När liberalismen och kommunismen möts

Av PM Mazepa

Den andra halvan av 1900-talet var djupt präglad av den politiska kampen mellan liberalismen och kommunismen. Efter Amerikas och liberalismens seger i det kalla kriget måste spjutspetsarna riktas mot en ny fiende. Under inledningen av 2000-talet har terrorismen spelat denna roll. Andra tänkbara utmanare är Putins Ryssland, Kina och ett återuppståndet kalifat styrt från Teheran.

Liberalismen kännetecknas av en extrem tilltro till individen. Man föreställer sig en värld av individer utan lojalitet med den egna gruppen. I det socialistiska samhället däremot inlemmas människorna med tvång i ett världsomspännande kollektiv av människor utan inbördes historiska, sociala och kulturella band. Båda dessa två extrema samhällsformer står i stark kontrast till det naturliga tillstånd människan levt i sedan urminnes tider, nämligen tillhörande en sluten flock.

Studentrevolterna kring 1968 som till en början var starkt vänsterstyrda utmynnade i en kulturell förstärkning av liberala normer som i rätten att få bete sig som man vill, konsumera vad man vill och bli vad man vill, det var redan där som tillstymmelsen till en förening av de liberala och kommunistiska tankegodsen tog sin början. Olikheterna har med tiden bleknat bort och de en gång så polariserade rörelserna är på god väg att inkorporeras under en och samma internationalistiska överideologi.

De båda ideologierna har flera gemensamma nämnare. De förespråkar båda en sekulariserad värld fri från gemenskaper så som religion och etnicitet. Man utgår från en kosmopolitisk världsåskådning och man betonar starkt tanken om jämlikhet, även om man väljer att definiera den på olika sätt. Strävan efter ett monopol på makten är ett centralt tema i båda idébildningarna, om än från olika utgångspunkter. Inom liberalismen nås den via monopolkapitalismen och de internationella storföretagens övertagande av marknadsandelar. Inom kommunismen nås den via politiken, genom att partiet eller staten blir samhällets enda ekonomiska aktör.

Framförallt är man överens i den materialistiska synen på existensen, där liberalen ser den absoluta lyckan i ohejdad rikedom och kommunisten ser livets tragedi i bristen på densamma. Likt två strängar på en fiol spelar de olika toner men bidrar samtidigt till samma symfoni.

I Sverige är denna förening extra stark. Traditionellt starka upplysningsideal har med enkelhet kunnat sammanfogas med jämlikhetstanken inom socialdemokratin och en utbredd konsensuskultur. Detta har tagit sig uttryck i det allt starkare förnekandet av allt som kan betraktas som tillhörande en svensk etnicitet.

Folken i Norden var länge präglade av naturen och levde isolerade. I den hedna tiden levde man i harmoni med naturens krafter som fick sitt symboliska uttryck i gudarna. När kristendomen infördes bröts denna harmoni och den nordiska identiteten omformades. Efterhand utvecklades en kulturell förening där högtiderna kom att innehålla element från både det kristna och det hedniska.

Sverige har under århundraden därpå varit föremål för kraftig påverkan utifrån. Arvet från kristendomen har följts först av den franska, den engelska, den tyska och slutligen den amerikanska kulturen.

I det gamla glest befolkade landet stod hembygden i centrum. Man identifierade sig med hembygden snarare än med riket. Man såg sig som dalmas, skåning eller norrbottning snarare än som svensk eller skandinav. Denna kultur lyckades inte skapa en egen nationell identitet därför att man saknade en stark centralmakt.”Vi är de få, de ensamma stugornas folk” som Vilhelm Moberg skrev.

Genom industrialiseringen och urbaniseringen försvann mycket av hembygdskulturen. Den efterhand allt starkare tendensen skar djupa sår i folkets identitet och lämnade ett tomrum vilket har fyllts med konsumism och allehanda subkulturer.

Denna tendens har varit särskilt ödesdiger för den svenska kulturen. När andra folk med stolthet hyllar sina forna hjältar är svensken lamslagen av nationellt självförakt där landets historia ringaktas. Att det blivit så illa kan förklaras av att vårt land efter långa tider av fattigdom och krig välsignats med 200 år av fred och småningom stigande välstånd. Våra nordiska grannfolk drabbades av krig och ockupation. Dessa prövningar ledde till insikt om värdet av det gemensamma arvet. Man fick också en mer realistisk syn på tillvaron medan man i Sverige tar freden för given och ser välstånd som en rättighet. Den svenska inställningen leder till ett bristande självförsvar, vilket äventyrar nationens framtid.

Globalism, mångkulturalism och konsumtionsdyrkan utsätter världens nationer för sitt stormangrepp. Svenska och europeiska nationalister förstår lägets allvar och inser faran. Det är vår plikt att göra resolut motstånd.