Där antirasismen och rasismen sig förena

Av Bo Solberg

Antirasismen är ständigt i rampljuset. Likväl finns det rasism kvar i kulissen. Men den är av en sådan art, att om än så uthängningshungriga antirasistiska blaskor aldrig kommer att exponera den. Det kan synas märkligt, men är det inte. I alla fall inte för dem som ofint nog åskådat något av spelet bakom vår världspolitiska och världsekonomiska kuliss.

I radio den 3 maj utpekade som bekant en företrädare för det judiska folket Per Engdahl som antisemit. I Nonkonform citerades dagen efter ett stycke ur den senares bok Västerlandets förnyelse (1951), vilket menade att lösningen på de ständigt återkommande konflikterna mellan judar och icke-judar endast kan nås genom en ”saklig och såvitt möjligt objektiv analys av hela frågekomplexet”.

I Vägen Framåt närmade sig en gång den ledande artikeln ämnet judisk nationalism. Jude jämfördes med grek. Den förstnämnde tillhör ett folk vars kulturmönster genom tiderna vävts ihop av en stark nationalkänsla medan invånaren i det gamla Hellas levde i ett samhälle, där det individuella spelade en annan roll. Den judiska synen har visat sig överlägen och bidragit till detta folks unika sammanhållning, medan grekernas individualistiska leverne resulterade i ständiga inbördesstrider, som till sist ledde fram till det fria Hellas fall. Ledaren i nr 6/1969 behandlar en motsatt strömning inom judenheten, den judiska internationalismen. En förkunnelse som i utplånandet av nationella identiteter ser vägen till en tryggare värld.

Skulle den amerikanske författaren, politikern – 1989 invald i Louisianas representanthus – och hedersdoktorn i statsvetenskap, David Duke, i dag läsa Per Engdahls båda ledare, skulle han säkert vilja tillägga att de två artiklarnas ämnen hör ihop på ett sätt, som Per Engdahl inte uppmärksammar. Denna koppling söker han nämligen leda i bevis i den bok, som fått svensk språkdräkt och förord av Jonas De Geer: Den judiska rasismen (2004). Den blir därför ett bidrag till en utredning av det frågekomplex som vi inledningsvis talade om. Den släpar nämligen fram tidigare nämnda rasism från kulissen. Och det, det är en grundförutsättning för en lösning av hela den väldiga fråga som vi här sysselsätter oss med.

Duke menar alltså att ledande judisk nationalism karakteriseras av ett tydligt chauvinistiskt drag; en olycklig pervertering av judarnas historiska roll som egendomsfolk. Judendomen står i harnesk mot kristendomen av flera uppenbara anledningar, men i vårt sammanhang närmast eftersom den senares konsekvens enligt Duke är – för att översätta med nysvensk terminologi – samnationalism. Den judiska rasismen speglas bland annat i jämförelsen mellan det inomfolkliga och det mellanfolkliga förhållningssättet. Dessa är enligt Duke så motsättningsfulla att proklamerandet av dem endast kan beskrivas som dubbelmoral. Inåt, mot det egna folket, predikas vidmakthållande av religiös, kulturell och biologisk enhet. Utåt, mot andra folk, förkunnas mångkultur, religiös och nationell nivellering. Judisk nationalism och internationalism är sålunda endast två sidor av ett mynt, vilket slagits av samma judiska överlevnadsstrateger.

Duke menar att ett svårt hot mot det judiska folket är dess egen rasism. Att det gör upp med denna är ett ofrånkomligt led i antisemitismens bekämpande: ”Det tycks rimligt att anta att den judiska rasismen och antisemitismen underblåst varandra under generationernas lopp, för att i modern tid kulminera i andra världskrigets, Förintelsens och den sionistiska imperialismens fasor”.

Man kan säga att Dukes verk blir en kraftfull illustration till Ellen Keys ord från 1899: ”Den fosterlandskärlek, som har en moral för sitt eget, en för andra folk är absolut föråldrad”. Man bör därtill lägga, att bilden i Dukes fall har ett långt mer skrämmande djupperspektiv än den som Strandförfattarinnan, i sitt inlägg i Norgefrågan, tecknar för sin tes. Duke målar med djärv penselrörelse upp ett oskönt drag inom judenheten. Den som betraktar hans verk, allt för hemtamt fasthållande vid sedan barnsben inskolade sanningar, kommer därför att först intala sig se en på väl lösa grunder uppförd byggnad. Konstruktionen har emellertid rests på rikliga utdrag ur en flora av relevanta källor. Sammantagna blir de en hävstångskraft som torde kunna undanvältra det som kan uppfattas som en oomkullrunkelig blockering på vägen mot att våga se skeendets tabuomgärdade orsakssammanhang. Genom att vi lär oss förstå dessa, som det mellan judisk nationalism å ena sidan, judisk internationalism å den andra, kan vägen samtidigt leda hem till en tryggare värld för såväl jude som grek.

Vi gör alltså världen en stor tjänst om vi efter Per Engdahls rekommendation sakligt och objektivt analyserar hela det frågekomplex som sannerligen inkluderar den judiska rasismen. Den direkta motsatsen gör vi om vi okritiskt sväljer den strängt ensidiga och till löje överdrivna bild som kolporteras ut av massmediala gaphalsar om förment högerextremistiska smågruppers farliga rasism och demokratihotande potential. Bara dumbommar går på en sådan fint.

Men dumbommar finns det tydligen flera av.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.