Top

Följande kåseri dök upp för ungefär ett decennium sedan som tvenne skilda artiklar, den första i Nysvensk Tidende och den andra i Nonkonform. Då de emellertid hänger så intimt samman, har vi tagit oss friheten att nu samarbeta dem; därvid har texten naturligt nog samtidigt utsatts för en viss revision.

Av En yngling som var ute och cyklade men fick en idé

Låt er imponeras av min minnesgodhet. Jag kan nämligen tydligt erinra mig de två första tillfällen då jag reflekterade över ordet nysvensk. Den första gången var jag tolv. Det var debatt på Folkets hus i Malmö, och jag var väl bland de yngsta som hade förvillat sig dit. En kommissarie från en bokstavskombination på yttersta vänsterkanten tog sig an en radiosmord röst för lokala högerpopulister. En stilig interiördetalj från det välmöblerade folkhemmet.

Den förre kan vi därför, med hänvisning till hans ideologiska hemort, kalla Byrån och den senare, med hänvisning till hans partibeteckning, Skåpet.

Den radikala byrån trodde sig nu ha funnit en tung hammare med vilken han skulle kunna buckla till det reaktionära skåpet. Det var knappast någon tillfällighet, sa han, att narkotikakriminella och ”till och med organiserade fascister i Nysvenska Rörelsen” hade funnit sig till rätta i Skåpets närmaste möblemang. (Han syftade på en nämndeman som hade tillhört – nota bene: verbet är i pluskvamperfekt – det nysvenska gänget.) Pajkastning följde. Skåpets försvar gick helt sonika ut på att retaljera anklagelsen om att vara en organiserad fascist. Men Byråns karakteristik av nysvenskarna var uppseendeväckande. Per Engdahl hade krävt att judarna i Sverige skulle kastreras, och han talade i Vägen Framåt med stolthet om de insatser hans rörelse hade gjort för att förhindra att den svenska rasen blandades med främmande element. Detta så sinnade gäng var naturligtvis även diktaturanhängare.

Trots det högtsimmande intellektuella ordflödet mellan Byrån och Skåpet (Du är fascist! Nej, du är fascist!) fäste jag inte denna gång något större intresse vid ordet nysvensk; jag ”förstod” kort och gott att det representerade enväldesförespråkande, rasfanatiker – uslare än narkotikalangare och med kastrerarkniven redo. Dessutom var det ordet fascist som hade stått i cenrum, inte nysvensk. Fascismen är utan tvekan en av de mest missbrukade termerna i vår politiska vokabulär. Den har en socialt stigmatiserande effekt för den som utmålas som anhängare. Den frambesvärjer en mental och intellektuell låsning , som tar sig uttryck i ointelligent moraliserande, i en ovilja att tänka förnuftigt. Fångad i denna fälla var även jag i dessa unga år.

Då jag andra gången funderade över termen nysvensk var jag sjutton och det var kvällen innan far och jag skulle flyga till Nordamerika för att där med cykel korsa kontinenten. Jag hade fäst en liten svensk flagga på min vindjacka och tänkte ta den och min nyjusterade cykel på en provtur. På bänken i trädgården satt min far och en vän försedda med cigariller och konjak – något som jag senare för övrigt kommit att uppfatta som ett ganska typiskt nysvenskt förfarande – försjunkna i ett stilla samtal. Jag skulle precis trampa loss när far höjde blicken och sa i skämtsam ton: ”Se upp, så att ingen tar dig för nysvensk.” Redan medan jag tog det första tramptaget surrade det ordet vildsint i mitt huvud. Vad dolde sig egentligen bakom det? Jag visste det inte, men jag tyckte trots allt att det lät ganska friskt och spännande. Föga anade jag vad det ordet skulle komma att betyda för mig ett antal år senare. Det låter kanske löjligt, men jag tror faktiskt att jag redan då på ett visst sätt var nysvensk. Jag visste bara inte om det.

Jag hade sedan en kortare tid lyckats namnge en märklig känsla som pyrde inom mig: det var en samhörighetskänsla med ett folk som jag genom en vänlig norna kommit att tillhöra. Vid mitt försök att definiera denna lidelse hade jag fått stöd av litteraturen. Jag hade t.ex. av någon outgrundlig anledning bringats att läsa den tegnérska paraddikt som belönats med Svenska Akademiens stora pris 1811. Den dikten var i min miljö ingen direkt självklar läsning. Min fosterlandskärlek tror jag hade börjat utvecklas genom kontakt med det svenska landet, som jag lärde känna under många resor med familjen, till fots, på cykel, med tåg och i bil. När jag blev äldre tillkom så den regelbunda interaktionen med de tryckta orden. Det handlade om ett kraftinhämtande. Texterna kunde vara enkla eller smala. Jag kommer t.ex. lustigt nog ihåg att följande rader klang till något inom mig: ”Det viktiga är att jag ser dem [idéerna] i en levande miljö som är mig förtrogen, där jag känner mig hemmastadd. Jag vet, att jag har större förutsättningar att på egen mark nå mitt mål […]. Välkända röster når mig, jag ser bondestudenten på Uppsala gator och kyrkoherden i sitt bibliotek med den svenska sommaren utanför.”

Orden är Sten Lindroths, lärdomshistorikerns, när han en gång diskuterade nationellt inriktad forskning. Varför fastnade en sådan text i minnet? För att den uppenbarligen effektivt tilltalade min känsla för Sverige och den svenska idé jag tillägnat mig. Texter är försök att kommunicera budskap. För att rätt kunna avkodas behöver de ha en logisk struktur och för att bli slagkraftiga ett förnuftigt budskap. Men en text med verklig makt har också fräckheten att tränga in i känslolivet. En text som bygger på det fruktbara spänningsförhållandet mellan förnuft och känsla är alltså lyckad – i alla fall i den här diskuterade aspekten.

När jag så konfronterades med de nysvenska skrifterna blev de därför sprängstoff. Nysvenskheten har två komplementära sidor. Den första är ett triangelslag med den trebottnade klangen Förnuft, Klarhet, Måtta. Den andra är en frisk trumpetstöt av den sort man inte hör, men känner ut i tåspetsarna. Ideologin är djupast sett en livsinställning som kanske delvis kan få uttryck i orden ”Arbeta utifrån en fast värdegrund – men i takt med tiden”. Det innebar i princip samma sak att vara nysvensk den 28 oktober 1930 som det betyder att vara det den 13 november 2012, även om programpunkter och presentation har utvecklats. Det finns något, som trotsar varje försök att helt definieras, men som tydligt binder samman de två tillfällena: en omistlig röd tråd, en kontinuitet och en konsekvens, en nysvensk linje. Dess trotsiga oböjlighet, liksom dess samtidiga ödmjuka böjlighet, tycker jag framskymtar bakom de enda meningar ur RO:s memoarer som jag minns utantill. Med dem återvänder vi för övrigt till Lindroths Uppsala: ”Jag erinrar mig en söndagsmorgon ut till Bergsbrunna på vårvintern 1930. En blekt gråblå marshimmel, en snål och kylig vind och fruset smältvatten blänkande på åkrarna […]. Då kom ordet. Nysvensk.”

Jag minns också, jag vill tro nästan ordagrant, hur orden föll när min nu (sedan sju år) bortgångne vän Åke Bylund försökte ge uttryck åt det genuint nysvenska: ”Jag kan aldrig glömma den speciella känslan av glädje och förväntan när vi bilade ner till pingststämmorna i Malmö. Stämningen. Genom de halvt nedvevade rutorna såg vi, och kände doften från, de nyutslagna björkarna.”

Parallellen mellan Sten Lindroths, Per Engdahls och Åke Bylunds formuleringar är uppenbar: återskapandet av en känsla genom hänvisning till naturen. Greppets säregna kraft på oss svenskar kan väl delvis ges en psykologisk förklaring genom vår internationellt erkända naturtillvändhet, vårt vinterväsen och vår eviga sommarlängtan.

Den nysvenska rörelsen har hämtat sin kraft ur det kristna kärleksbudskapet och ur myten om kulturen. Men dess klara särprägel är en kombination av saften från dessa kraftkällor med den must den tillgodogjort sig direkt ur svenska jorden. Från Bergsbrunnas åkrar. Från de nyutslagna björkarna längs färdvägen till Malmö.

Detta färdstråk för mig slutligen tillbaka till utgångspunkten. Att ordet nysvensk den andra gången jag hörde det, dvs. från cykelsadeln, kom att betyda något mer än den första gången, dvs. från den malmöitiska arbetarrörelselokalens plaststol, beror helt säkert på att det nu äntligen stod i centrum. Det var fortfarande nästan helt oexploaterat av mig, men jag hade ett nyfiknare och öppnare sinne genom min vaknande nationalkänsla och min mognare inställning till sociala frågor, och jag fick därmed ett ganska förutsättningslöst förhållande till begreppet. Jag började allt mer se på det med förnuft, klarhet och måtta. Därmed skärptes också blicken för den ljusa framtidsvision, som det representerar.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.