En soffa ber

Av Bo Solberg

En soffa ber – för att i sammanhanget opassande alludera på den lidforsska ölsoffan – om förnyad uppmärksamhet. Det gäller alltså “Den gamla soffan Sverige” som jag skrev om den 21 december 2010: en ärvd liggsoffa från mormors barndomshem som jag laddade med ett mäktigt symbolvärde (se även ”Rotlöshet och hemlängtan” den 11 januari 2011). Denna gång skall det emellertid handla om den flicka som brukade sova i soffan, dvs. min ovan nämnda alma mater. Hon är död sedan många år, men jag ser ofta hennes leende ögon framför mig – och då ler jag tacksamt tillbaka.

Häromdagen hittade systra min i gömmorna ett brev som mormor en gång skrivit som ett svar på frågan om hur det var när hon växte upp. Det som kortfattat och fragmentariskt målas upp är väl en ganska så typisk uppväxt i Mellankrigstidssverige. Att livet drastiskt har förändrats sedan dess, är att uttrycka det självklara. Det är inte reaktionärt att kritiskt reflektera över dessa förändringar. För mig verkar det besinnande, framtidsuppbyggligt. Jag delar därför gärna med mig av några av hennes minnen för de yngre läsare, som kan tänkas vara intresserade.

Mormor växte upp i en liten fiskeby på en västkustö med åtta syskon i ett stort trähus med nio rum. Gammelmorfar hade byggt det själv. Det låg alldeles vid havet. Nedanför huset låg brygga och båthus. Förutom av det väldiga blå omgavs hemmet, så långt ögat kunde nå, av urtidsgrå klipphällar med sparsamma gröna inslag insprängda i skrevorna. Gammelmorfar var skeppare: han hade en båt som gick med frakt till bland annat England. När han blev äldre och sjuk skaffade han sig en mindre modell som var nöjd med att puttra fram med last längs hemlandskusten.

Mormor traskade till en skola som låg tre kilometer hemifrån. På vintern kändes sträckan längre: den iskalla och våta blåsten var skoningslös. Kristendomsundervisningen var central. Det rådde en tämligen sträng disciplin. Mormor gillade emellertid att lära sig, och uppskattade skolan.

På tal om att traska och på tal om kristendomen: i konfirmationsåldern läste mormor en vinter för prästen tre gånger i veckan. Det var en mil dit, så det blev två mils vallfart längs landsvägen varje gång. Hon kunde upp i ålderdomen känna i kroppen hur förfärligt hon frusit.

Om söndagarna gick familjen naturligtvis i kyrkan. Det var en femkilometersmarsch dit, och ofta gick man genvägar över klippor och berg och brukade då ha lite skoj på hemvägen.

På fritiden fick mormor hjälpa till mycket där hemma; fortfarande en fullkomlig självklarhet i de allra flesta hem. Sex av hennes syskon var äldre och flyttade efterhand till staden för att utbilda sig, men hon hade två yngre syskon som hon fick se till. I övrigt  hjälpte hon till med att städa, diska, tvätta och gå ärenden. Att gå till ”aktiebolaget” var roligt. Det var nämligen den byns affär där föräldrarna var delägare, så ofta fick hon sig något gott. Det värsta var när hon skickades att inkassera pengar hos folk för koks och kol. Det var många som var fattiga och hade svårt att betala för sig, och mormor led av att se deras bryderi.

När det var bärtider skickades mormor ofta att plocka slånbär, nypon och vad mer som fanns i naturens lokala skafferi. Ibland när det var lugnt och fint väder fick mormor följa med sin far ut och fiska makrill, vittling och andra fenor på att simma i Skagerrak. Under skollov fick hon dessutom då och då följa med på fraktbåten till de närmast liggande städerna. Hon njöt av att ligga på däck och titta på stjärnorna.

Trots att man fick hjälpa till mycket så fanns det ändå tillräcklig tid för lek. På vintern när isen låg, åkte man kälke och spark på havet och på myrarna. Ibland hoppade man på isflaken. Det var naturligtvis livsfarligt, så denna aktivitet inrapporterades knappast till föräldrarna. På sommaren badades det flitigt från bryggorna. Varma kvällar rodde man ut till holmarna och hade med sig kaffe med dopp. Ofta var ekan fylld till bristningsgränsen med folk, men det gick alltid bra. Sommarkvällar var också den tid då flickorna lärde sig att dansa. Det skedde på landsvägen och på bryggorna. Det fanns ingen annanstans att vara; det var bara klippor överallt. När man blev äldre fick man sedan gå och dansa på riktigt. Då mormor hade nått en sådan aktningsvärd ålder hade hon fått en cykel och på den tog hon sig raskt till en dansbana som låg på en mils avstånd.

Många vinterkvällar gick mormor ensam eller med systrar och vänner och hälsade på gamla och sjuka. Flickorna satt ofta och broderade dukar under dessa besök, samtidigt som de pratade med de gamla. Dukarna gav man sedan bort i julklapp. Mormor älskade denna tid med de äldre.

När det började skymma satt man i vad man kallade mörsning. Då samtalade man utan att tända lampan. Man dryftade vad som hade hänt under dagen ute på sjön och ute i världen. Det brukade pågå i en rund timme. Barnen lyssnade på de äldre och lärde sig mycket. Detta var dagens mest stämningsfulla stund.

Denna enkla redogörelse för en mellankrigstida svensk uppväxt talar visserligen tillräckligt tydligt för sig själv. Men tillåt mig ändå analysera en smula. Det första som slår mig, är hur central familjen fortfarande var. Det indikeras redan av den stora syskonskaran. Familjerna var lika stora som sammanhållningen. Hemmet dög fortfarande som modell för folkhushållet. Alla drog sitt strå till stacken. Man lärde sig värdet av samarbete. Där fanns en tydlig disciplin i uppfostran, men detta i effektiv kombination med värme och omtanke. Personligheterna kunde mogna, trygga i en gemenskap. Dylik uppväxt framstår för mig som den bästa möjliga för att forma unga samhällsmedborgare. Det är väl också karakteristiskt att kristendomen fortfarande spelade en roll i människors liv där den nu ofta ses som en ceremoniell, kulturhistorisk kvarleva.

Att ungdomen fick lära sig vad fysisk ansträngning innebär är måhända inte avgörande – andens överhöghet över materian och allt det där – men likväl viktigt. Det fostrar karaktär att få lära sig uthållighet, att få arbeta hårt och hjälpa till. Och naturligtvis befordrar det fysisk hälsa. Kosthållningen bidrog naturligtvis också. Maten var enkel men på samma gång naturlig, lokal och näringsrik. Vi kan alltså sammanfatta med ett välkänt psykosomatiskt slagord: en sund själ i en sund kropp.

Man förstår också av mormors berättelse att sammanhållningen inte var begränsad till familjen; den sträckte sig ganska hyfsat ut i bygden. Den sociala omtanken symboliseras av mormors regelbundna besök hos äldre och sjuka och av hennes empati med bygdens fattiga – inte för att hennes egen familj var särskilt välbärgad. Besöken hos de äldre och mormors uppskattning av de äldres samtal under mörsningarna antyder också att generationerna var tydligare sammanlänkade än vad de kommit att bli i vår splittrade tid. Generationsöverföring blir alltmer generationsbrott.

En gigantisk skillnad mellan då och nu är naturligtvis tillgången till  TV och internet. Vi har i dag visserligen allsköns ”sociala medier”, och de har sina förtjänster och sina roller i vår tid, men tyngdpunkten låg vid att vara direkt social. Man pratade och umgicks mer med varann.

Även om det med visst fog kan sägas att jag idealiserar det förgångna, ger redan dessa hastiga utdrag ur brevberättelsen underlag för det generella påståendet att det är mycket i vårt inte allt för avlägset förflutna som vi har förlorat, men som kan bli en avsevärd vinst, om vi lyckas återknyta till det och införliva det i en modern verklighet.

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.