Små sår och fattiga släktingar

Av Citatsaxaren

Bläddrade i dag i Per Engdahls samhällskritiskt utmärkta, men även litterärt fina, tionde diktsamling Förbjuden frukt (1987); den som litteraturkritikern Sven Stolpe beskrev som ”starkt gripande alltigenom, sund, orädd men sansad, erfaren men ej bitter, fylld av mänsklig mognad och nobless”.

Här bara, med baktanke, två utdrag.

”Till hetsarna” (s. 34) riktar sig till dem som har makt och pengar, och därför tycker sig lätt kunna knäppa bort en mygga. De tror sig trygga. Men ändå ”kan en blygsam hudfärgskiftning vara början till en blodförgiftning”.

I ”Oåtkomlig” (s. 75) återkommer delvis temat. Ingen är oåtkomlig. Statschefen kan falla för en kula. (Tillägg: Je suis blessé, konstaterade ju t.ex. Gustav på en operamaskerad.) Finansjätten kan störtas i en bankkrasch. Men tanken är oåtkomlig. Den kan tystas ner, glömmas bort, kättarstämplas: ”Ändå lever den som ett mycelium djupt nere i jorden, och plötsligt, när ingen anar det, skjuter den upp som färgsprakande flugsvampar i vardagens grågröna mossmarker.”

Dessa bilder leder smidigt över till ett tredje uttryck av samma tankegång; men från diktens snirkliga stigar går vi nu vägen framåt – ja just det – till nysvenskarnas språkrör. Per Engdahl skrev där, under signaturen Vididen 21 januari 1951, följande träffande lilla sak:

”Vägen Framåt är en betydelselös liten tidning, organ för en betydelselös liten rörelse. Hur kan man begära att någon med sinne för vad som rör sig i tiden ska kasta så mycket som ett getöga i våra spalter. Vad vi behaga fundera eller inte fundera i vårt råttbo nere i Malmö det angår ingen utom möjligen den krets för kvasiintellektuell inavel, som samlas i den löjliga grupp, som hittat på att kalla sig Nysvenska Rörelsen. Ja, så tänker man i allmänhet, om man nu någon gång gitter att ägna en tanke åt något så improduktivt och meningslöst. Men det är underligt med små sår och fattiga släktingar.”

Nu när VF ligger i träda, och blygsamt har ersatts av en Nonkonform-blogg, är citatet minst lika aktuellt som den kulna vinterdag då det smattrades ner på en glödande Halda.