sig loss ur sitt teologiska sammanhang. Rationalism skuffar alltmer undan mysticism. När hösten är kommen har processen hunnit långt. Nu sätter vi den stora tilliten till rationalitetens allmakt. Vi får en naturkult. Dess fullföljande i verklig materialism är liktydigt med vinterns intåg. Detta är demokratins årstid, stunden för de rikas maskerade styre, vilket utvecklar sig mot byråkrati och diktatur. Kulturens skaparkraft har dränerats. Tomhet återstår. Civilisationen faller ofrånkomligen när dess grund, kulturen, inte längre bär upp den.
James Burnham var trotskisten som blev traditionalist. Mest känd är han väl för sin bok The Managerial Revolution (1941; Direktörernas revolution, 1947), vilken också kom att spela en viktig roll i den korporativa diskussionen. The Suicide of the West blev en klassiker den med, i Amerika inte minst för paleokonservativa kretsar. Burnham finner likt Spengler att västerns självmordspiller tillhandahålls av de värden och det tankegods som representeras av liberalismen. Burnham minns nog de flesta som antikommunist, vilket naturligtvis är riktigt, men kommunismen var för honom bara del av den nedgående utveckling som skulle fullföljas av den ideologiska släktingen liberalismen. Men utöver att säga att liberalismen är orsaken till utdöendet, pekar han på religionens förfall och den materialistiska livsstilen. Liberalismen, denna post-renässansens arvtagare, är den verbala systematiseringen av Västerlandets dödsprocess. Giftet är den kosmopolitism, rationalism, materialism och antitraditionalism, som ideologin andas ut med varje andetag. Denna häxblandning har samlat sig bland annat till en anda av självhat mot den egna kulturen – mot den vita och kristna världen. Vi bjuder inget, eller endast svagt, motstånd mot de samhällsförändringar som i själva verket utgör formidabla attacker mot oss.
Patrick J. Buchanan tar sin utgångspunkt i det 60-tal under vilket Burnham skrev sin bok. Decenniet var, enligt den tidigare presidentrådgivaren och presidentkandidaten, en avgörande revolutionstid. Naturligtvis vet Buchanan att denna utveckling hade sina förstadier, men det är nu, menar han, som det antikristna dammet lägger sig som en smutsig filt över allt, det är nu som det sjunker djupt ner i de uppväxande generationernas lungor. När Burnham skrev 40 år efter Spengler kunde han naturligtvis inteckna observationer från denna förlupna tid. Att nämna är väl inte minst hur liberalismen, som hade ”frigjort” människan från skulden och synden i transcendental bemärkelse, nu i stället hade resulterat i en irrationell skuldkänsla hos Västerlandet gentemot de kringliggande kulturvärldarna, vilken ledde till ständiga eftergifter gentemot dessa.
När Buchanan skriver 30 år efter Burnham kan han i sin tur beskriva konsekvenserna i handfastare form. Han redovisar inte minst i demografiska fakta hur Västerlandet dör europé för europé genom en nativitet som nu ligger en god bit under reproduktionsnivån. Luckan från de krympande befolkningarna fylls samtidigt med råge genom de stora inflyttningarna av betydligt mer barnkära utomeuropeiska, alltsomoftast icke-kristna människogrupper. En dödlig kombination för den gamla kulturen. Det blir en lavinartad acceleration mot den dag då vi kommer att utgöra minoritet i den del av världen som så länge varit vår. Men varken nativitetsminskningen eller massinvandringen, eller ens den liberalism som befrämjat dessa fenomen, bör framhållas som den primära ”orsaken” enligt Buchanan lika litet som enligt Burnham. Han uttrycker sig hellre i termer av en förlust. Förlusten av den kristna kulturen. Det är där den onda utvecklingen har börjat. Det är bara där den kan börja. Sedan är det bara en tidsfråga innan ridån går ner.
En amerikansk recensent av Buchanans bok fann det en smula märkligt att författaren i sitt försök att teckna en bakgrund till den destruktiva utvecklingen, inte tar upp det som allt tydligare framstår som en grundbult i Västerlandets nedbrytande skuldkänsla, Förintelsekulten. Han hade inte behövt vara så försiktig, menar recensenten, utan kunde gott ha lyft fram 1945 som ett symboliskt år. Det får mig att tänka på en bok som utan tvivel är ett fint svenskt komplement till trion. Om den hade översatts till engelska skulle den i paritet med de andra ha kunnat betitlas The Crisis of the West. Jag talar alltså om Tage Lindboms Västerlandets framväxt och kris (1999). Den tar visserligen inte direkt upp Förintelsekomplexet, men avslutar sin idéhistoriska framställning med kapitlet ”Nittionhundrafyrtiofem”, vilket berör sammanhang som hör till andra världskrigets efterskak och skuldkomplex. Lindboms bok är, som förlaget Norma framhåller, en ”synnerligen kvalificerad och unik studie av grundvalarna för förståelsen av det västerländska självmedvetandet”. Den Västerlandets kris som Lindbom så tydligt kan diagnostisera, kan i överensstämmelse med de tre övriga sägas ligga i en förlust av detta självmedvetande, vilket är synonymt med kulturens förlust av kontakt med tillvarons transcendentala sida. Livets källa har dämts av. Vi har gått en lång väg från Gudsriket. Modernismen har nu lett oss den sista biten till Människoriket.
Varför inte summera våra författares synpunkter med den brittiske journalisten och skriftställaren Malcolm Muggeridges uttryck ”the great liberal death wish” (i en skrift med samma namn från 1979)? Hans tankegång var ungefär denna: från en liberal-humanistisk horisont syns ingen varelse större än människan. Hon tror sig följaktligen kunna forma sin framtid utan andra hänsyn än sina egna mänskliga, men försätter sig därmed i en självmordssituation. Det ser vi bevis på överallt. Mänsklig strävan i denna anda, om än motiverad med vackra altruismer, slutar som rutten frukt. Människan kan helt enkelt inte leva och verka rationellt och i balans med sig själv utan föreställningen om en varelse större än henne själv, om en mening som transcenderar hennes egen. När hon förlorat förståelsen av livet som ett uppfyllande av Guds mening, då är hon dömd att i ett nästa steg framkalla, som Pascal också påpekat, den dödliga megalomani, som är så karakteristisk för vår tid.
Alltså, om det bara fanns ett sätt på vilket västerns dödsvandring kunde påbörjas, är det följdriktigt att det bara finns en återväg till livet: återväckandet av kulturens bedövade livsnerv. Om Spengler emellertid menar att kulturerna följer ett ofrånkomligt schema av uppgång och fall, reglerade av obarmhärtiga naturlagar mot vilka vi står maktlösa, är det en trosats som trotsar kristen common sense. Vad annars om att Kristus är vägen, sanningen och livet?
Drar man alltså en parallell till den enskilda människan framstår tydligare det ohållbara i en systematiserad pessimism, i en ödesmättad undergångslära. Den nydöpta människans själ är vit; den är Vivaldis vår. Den konfirmeras småningom till sommar. Men synden gör den grådaskig; höstruskig. Vintern är dödssynden: i det svarta har det vita fullständigt trängts ut. Men botfärdighetens vita groningskorn kan få livet att spira igen.
Finns det någon anledning att tro att det skulle förhålla sig annorlunda med en nation eller civilisation? Kristendomen riktar sig på ett unikt sätt till individen, men hyllar samtidigt Gud som ”nationernas konung”. Den kollektiva gemenskapen – samfundet, folket, mänskligheten – betonas starkt. Jag vill nu tro att en vår kan följa på Västerlandets nuvarande vinter – likt våren följer på vintern i årstidsloppet – redan därav att detta samma under kan ske i den enskilda människans liv.
Denna obändiga tro på livets möjligheter får givetvis inte bli en ohejdad optimism som mynnar ut i en slapp eller orealistisk hållning. En verklighetsförankrad, reviderbar strategi måste hela tiden följa arbetet för Västerlandets förnyelse. Allt fler menar att vi redan är bortom gränsen för fullt tillfrisknande och återställande av kropps– och själskrafterna. Det blir en farlig inställning om den leder till uppgivenhet. I vilket fall är vår plikt densamma: att i varje ögonblick söka göra det bästa, det mest sensibla, utifrån de förhandenvarande omständigheterna. Livet må aldrig igen bli vad det varit. Men det kan bli något annat, värt att kämpa för.
Ty kanske är, när allt kommer omkring, den malmbergska aftonvisionen mer profetisk än den troddes vara när den bands samman för sjuttiosex år sedan. Skalden hörde som bekant andra raser klappa på livets portar. Han såg oss bygga med stycken av rivna katedraler. I diktens sista strof koncentrerades Spenglers årstider till morgon, middag och afton. Men Malmberg ville betvinga kvällen och ge den förnyelsens form, så att den mycket sena dagen kunde ge en reflex av morgonen:
”Det fromma liv som middagsljuset glömde | kan sakta vakna med vår avskedssmärta | – och vad den unga mänskligheten drömde | brinna mot oss som ett heligt hjärta.”
Cor Jesu Sacratissimum.
Comments
3 Responses to “Nedgång, självmord, död – ja, nog är det kris.”
Leave a Reply
juli 10th, 2012 @ 5:22 e m
Och vad var det för skitar som ersatte polyteismen med Kristendom? Tja, jag behöver inget svar. Den skuldreligionen har agerat som ett veritabelt gift. Jag håller med om övriga saker. Folks övertro på “rationalitet”, förnekande av “mänskliga” impulser och känslor, kort och gott är det samma attityd nu som det som kristendomen införde. Skuld, självförnekelse, hat mot sina kroppsliga behov och givetvis en clown som kunde förlåta en för att man fötts.
Men det är riktigt jävla illa. Globalism har varit den pådrivande faktorn. Kosmopoliter och transnationella arselen till bankirer som Goldman Sachs. Schavotten borde gå bra mycket oftare men folk gillar inte att tänka.
Det saknas heder i det här landet men det kanske är därför det importeras så många från hederskulturer? I vilket fall spelar det nog ingen roll snart när alla tvingas äta mediciner pga deras förmåga att se hur det är ställt med samhället och utvecklingen.
juli 30th, 2012 @ 4:41 f m
När Nitram beskriver kristendomen som ett “veritabelt gift”, ser Kristi apostlar som “skitar” och Kristus själv som “clown” visar han i denna grundfråga sitt fullkomliga själsfrändeskap med de “mäktiga krafter” som förstör Västerlandet och som min artikel talade om. Respektlöshet är ett för svagt ord i sammanhanget. Det samma gäller för aningslöshet.
augusti 8th, 2012 @ 4:20 e m
Jag kan rekommendera denna artikel av Lennart Berg i ämnet: http://atland.motpol.nu/?p=176