Varning för hasch

I ett föregående inlägg, den 9 maj i år, uppehöll vid oss något vid hur människans hjärna påverkas av narkotiska preparat, hur den kemiska förälskelsen fungerar. Idag skall vi gå in på en speciell form av droger, nämligen Cannabis. Denna drog kommer från en hampväxt som finns i tvenne olika former, Cannabis Sativa och Cannabis Indica, beroende på var den växer. Av Cannabisplantan kan man utvinna tvenne beredningar, marijuana och Cannabisharts. När man tidigare beskrev dessa preparat, brukade man säga att Cannabisharts var omkring 5 gånger starkare än Marijuana. Detta må visserligen vara sant men skillnaden spelar inte så stor roll. Effekten är densamma; givetvis är den beroende av brukets intensitet.

Marijuana består av plantas blommor och toppskott som torkas. Denna blandning rullas som cigaretter och rökes. En annan beredning är cannabis harts som är relativt ovanlig förutom i Sverige. Denna produkt åstadkommes genom att man skrapar utsidan av plantan och av saven och växtdelar tillverkar man en liten haschkaka som ser ut som en blöt masonitskiva. Användaren bryter av en bit och tänder på den i en specialpipa samt blandar haschbiten med tobak, och denna blandning röker han sedan. Som preparat är båda blandningarna likadana; de innehåller 420 olika kemiska substanser, varav cirka 65 substanser påverkar rökarens psyke på olika sätt. Preparatet innehåller delta9tetrahydrocannabinol, som brukar kallas THC. Substansen är fettlöslig till skillnad från alkohol som är vattenlöslig. Alkohol utsöndras med ungefär 2 cl i timmen så att den som dricker alkohol kan räkna ut t.ex. när han åter kan köra bil. Den verkande substansen i Cannabis går ganska snabbt in i kroppens fettsystem och lagras där. Den pytsas ut ganska oregelbundet; ungefär hälften försvinner under den första veckan och resten försvinner under olika lång tid beroende på om rökaren är ung eller gammal och på hur mycket som är lagrat i kroppen. Om han är ung går det ganska snabbt, på 4-5 dagar, medan det tar längre tid om rökaren är gammal. Vid rökningen uppkommer ett akut rus som har tvenne olika faser, en utåtriktad och en inåtriktad del. När användaren fortsätter att röka sin Cannabis  uppträder en tredje fas, ett långsamt verkande kroniskt tillstånd som präglas av inaktivitet. Denna inaktivitet utvecklas långsamt, så långsamt att rökaren inte själv märker det. Redan vid ingången har han förlorat förmågan att reflektera över sitt eget beteende. Rökaren växer successivt in i det kroniska påverkanstillståndet; det tar ungefär 2 år. I det skedet får cannabisrökningen i sitt akuta tillstånd en ny effekt, nämligen på det viset att rökaren uppfattar det så att han blir normaliserad, det vill säga han behöver röka för att uppnå sitt normala tillstånd. Då har han utvecklat ett cannabisberoende.

Den som testar cannabis gör det oftast av nyfikenhet. Att prova på att röka någon enstaka gång leder inte till att man utvecklar ett missbruk. Experterna uppskattar att före år 2 000 det var ungefär 1 av 5 rökare som utvecklade beroende; idag räknar man med att det är 1 på 4 eller möjligen 1 på 3. När någon röker cannabis dröjer det i genomsnitt 4 gånger innan rökningen ger effekt. Det räcker inte med att låta röken stanna i munhålan utan rökaren måste dra ner röken i lungorna för att få effekt. Det underlättar naturligtvis om man är van att röka cigaretter.  Cannabis innehåller cirka 20 gånger mer tjära än vad tobak gör. Det är något av en prestation att dra ner röken i lungorna; det är alltså en mycket aktiv handling och inte något som sker av en slump. Den som drar ner röken i lungorna upplever ett rus som kan beskrivas som kemisk förälskelse och sedan får han själv avgöra om han kan klara det eller om han behöver fortsätta röka för att uppnå samma effekt.

Motorn till att en tonåring fortsätter missbruk av cannabis ligger till den helt övervägande delen i sådana psykologiska faktorer som ångest, trots, posttraumatiskt symptom, uppförandestörningar och depression. Likaså om tonåringen har haft en psykologiskt ogynnsam uppväxt. Polisen har i regel inte så svårt att upptäcka missbruk, men när missbrukaren skall överlämnas till vård eller behandling, finns det för närvarande inte något väl fungerande system för detta. Många experter är överens om att samhället måste angripa de här nämnda faktorerna som är motorn bakom missbruket, om man vill komma tillrätta med problemet. Den statliga missbruksutredningen har fått upp ögonen för att vården av missbrukare inte fungerar tillfredsställande. Ett problem är att behandlingen har inriktats på mediciner, medan psykiska orsaker har skjutits i bakgrunden. Socialtjänsten tyngs av ekonomiska åtstramningar och kan därför inte angripa problemet på ett effektivt sätt. En vanlig synpunkt bland sakkunniga är att så kallade hemmalösningar fungerar bättre än behandlingshem, givetvis under förutsättning att hemmalösningen är väl övertänkt. Missbruksutredningen sägs vara inne på att överlämna problemet åt sjukvården men om detta skall lyckas måste synen på behandling av missbruksbeteende genomgå en radikal förnyelse.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.