Top
Poesi

Hyllning till dösens poesi

Av Bo Solberg

En liten dös på en snöklädd kulle omgiven av tre döda eller vinterkala träd och ett par risiga buskar. Det är det enkla, men suggestiva, motivet på den tysk-svenske romantikern Caspar David Friedrich målning ”Stendös i snö”  från 1807. Det är en bild av köldkramande melankoli och övervintrad religiös mystik.

Dösarna, dessa forntidens grå trollstenar, har emellertid också en utpräglad förmåga att klä landskapet i en trygg och varm sagoskrud. Har du en skön sommardag färdats den slingriga och smala vägen ut till Haväng på skånska Österlen? Där får konstkritikern bedöma en förnämligt välkomponerad naturtavla. En mäktig dös smälter samman med himmelen och havet. I fjärrdiset ser vi Stenshuvud lyft, så som det varit allt sedan Arilds tid, med den tunga blicken fäst ut över Hanöbukten. Fantasin sätts i rörelse.

Har ni inte färdats till Haväng har ni kanske iallafall – som väl alla kulturella innemänskor – läst Ulf Lundells roman Friheten (1999) där hans alterego gör resan. När han traskar förbi dösen, ut mot det öppna fältet och vidare bort över sanddynerna, sätts också hans fantasi i rörelse, men den försätter honom strax i politisk brottningskamp med marknadskrafterna och andra opoetiska begrepp. Det klingar visserligen en smula österlingskt när han däremellan skriver att hästarna rörde sig ”lika drömskt som fraktbåtarna långt ute till havs”. Men sedan läser vi: ”Och fåren bräkte och åt och sket”. Vi kan nu lugnt lämna Lundell åt hans får och öppna landskap.

Desto intressantare blir det för oss när en dös släpper lös en större diktares skaparkraft, nämligen just Österlings. Han växte som bekant upp i Skåne –  Sveriges Bretagne vad dösar beträffar – och visar i dikten ”Gården och dösen” (ur De sju strängarna, 1922) hur förtrolig han är med dösens hemliga lösen. Ty än för hans håg stod den gyllene, den Smygehukstrakt där ”Östersjön blånar i famntag med slätten” och där svalorna nu ”flyga kring dösen som pilar.”

Vad som ger Österlings dikt dess speciella kraft är gedigen hemlandskänsla, hembygdskänsla, hemkänsla – i detta fall alla utgående från farföräldrarnas hem där den blivande skalden under många somrar i glada lekar ilade mellan gården och dösen. De bildar därför en enhet, eller utvecklar åtminstone en spännande dualism. Man kommer att tänka på det ställe i den poetiska Eddan där Tor – i ”Sången om Harbard” – säger till den till färjekarl utklädde Oden: ”Ett gott namn dock | gav du stendösar, | då du kallar dem hemmets högar.”

Man kan sannerligen också säga om dösarna, att de posterar mitt i landskapet ”för minnenas skull”; som stentunga hinder för människans glömska. De är konkret vakthållning kring historiska minnen och fjärrperspektiv. Österlings ord om Ales jätteskeppsättning, att ”dessa gråa hopar stå vakt från hedenhös”, är ju givetvis lika passande om dösar.

Den amerikansk-irländske poeten John Montagues ord ”Like dolmens [dösar] round my childhood, the old people”, blir nästan som en parafras av Österlings rad om gråa hopar. ”Gråa hopar” kan ju nu också vara sånna där silverhårade typer som jag hört numera ofta flockas på ålderdomshemmen. Men i stället för att låsa in dylika skaror alltför strikt på anstalter för passiv förvaring, låter ett sunt samhälle de ålderssvaga bli historiska klippor för de oerfarna unga – likt dösarna är bergssäker hjälp åt de ofta alltför lätt svävande nutidsmänniskorna.

Gården och dösen är på samma vis en hyllning till de gamla: ”Där har farfar grävt, | där har farmor vävt”.

När det gäller romaner är det väl som Ingvar Andersson konstaterar i Sveriges historia (1943), att dösarnas tidevarv knappast har lockat någon svensk diktare att skapa en motsvarighet till Johannes V. Jensens praktfulla danska förhistoriska romaner i serien Den lange Rejse (I-II, 1938). Andersson understryker dock hur fängslad Heidenstam har varit av denna tidsepok, något man framför allt kan avläsa i ”de första och kanske bästa” avsnitten av Svenskarna och deras hövdingar: Berättelser för unga och gamla (I-II, 1908-10).

Ja, det verkar ha varit en dös som äntligen satte fart på fanasin när denne ännu högre än Österling rankade diktarhövding kämpade mot sin skrivkramp. Han hade det ju som bekant lite besvärligt efter att ha lovat att leverera en litterär läsebok om svensk historia. Andersson, tycker jag, har rätt; den inledande historien om Ura-Kaipa och Karilas i ”Hövdingen med de oräkneliga stenyxorna” hör till de mest inspirerade delarna av Heidenstams verk.

Astrid Lindgren skrev en gång: ”Snön föll och föll över Ura-Kaipa i stenåldersnatten, jag kände den på min egen hud, och det är snö som jag ska minnas när jag glömt all annan snö”. Hennes ord är så synnerligen passande vackra och Heidenstam förtjänta.

Att Ura-Kaipas tid fängslade just Heidenstam, är inget att förvånas över. Detta kapitel av den svenska kulturens historia är till så pass stor del sagans eller töcknets, att det betyder avsevärd författarfrihet. Och ingen svensk skald har väl så som Heidenstam betonat hur fundamental fantasigåvan, den skapande inbillningens logik, har varit för det egna författarskapet. Han kallade den sin ”gnista”, utan vilken han inte kunde skriva en enda läsvärd rad. Selma Lagerlöf utnämnde honom högtidligt till fantasins mästare.

Stendösåldern är nu emellertid även i sin egen rätt en intressant och inspirerande tid, dvs. trots alla kunskapsluckor. Åldriga stenåldersgravar är skrovliga vittnesbörd om arla gudstro och dödsföreställningar i vårt land, vittnesbörd om ordnade samhällsförhållanden och medveten ideell strävan. Ja, dösen blir, om man så vill, ett megalitiskt monument över en svensk storhetstid, och de döda hövdingarna som vilar under jättestenarna var män, vilka en gång bar upp den sagolika expansionen mellan Kaspiska havet och Atlanten.

Det storslagna budskapet i Heidenstams berättelse om Ura-Kaipa och Karilas ligger väl annars inbäddat i det, att den visar – i svindlande tidsförkortning – hur mänskligheten tar steget från ett kulturstadium till ett annat, hur stora möjligheter som står människan till buds. Då Heidenstam skrev, dvs. under begynnelsen av förra seklet, var det

i mycket den optimistiska samhällsbyggarandans tid: ett viktigt kapitel i folkhemmets idéhistoria. Där hade Ura-Kaipa och Karilas en plats. ”Här skola vi reda oss ett land för människor”, säger Karilas när han efter segern i sommarnatten vilar ut, med de sina, i det nyslagna gräset.

Men ett tydligt tema är också den svenska nationens biologiska formering. Hur olika stammar smälter samman och lägger grunden till dagens svenska folk. I Heidenstams berättelse är det närmast föreningen av det primitiva jägarfolket och ”de gulskinande” med sina solbitar av brons.

Det där får mig att tänka på något, som här kan få bli lite skojigt kuriosum: en fin skildring av hur denna vandringstid också blev Sveriges grundläggande folkformeringstid gav oss nämligen religionshistorikern och den sedermera så kände Tolkien-tolkaren Åke Ohlmarks i några artiklar skrivna för Vägen Framåt (1941, nr 4-6). De skildrar alltså hur för omkring 5000 år sedan ett nytt folk kom till Norden: de äldsta åkerbrukarna med sina väldiga stenkammar, dösar och gånggrifter, sin utomordentligt fina teknik att slipa flintan, sin utvecklade, elegant formade och ornamenterade keramik och sin fasta samfundsbyggnad under mäktiga hövdingar. Tusen år senare kom så stridsyxefolket, som var överlägsna åkerbrukarna i makt och expansiv energi. De gamla jägarna och de kulturellt högtstående åkerbrukarna smälte nu långsamt samman med stridsyxornas folk, underkuvades av dem, tillägnade sig deras språk och kultur och ”bildade under deras spira tillsammans med dem den germanska rasen och kulturen.”

Mycket trevlig, om än betydligt mindre litterärt ambitiös än Heidenstams skolläsebok, är arkeologen Hanna Rydhs historiska läsebok för unga: Mor berättar om hur det var förr i världen (I-III, 1930-39). Avsnitten är som stenograferade uttryck av hur det måste ha låtit när mor Hanna berättat för sina små om stora historiska minnen. Här är ett typiskt exempel, från avsnittet om gravdösar:

”Nu ska ni få höra, att jag tror, att för så där länge sedan tänkte människorna sig inte alls döden på samma sätt som vi. [—] Min tro är, att de trodde, att hon i alla fall levde i graven, och att man måste hjälpa henne att leva där genom att vid graven företa likadana ceremonier eller riter, som vi också kalla det, som man gjorde för att vidmakthålla eller framkalla t.ex. växternas liv på åkrarna. Och det försökte man göra bl.a. genom att framställa bilder”.

I dösar, berättar hon, har man härvidlag funnit diverse inristningar, som t.ex. sol-spiraler och yxor.

Jag har nu å andra sidan en gång hört, att man inne i dösar hade vanan att ordstäva så här: ”Se dösen och dö sen”. Det motsäger i så fall diametralt Rydhs uppfattning om inristningarnas syften. Men lugn mor, jag har ännu inte med hull och hår förmått svälja denna konkurrerande teori.

Skall vi emellertid lyfta oss till en högre nivå än dylika erinringar finns det väl i sammanhanget inget bättre sätt än att återvända till Heidenstams läsebok, men denna gång till dess avslutningskapitel, ”Ura-Kaipas gravdös”. Där visar författaren att han i alla fall delar fru Rydhs idé om att de gravdöslagda fortsätter att leva inne i stenkumlet. Han talar direkt till varje läsare:

”Hallonsnår med mogna bär klängde mellan stenblocken, och ynglingen hette inte Karilas, men han var Karilas’ ättling och honom påfallande lik. Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös! [—] Böj dig in i gravdösen, och tala med den gamla Ura-Kaipa! När du vänjer dig vid skumrasket, skall du snart se, hur han sitter och kisar i solljuset och räcker dig sin hand, medan han viskar sitt sorgsna: Karilas, Karilas!”

Heidenstam använder alltså här megaliten som en megafon som förstärker hedenhösrösten. Klart och tydligt tränger den sig igenom årtusendena och når nutidsmänniskan. Den djupa tanken är att något ”av dig, något av din egen varelse var också med redan i dina fäders verk och strider, liksom något av dig alltid skall leva kvar i dina efterkommande intill sista led.” Det hela avslutas med följande härligt heidenstamska passus, en stilfull uppmaning till samtidens uppväxande släkte:

”Sakta, småningom, förändras allt omkring oss, liksom skogen växer, också medan du sover. Ännu äro vi bara ett stycke på vägen, och den blir lång. Snabbast förvandlas det yttre, långsammast vårt eget sinne. Och dock är den förvandlingen den förnämsta. Detta är det första och det sista, som vi lära vid vår vandring över alla de döda ben, som nu vittra i hävdens tindrande natt. Den blyga och försagda sanningsrösten inom oss själva var det alltid svårast att följa. Men lyss till den stämman, när du vänder hemåt från Ura-Kaipas gravdös! Längta, att bli en stor och god människa, en hjälte, inte blott när mångas ögon följa dig, utan lika mycket i den tysta stund, då ingen ser dig! Var timme, som rätt förvaltas, skall räknas tiden till godo och med klangen av äkta guld läggas till de tusen andra i hennes eviga skattkammare.”

De poetiska orden har för all tid förändrat och förskönat det sätt på vilket jag betraktar en gravdös. Nutidsmänniskan tiger om sitt ansvar och sina plikter, och är girig till sitt hus värsta. Men stenarna ropar.

1 comment

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.