Top
Per Engdahl i media

Schulman och Wiesenthal (Engdahl)

Av Bo Solberg

Den 22 februari gjorde jag i dessa spalter en Malmö-rundvandring i gemytets tecken till nysvenskarnas gamla lokaler och andra platser med minnen av nysvenska inom- och utomhusmöten. Den 3 maj gör författaren och barnläkaren Salomon Schulman i P1:s OBS samma resa, men i avskyns. En negativ spegelbild, kan man kanske säga. Schulman minns hur ”Per Engdahls fascistglin” sprang omkring med flygblad i Folkets park mitt bland förstamajtalen, hur samme fascistledare bodde ”på den mondäna Södra Promenaden” och hur han vederfors en ”känsla av obehag” när han passerade Östra Förstadsgatan 15, där nysvenskarna höll till.

Vilken är då orsaken till denna rundgång i etern? Jo, detta är sammanhanget och det är alls inte långtsökt:

Malmö hamnade som bekant nyligen i det internationella nyhetsflödet efter att Barack Obamas sändebud Hannah Rosenthal diskuterat antisemitism med stadens ständiga kommunalråd Ilmar Reepalu. Malmö är ju, enligt den lokala blaskan för ett antal månader sedan, staden ”som judarna flyr”. Ungefär som pesten, antar jag. Rosenthal fann tydligen också vad hon med ljus och lykta sökte: Reepalus språkbruk var ”oacceptabelt”. Det luktade antisemitism. I själva verket hade Reepalu bara givit uttryck för en ganska så vänstertypisk kritik av Israels arabpolitik. Men det räckte.

Den malmöitiske radioglidaren ville nu skumma med i den rosenthalska vågen. Men han fick då tillstå att Reepalu visserligen långt ifrån är ”den värste antisemiten”. I stället visade radiorösten att han är en de historiska perspektivens man. För att hitta en dylik värre antisemit återbesökte han sin barndoms och femtiotalets Malmö. Och hittade där Reepalus onda skugga i Per Engdahl.

Man bör nog inte kritisera Schulman för att han inte presenterar ett enda grand av stöd åt påståendet att det frodades antisemitism bakom väggarna till de lokaler som han nämner i sitt inlägg. Det skall väl alla veta, att Per Engdahl och hans hantlangare var antisemiter! Dr Schulman är ju ett vittne, en som var med, då det begav sig. Han tvangs utstå Östra Förstadsgatans onda vibbar.

Om väggar kunde tala! Om döda kunde tala! Då kunde vi förhöra ett annat vittne, exempelvis ett som i det unga femtiotalet ofta fann sig väl till rätta i de där lokalerna, ledamoten i rörelsens förbundsråd Vilhelm Fraenckel, av judisk börd. Det hade väl varit en god historiegärning att i perssonsk anda låta också honom berätta? Eller om Per Engdahls vänskap med judiska flyktingar från Sovjet, t.ex. Irina Elkonin, initiativtagare till kulturföreningen Gröna lampan.

Men vänta. Böcker kan ju trots allt tala till oss. Det har jag läst nånstans. Och då får man nog genast lov att fråga dr Schulman hur den författare, som under det unga femtiotalet knåpade ner kapitlet ”Den vandrande Ahasverus” för sin bok Västerlandets förnyelse verkligen är samme man som den, som porträtterades i radio häromsistens.

I detta kapitel analyserar Per Engdahl de historiska konflikterna mellan judar och icke-judar i Europa. Han kommer därvid in på den bristande sakligheten i diskussionen ”som så ofta präglat debatten, den ovilja att gå till frågans kärnpunkt, som ofta kännetecknat båda sidor i den kamp, som lett fram till namnlösa mänskliga tragedier. Men det är med detta problem som med alla andra: känslotänkande och fastlåsta ståndpunkter endast trasslar till den ytterligare. Lösningen står blott att finna genom en saklig och såvitt möjligt objektiv analys av hela frågekomplexet, och detta förutsätter vilja till saklighet och ömsesidig förståelse från alla sidor. Det bör här inskjutas, att ett problem kan anses löst, blott om den accepterade lösningen är till gagn för båda de i en konfliktsituation invecklade parterna.”

Hur vore det nu med lite saklighet i Salomons skola?

1 comment

  1. Bo Solberg 7 maj, 2012 at 23:30

    På tal om ”Salomons skola”!

    Det uttrycket fick mig strax att tänka på förra gången då Nonkonform skrev något om Schulman. Det var i nummer 11, den 27 juli 2001. Den lilla kommentaren löd:

    ”SALOMON I ROSENGÅRD

    ”Salomon Schulman framför i Kvällsposten den 16 juli sin åsikt att Vernér Rydén inte förtjänar ha en malmöskola uppkallad efter sig. Hans motivering är att Rydén 1904 ville mota polska strejkbrytare i grind under mottot ’Sverige åt svenskarna’.

    ”Bra rutet, doktor Schulman. Vi föreslår att skolan döps om till Salomon Schulman-skolan under mottot ’Malmö åt invandrarna’.”

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.