Strövtåg i Strövtåg

Av Bo Solberg

Kan man i dag månne med lyckat resultat göra musik till våra klassiska 1800-talsdikter? Går det att göra dem sångbara, så att de dels fångar något av den anda och den tid i vilken de skrevs samtidigt som de känns fräscha för ett modernt öra?

Musikerna i Borlänge-gruppen med det bokstavligen betydelselösa namnet Mando Diao, har gått i land med det djärva uppdraget. De valde Fröding, och gav 2012 ut ett framgångsrikt fullängdsalbum med tonsatta dikter, betitlat efter en av dessa, Infruset. Nu är väl Frödings språk utpräglat sångbart, med sin klarhet, sin melodiska lätthet, sin eleganta metrik. Men här bringas nu också text och musik i en sällsam harmoni, gammalt med nytt.

Ett fint exempel är musiken till den vemodigt vackra dikten ”Strövtåg i hembygden” – eller närmare bestämt av den första dikten av fyra i denna cykel från Stänk och flikar, 1896 (samma textavsnitt satte för övrigt Göran Fristorp toner till 2008). Det är den som stämningsfullt börjar ”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön”. Hembygden hälsar skalden, men var är hans faders gård? Det är tomt bakom lönnarnas rad: ”Men däröver går minnet med vinden svalt, och minnet är allt som finns kvar.”

Centralgestalten i dikten är alltså fadern Ferdinand, som gick bort 1881, när sonen var tjugo år. Byggnaden som ödelagts är naturligtvis inte Frödings födelsehem Alsters bruk – det står ju bevisligen där än i dag – utan gården Byn, belägen en halv mil norr om Alster, där familjen bodde 1862-1865. Den frödingska mangårdsbyggnaden brann ned 1872 (det byggdes emellertid senare ett nytt hus på samma plats).

Jag fann det i dag mycket svårt att läsa denna rörande pietetfulla poesi utan att lägga in en generellare mening där fadern blir en symbol för folket och fadershemmet läses fädernesland. Dikten växte alltså för mina öron profetiskt ut till en slags varningsvisa. Där Fröding hör sin faders röst hör jag alltså det folk, som en gång var lyckligt och ungt, men som sedan föll i sjukdom och sorg. När han talar om att en evig vaggsång är allt som finns kvar, låter det för mig som en mildare version av ett ”Att med vår jord vår skam må bli förgången / Och ingen veta hvar ert Svea stod!”.

Faderns andra gård i Alsterns dal ödelades alltså. Skall vi låta Sverige ”kastas för vind” på samma sätt? Det ankommer nu på oss att – som det heter i en gammal visa – skydda vårt hem och värna och vakta vårt land.

1 kommentar

  1. Jag ber om ursäkt för att denna lilla kommentar inte är direkt relaterad till ovanstående text men vill ändock passa på att ge beröm för den nya layouten. Man brukar ju i olika sammanhang säga att yta inte är allt men det är ju emellanåt trots allt ganska viktigt.

    Med hopp om att ni fortsätter att publicera högkvalitativa och läsvärda texter,

    Med vänlig hälsning,

    Nicklas

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.