Samnationalism

Publicerad den oktober 14th, 2013 | av Redaktionen

4

Terminologisk resa riket runt

Av Bo Solberg

Korsord är förträffliga; de ger mental avslappning och hjärngympa på samma gång. Ofta eftersöks som bekant en synonym. Exempel från dagens ordflätningsövning: frågan var stat, lösningen nation. Synonymer? Förvisso inte. Men de tillhör ett konglomerat av relaterade begrepp som ofta flyter ihop hos konstruktörerna och som även inkluderar samhälle, land och rike. Det är inget att hetsa upp sig över: de åberopar väl liksom poeterna frihet för sin ordlek. Lösarna må använda korsordlexikon (som också flitigt sammanblandar begreppen), men ingen använder väl dessa som allmän ordbok.

Men, då det med jämna plågor kniper med den terminologiska klarheten också i politiska – inkluderande patriotiska – sammanhang finns det väl anledning till en diskussion om definitioner. Termerna är ju grundläggande för politisk vokabulär i allmänhet och för nationalistisk åskådning i synnerhet.

Nation (folk)

Betecknar en grupp människor med gemensam historia och kultur. Folket bebor genom tiderna ett visst land (se nedan), men, i alla fall temporära, undantag finns. Det har i regel också ett gemensamt språk. Har vi ovan sagt kultur bör vi också säga natur, dvs. ras: nationen har ett mer eller mindre utpräglat gemensamt biologiskt arv, då ärftliga egenskaper fortplantas från generation till generation (vilket naturligtvis förändras av invandring). Av allt detta framstår emellertid gemensam historia och kultur som definitionens grundkriterier.

Ett komplement till definitionen är liknelser, så till vida man håller i åtanke att de aldrig är fullständiga. Nationen liknas så ibland vid ett levande väsen, uppburet av generationer i tallösa led, en organism, där släktleden motsvarar cellerna i människokroppen. Cellerna förnyas, kroppen förblir. Trots att människorna är andra, är den svenska nationen i dag och på t.ex. Gustav IV Adolfs tid den samma. Men kanske är det till slut mer precist att tänka på nationen som en släktkedja där generationerna motsvarar olika tidevarv i dess historia, och invandringen motsvaras av främmande ingiften.

Termen folk används bäst som synonym till nation. Uttrycket ”folket”, eller t.ex. ”Sveriges folk” används emellertid numera också ibland för att beteckna alla människor som vid ett givet tillfälle är bosatta inom landet eller är medlemmar av staten. Men i det förra fallet är befolkningen ofta att föredra och i det senare skulle det väl i alla fall vara mer precist att säga medborgarna. Det lösa användandet av ordet folk, dess förytligande och frikopplande från det mer tidlösa nationsbegreppet, blir en försåtlig historielös språkförvridning.

Charles Péguy gör visserligen skillnad på folk och folk på ett tidsmässigt sätt när han talar om det gamla Frankrike, men han gör det med en djup respekt för ordet: ”Det var en värld, på vilken man i dess fulla, dess antika omfattning kunde tillämpa det vackra namnet, det sköna ordet folk”.

Ja, visst har ”folk” ett högre poetiskt värde än ”nation”, så att man bävar inför det likt Heidenstam: ”Ett folk! Jag skälver vid det ordet, så fyllt av sånger och av kvidan, av gudars domsrop och av åskor. Jag ryser samman vid det ordet som för ett skyhögt jätteväsen”.

Samhälle

Tillbaka till torrare prosa. Vi har kommit till samhället – vilket dock ingalunda är ett torrt eller tråkigt område. Det är ju ett folks arbetsgemenskap, dess arbetsfördelning, och består följaktligen av olika verksamhetsområden. Det räcker faktiskt långt.

Definitionen är tillräcklig för att påminna om hur livsviktig samhällets organisation är för en nations framtid. För att den skall kunna fylla sin historiska uppgift, måste dess grupper och enskilda medlemmar fullgöra var sin del av denna. Ju bättre organisation, desto effektivare kan folket nå sina mål.

Allvarstid kräver samhällsanda – jawohl – men samhället är en så allvarlig sak att det alltid kräver samhällsanda – av alla.

Stat

Staten är det över den samhälleliga arbetsfördelningen stående organ som har att samordna de olika verksamheterna, samt utåt och inåt företräda folkets samlade enhet. Samhället med dess företag och institutioner, men också landet med dess naturresurser, tillhör ytterst det genom tiderna levande folket. ”Svenska sjunger säden, svensk doftar mossan på det minsta skär”, kväder Österling. Allt detta faller därför på statens arbetsbord.

Begreppet nationalstat förklarar i stort sett sig självt; det är alltså en stat vars medborgare i huvudsak tillhör en och samma nation (minoriteter finns alltid). I kontrast härtill står begreppet imperium, dvs. ett rike som innesluter flera folk. Det förenade Europa, en övernationell statsbildning men inom kulturkretsens ram, har ibland betecknats som ett första, på frivilliga överenskommelser grundat imperium.

Land

Betydelsen har ovan antytts. Begreppet måste i vårt sammanhang helt enkelt vara politiskt-territoriellt: det geografiskt definierade område som faller under stats domvärjo.

Det är naturligtvis en annan sak att på nationell och historisk grund åberopa landområden som tillhöriga det egna folket: statligt förlorade landavsnitt där en större eller mindre del av populationen är folkmedlemmar. Så upplevs t.ex. ännu Karelen av en del finländare som ”finskt land” – liksom en del svenskar med Tegnér har velat att åtminstone ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter” (ett fysiskt återtagande i det senare fallet vore naturligtvis mer av en imperietanke; se ovan).

Rike

Om nation är konglomeratets hjärta så blir rike den övergripande, sammanfattande termen för nationen (folket), samhället, staten och landet. Namnet Sverige, dvs. Svea rike, illustrerar. Vi bör kanske inte helst säga ”Sveriges rike”, men det är ingen tautologi att exempelvis tala om Sveriges land. Vi skulle terminologiskt stringent t.o.m. kunna säga Sveriges nation, Sveriges stat och Sveriges samhälle, även om vi nu i dessa fall gängse säger den svenska staten, den svenska nationen och det svenska samhället. Nation (folk), samhälle, stat och land sammansmälter till ett organiskt helt i den större termen rike.

Avslutningsvis och inledningsvis

Att på detta vis lista ”de fem omistliga” – för att nu busigt låna ett nysvenskt uttryck från ett annat område – blir faktiskt samtidigt ett sätt att inleda en presentation av vår ideologi.

Nysvenskheten började helt tydligt att formas hos en grupp män (och en kvinna) som hade ett sinne för ”gemensam historia”, för historiska samband. ”De historiskt framvuxna folken utgör i dag den främsta grunden för mänsklig gemenskap”, heter det t.ex. långa decennier senare i Lilla manifestet (1987). Där har vi förklaringen till nationalismen – som har präglat rörelsen så tydligt från allra första början.

Hand i hand med folk har samhälle och stat vuxit fram ur den historiska utvecklingen. Den nysvenska åskådningen bygger på uppfattningen om historien som ett växelspel mellan olika krafter. Människan är historiens tekniker; hon söker koppla dessa drivkrafter så att de främjar uppställda mål. Hennes strävan att göra verkligheten till ett uttryck för sitt ideal kallar vi kultur, historiens – och därför vår ideologis – grundvärde.

Det är särskilt tydligt att se hur definitionen av samhället är bakgrunden till huvudlinjen i den nysvenska åskådningen, korporatismen. Eftersom samhället består av olika verksamhetsområden är det naturligt att folket organiseras på denna grundval. Inte ett egoistiskt intresse i motsats till andra, som i klassamhället, skall ligga till grund för samhällets uppbyggnad, utan den gemensamma uppgiften.

Då staten är det samordnande organet, som skall stå över korporativa och politiska särintressen, bör det främsta statsorganet, regeringen, inte göras beroende av någon eller några bestämda korporationer eller partier. Regeringschefen bör väljas direkt av folket.

En naturlig konsekvens av uppfattningen av folket och samhället är nationalismens vidareutveckling till samnationalism. Liksom socialgrupperna i samhället bör vara likställda och samverka i tjänst åt den nationella helheten, bör folken som likaberättigade parter samverka i tjänst åt gemensamma kulturvärden.

Den samverkan som korporatismen eftersträvar kräver att skilda klassmentaliteter ersätts av social integration. Hävdandet av människornas gemenskap inte bara i nationella intressen och kultur men också i andligt själsfrändskap, liksom framhållandet av det andligas företräde framför materiella intressen, kommer till uttryck i den nya humanismen eller kulturförnyelsen. Den är en kristen tanke: den djupaste och hållbaraste grunden för människornas gemenskap är historiens Herre – vår Skapare.

Så har vår nysvenska ideologi skapats. Korporatismen, samnationalismen och kulturförnyelsen, dessa tre, men störst av dem är kulturförnyelsen. Ty den står närmast det eviga rike, den varaktiga källa, som kan ge friskt liv åt vårt svenska rike.

Tags: , ,


Om frfattaren



4 Responses to Terminologisk resa riket runt

  1. Tom B says:

    Tack Bo Solberg för denna utmärka artikel som reder ut viktiga begrepp.

  2. Kalle says:

    Hej Bo och tack för dina synpunkter. Jag har funderat över ordet/begreppet FOSTERLAND. Skulle du kunna utveckla detta månne och hjälpa mig på traven att förstå. Jag känner till språkrådet i Lund men det räcker inte tyvärr. Lite tankar kring begreppet fosterland tack.

    Kalle

  3. Bo Solberg says:

    Vad är fosterlandet?

    Jag tror inte att man behöver komplicera en definition av ordet fosterland särskilt mycket. Öppningsraden i Tegnérs paraddikt Svea duger väl bra som utgångspunkt? “Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer”, heter det ju som bekant där. ”Jord, som mig fostrat har” får alltså motsvara termen fosterland, medan jord som ”fädrens aska gömmer” får motsvara det närbesläktade ordet ”fädernesland”. Det finns naturligtvis en glidning mellan begreppen. Statistikcentralen – för att nu införa något i sammanhanget så opoetiskt – talar t.ex. om att en persons fosterland fastställs enligt moderns stadigvarande hemland vid barnets födelse. Man tänker väl ofta på fosterlandet som det land där man fötts och växt upp, och det fornsvenska verbet fostra är väl nära knutet just till att föda. Men i djupare mening är fosterlandet det land som fostrat en i bemärkelsen ”uppfostra”, så som vi vardagligen uppfattar det begreppet, dvs. det land som format en såsom människa – genom dess folk, dess historia och kultur, dess språk och naturförhållanden, osv. En andra generationens utlandssvensk – för att nu dra till med något – kan visserligen mena att Sverige är hans ”fosterland” – och uttrycker därmed att han känner en starkare samhörighetskänsla med Sveriges folk och kultur än han gör med det land där han hamnat genom sina föräldrars migration. Det är fullt förståeligt. Han har ju trots allt fostrats av Sverige på avstånd, genom en slags distansundervisning. Det vill säga, genom föräldrarnas omsorg när de förmedlat svenskt språk och svensk kultur. Men han har inte fötts i Sverige, aldrig bott där. Så i den striktaste av bemärkelser är Sverige kanske inte hans fosterland. Men det är hans fädernesland.

  4. Pingback: Nonkonform » The wisdom of Father Brown – eller, Patriotismen hos Fader Brown

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑