Europa 41 och 91 – Samma Europa

Av Bo Solberg

När Per Engdahl 1991 utsände sin Europabok – eller skrift; den är endast 48 sidor – var det en typ av företag han hade åstadkommit förut. Exakt ett halvsekel tidigare, 1941, hade han nämligen låtit trycka vad som närmast kan kallas hans första Europabok. Den gången var det en 108-sidig historia, Värld i vardande (hädanefter Europa 41). Den är mindre känd, men intressant att ställa bredvid kollegan Europa med svenska ögon (hädanefter Europa 91) – som alltså skrevs då EG-medlemskap började hetta till som politisk tvistefråga i vårt land.

Varför intressant? Jo, naturligtvis därför att Europa 41 tillkom under en markant annorlunda politisk situation än den som rådde när Europa 91 författades. En parallell-läsning testar därför kontinuiteten och konsekvensen i Per Engdahl synsätt.

Titeln på Europa 91 antyder att en svensk nationalist hållit i pennan. Det var sannerligen även en svensk nationalist som förde gåsfjädern femtio år tidigare. Här rör vi vid nervtråden i nysvensk Europatanke. Den är, för att använda en visserligen då ännu inte myntad term, samnationalism.

När Europa 41 författades rasade alltså den ofantligt tragiska världsbrand som såg ut att kunna föra Västerlandet i alla fall ett rejält steg närmare dess undergång, och där hoten kom ”från både asiatisk bolsjevism och amerikansk dollarkapitalism”. Räddningen: den europeiska enheten. Den sannolikaste, mest realistiska, vägbrytaren för denna såg Per Engdahl i den ”europeiska reformism” som företräddes av framväxande nationella riktningar och som utmanade en i denna fråga mer oresonlig Europakonservatism, företrädd av liberala och vänstersocialitiska krafter.

Det är intressant att som en utvikning notera, att när nationalister från hela Europa efter kriget, närmare bestämt under det tidiga 50-talet, samlade sig i den s.k. Malmörörelsen, hänvisade man till sin inställning just som ”europeisk reformism” (se t.ex. ”Nysvensk reformism blir europeisk” i Vägen Framåt den 5 november 1950). Man valde alltså konsekvensenligt samma term som Per Engdahl hade använt 1941. Men det handlade naturligtvis ingalunda om en ening under nationalsocialismens eller fascismens fälttecken. De ideologierna var med sina ödesdigra felslut fastnaglade i det förgångna. Men en progressiv nationalism, som inte stirrar sig blind på det hemmavanda, utan samarbetsvänligt blickar ut mot sina grannar – det var vad det handlade om. Det var ingenstans en förlegad idé.

Varför såg Per Engdahl alltså krigstidens såväl som efterkrigstidens europeiska reformism som ett möjligt förspel till ett enat Europa, som ett ”naturligt genomgångsstadium”? Jo, därför att från nationalismens logik ”fortsätter utvecklingen obevekligt till Europatanken”. Vad Per Engdahl med det menar, är alltså vad han senare uttrycker med orden att nationalismens förlängning och fördjupning är samnationalismen, vars naturliga konsekvens för vår kulturkrets i sin tur blir det förenade Europa. I Europa 41 heter det, att den enskilda nationen i den europeiska gemenskapen har samma betydelse som den sociala gruppen i nationen:

”Inom varje samhälle finns det en arbetsfördelning mellan de skilda socialgrupperna, och dessa få ofta sin säregna prägel, sin livsstil, sitt sätt att se på världen, sin sociala typ. [—] Men de tillhöra alla samma folkgemenskap, och deras arbete måste länkas in mot ett gemensamt mål, folkets. På samma sätt måste det bli med Europa. De olika nationerna ha sin särskilda uppgift i det stora hela.”

Denna tanke återfinns oförändrad i Europa 91, och sammanfattas där i visioner om ”en enhet i mångfald”,  om ett ”fädernesländeras Europa”.

Nu talade visserligen Per Engdahl 1941 också om ett Europa där germanerna hade den naturliga ledningen. Formuleringen kan tolkas på mer än ett sätt. Men den för oss likväl nära brännpunkten i det här behandlade ämnet: Europa 41 lämnar på ett par ställen ett tämligen uttalat stöd åt den nationalsocialistiska regimen och dess idéer, t.ex. ekon av en överdriven rasideologi som hör långt mer till tidens tyska än de är typiskt engdahlska eller nysvenska. Om man spekulerar huruvida det rör sig om tillfälliga politisk-taktiska anpassningar, gör man rätt. Det har Per Engdahl flera gånger senare självkritiskt medgivit. Man kan betänka, att detta är året då Svensk Opposition, som ville en nationell samlingsrörelse, formerades och (dess grundplåt) finansierades.

Jag kan dock för egen del med upphöjt lugn mena, att denna ”eftergift” mer än något annat bör betraktas som undantaget som bekräftar Per Engdahls regel.  Den sticker ut från hans långa, principfasta politiska bana. Det är för övrigt elemetär kristlig praxis att vid bedömningen av en människas livsgärning lägga vikt inte vid om hon snavat här eller där, men om hon rest sig upp och fortsatt den rätta landsstråten. Man kan, med sjuttio års perspektiv på 1941, säga, att det gjorde Per Engdahl. Han framstår som ovanligt moraliskt fläckfri i jämförelse med många av såväl krigstidens som efterkrigstidens demokratiska stormän. Hans djupaste avsikter var rena. Ja, högst beundransvärda.

Man måste också förtydliga, att den bärande orsaken till att nysvenskarna under kriget – rätt eller fel – menade att en axelseger vore det bättre utgångsläget när fredens välsignade ögonblick äntligen en gång skulle nås – sannerligen inte hade något med anpassning eller eftergift att göra. Den var ärlig övertygelse. Så här koncentrerat enkelt sammanfattade Per Engdahl, i en intervju på 90-talet, sitt ställningstagande: ”Jo, för det var Europa.”

Det kan också sägas, att när Per Engdahl 1941 lägger tyngd vid rasbegreppet, men 1991 låter det falla utanför framställningen, betyder det i alla fall inte att Per Engdahl 1991 har slagit om till motsatt extrem – att han nu undervärderar det biologiska arvets betydelse – snarare att han gjort den realistiska, helt riktiga bedömningen att det skulle vara meningslöst att diskutera detta begrepp i EG-debatten. Ännu ett politiskt-taktiskt övervägande? Men i så fall ett helt rimligt sådant, med hänvisning till bokens syfte och målgrupp.

Redan med tanke på att det ligger ett långt och fantastiskt händelserikt halvsekel mellan skrifterna, skulle ingen sansad bedömare förvånas särskilt över böckernas olikhet. Man bör ju helt visst hålla i minne de speciella förutsättningar som karakteriserar krigsläget, med dess upparbetade retorik, spända strängar och hårda tryck att göra taktiska ställningstaganden, och det senare fredsläget, där ett annat debattklimat rådde. Det intressanta är i stället, att de väsentliga, bärande värderingar och idéer som fört fram den nysvenska Europavisionen, finns med vid de bägge tillfällena.

I Europa 41 heter det: ”Som ett fritt folk, förnyat genom en nationell nydaning skola vi också vara med i bygget av det nya Europa, som måste växa fram ur tidens blodiga välvningar. Vi betrakta en svensk medverkan i detta bygge som en fosterländsk pliktuppfyllelse.”

Andan, den genuina och därmed smittande entusiasmen, är exakt den samma i Europa 91: ”Vi står inför kravet på en svensk insats i bygget av en europeisk framtid. Med flaggan i topp skall vi segla in i den gemensamma flottiljen, med flaggan i topp skall vi bli ett med ett förenat Europa.”

Följande passus i Europa 41 riktar en udd även mot de dagens svenska patrioter, som har låtit en mycket berättigad EU-kritik slå över i en motsatt extrem ståndpunkt, ett nej till ett förenat Europa.

”För många nationalister kan det tyckas, som om Europa-tanken vore ett upphävande av nationalismen. Detta är en felsyn. Redan Rudolf Kjellén [som för övrigt dagens ovannämnda nationalister ofta hissar upp till en halvgud] har i sitt odödliga arbete Staten som livsform förutsett utvecklingen. I kapitlet ’Kunna stater dö’, talar han om uppgången i en högre övernationell enhet, och han betecknar detta som den nationalstatliga utvecklingens slutmål. Nationen är icke ett självändamål lika lite som den enskilda människan. Nationen har sin bestämmelse. Och att visa sig denna bestämmelse värdig, är dess historiska uppgift. Varför skulle en sådan gärning inte kunna utföras inom ramen för en politiskt organiserad kulturkrets som Europa? Är Sverige mindre fritt, mindre stort, mindre svenskt, därför att det i ett organiserat Europa gör en särpräglad svensk insats? När man i fosterlandets namn går till storms mot Europa-tanken, fullföljer man i själva verket helt andra strävanden än de nationella.”

Den mest slående likheten mellan Europa 41 och 91 är väl annars de intressanta utläggningarna med långa historiska perspektiv. Ögonen skärps i båda – långt mer koncenterat i Europa 91 naturligtvis – mot en dimgrå forntid, de följer vaket varje relevant tidsepok, och avslutningsvis spänns blicken mot framtidens fjärrperspektiv. Böckerna är förvisso uttryck för vidsyn i fler betydelser än denna.

För Per Engdahl och nysvenskarna fanns för övrigt inte endast Europa 41 och 91. Där fanns även Europa 31, 51, 61 och 71. Dessa är visserligen långt ifrån renodlade Europaböcker, i synnerhet inte 31:an. Den är Per Engdahls första politiska programskrift, Det nya Sverige (1931). Men han framhöll bestämt redan där att europeisk statskonst måste sträva fram emot den europeiska enheten. Västerlandets förnyelse (1951) utlade utförligt i en ny politisk situation argumenten och förutsättningarna för en sådan utveckling. I Framtidens samhälle (1961) var Europatanken programpunkt nummer sex. Aufruhr der Menschen (1971) uttalade samma idé på ett stort europeiskt språk. Alltså: Per Engdahl var Europavän 31, dvs. under mellankrigstiden, 41, dvs. under krigstiden, 51, dvs. under efterkrigstiden, 61 och 71, dvs. under kallakrigstiden, samt 91, dvs. efter kallakrigstiden. (Det är väl ganska troligt att han var Europavän även 81, även om jag inte – mitt schema har spräckts! – kan hänvisa till någon skrift detta år.)

Smålänningen, svensken, europén – för att nu alludera till en svensk politikers bok – var alltså konsekvent och kontinuerligt Europa-federalist, helt oberoende av för stunden rådande politiska konjunkturer och maktkonstellationer. Ty Europa var för honom något långt mer, något av långt djupare mänskligt värde, än mer efemära samhälleliga viljeriktingar och utvecklingslinjer.

 

1 kommentar

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.