Top

Av Novus Maritus

När folk i allmänhet – eller tja, ademiker i synnerhet – får för sig att skriva under rubriken, ett studentminne, följer ofta allsköns studentikosa mysigheter och mustigheter – i stil exempelvis med Harald Wägners trevliga causerier och croquiser i Där de härliga lagrarna gro (1916).

I dag flög mig en annan typ av studentminne i tankarna. För att nu på ett vagt och omständligt vis antyda arten av detta, nämnes härmed en bok som bär samma titel som Wägners, dvs. Där de härliga lagrarna gro. Det är en år 1993 utgiven bok om ”kultur, klass och kön i det svenska läroverket 1850-1914”.

Nå. En av de många tidiga höstar då jag med återhämtat mod vallfärdade till vetenskapens tempel för att återuppta min avgjort blygsamma verksamhet i en vrå där, fann jag att de följande veckorna skulle bereda mig tillfälle till fördjupning i vad som kallas genusteori och därmed bekönade företeelser. Examina skulle avläggas i form av en uppsats på ett relaterat tema och i ledandet av en seminariediskussion. För mig föll sig ämnesvalet snabbt och naturligt. Vi hade inte nämnvärt berört kritik av dessa teorier, och jag ansåg därför att kursen kunde kompletteras med ett slikt avslut och självsvåldigt – skulle det visa sig – tyckte jag mig utföra en akademisk bragd, om än i blygsammaste fickformat.

Jag utgick i min framställning från den nyutgivna, välskrivna och fint redigerade boken Politisk korrekthet på svenska (1998), där de olika bidragsgivarna hade tämligen olika bakgrund och belyste – framför allt – feminismen från skilda infallsvinklar. Uppsatserna såg emellertid gemensamt denna ideologi som en tydlig del av det område som bokens huvudtitel gällde.

Min kursledare var född till det täcka könet, men hade urskiljbara böjelser för feministiska könskonstruktioner. Det låg inte – om jag nu säger så – det minsta drag av rosenkindad, kvinnlig blidhet över hennes anlete när min, visserligen nog ganska så ynkligt manliga, stämma tystnade vid talarstolen. Jag tror alls icke att min framställning var särskilt originell eller akademiskt skarpsynt. Men den var underbyggd och jag mottog aldrig någon substantiell kritik för svagheter. Det iskalla bemötandet gav mig i stället på känn att vi nu hade svävat in på ett annat område, det som i ovannämnda antologi uttrycks så här: ”Vad som är rätt eller fel, sant eller falskt kommer inte i första hand, utan vad som är gott och ont.” Vad som ogillades var snarare det faktum, att jag dragit fram min lärarinnas troll i ljuset, men utan att spräcka dem.

Men framför allt noterade jag detta: påståendet att feminismen fyllde den politiska korrekthets rum sårade. Självbilden tålde det dåligt. Det är givetvis uppbyggligare för egot, om det får uppleva sig som en självständig del av en kämpande ideologi, som bestormar orättvisornas högborg, än när det ser sig som en lydig härold åt en politiskt uppifrån beordrad ståndpunkt, en det mer eller mindre uttalade tvångets överideologi. Det är – väl inte minst för 68-generationen och universitetsvänstern – avgjort bättre klang i ordet “förtryckta” än i “förtryckare”.

Den unga kvinnosaksrörelsen framförde flera berättigade förslag. Och den hade i regel inte glömt bort att den (mestadels) bestod av kvinnor. Det handlade vid denna tid om en underifrånrörelse.

Med dagens feminism är det något annat. Den bygger på ett könlöst, vettlöst antagande om människans natur, om manligt och kvinnligt. Och t.o.m. en akademiskt underbegåvad torde i dag kunna identifiera den som en ovanifrånföreteelse.  Att en välmeriterad historiker – och universitetsanställd – inte tydligare erkände de historiska förskjutningar som skett i “kvinnokampen”, inte verkade dra basala slutsatser av t.ex. det faktum att genusteorin politiskt tvingat sig in i lagstiftning och lärosalar, fann jag …

upp och ner och ner och upp

Detta var den vardagliga studentbild som i dag föll mig i minnet. Ganska obetydlig i sig. Men den påminner mig om en större bild, en bild av den politiska censurens och självcensurens Sverige där munkavlar och mentala skrankor tystar tankefriheten och grumlar tankeklarheten – så att en inopportun, men vetenskapligt bättre grundad mening, ofta måste vika för fantasi och floskler och fjäsk – bland annat där de groende lagrarna skall vara härliga.

1 comment

  1. Tom Bombadill 23 september, 2013 at 01:57

    ”Det låg inte – om jag nu säger så – det minsta drag av rosenkindad, kvinnlig blidhet över hennes anlete när min, visserligen nog ganska så ynkligt manliga, stämma tystnade vid talarstolen.”

    LOL

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.