
Av Bo Solberg
Denna artikel publicerades ursprungligen i Nonkonform nr 79.
I Nonkonform har tidigare lämnats glimtar från resor till Heliga Birgittas Vadstena (nr 51) och Heidenstams Övralid (nr 53). Om jag nu får berätta något om ett besök på en oansenlig men samtidigt charmig herrgård vid Vätterns västra strand, Olshammar, blir det en syntes. En tidig ägare av denna gård påstås ju ha varit Ulf Gudmarsson, Heliga Birgittas make. Över platsen tycker man därför att det svävar minnen av – för att nu låna ord från Heidenstams Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901) – ”den fruktade och stränga, den ljuvliga och fromma”. Den medeltida byggnaden skall ha brunnit i början av 1700-talet; men en ny herrgård stod färdig 1785. I morföräldrarnas gård föddes den blivande storskalden; och han skulle alltid senare åberopa den som sitt egentliga barndomshem. Visserligen gick han i skola i Stockholm, men han hörsammade ofta mormoders hälsning: ”Välkomna när kastanjerna blommar!” Sina tjugoen första somrar tillbringade Heidenstam helt eller delvis på Olshammar, och den rotade sig ner i hans fantasi, personlighet och ande.
Vid mitt senaste besök anlände jag något sent; huvudbyggnaden, som numera tjänstgör som dels samlingslokal och servering och dels Heidenstammuseum, hade stängt för dagen. Då min utländska medresenär visste föga om skalden, men desto mer om den gudomliga visionären, var skadan begränsad. De s k Birgittaspåren kan man bättre följa från den öppna gårdsplanen.
Först måste sägas, att Olshammar länge inte såg ut som i Heidenstams barndom, och gör det väl inte heller i dag även om en viss återställning har skett. Med Heidenstams egna ord: gården var ”tvenne vitrappade tvåvåningshus av timmer i vanlig svensk herrgårdsstil” som låg inramade ”mellan kastanjer och häckar av lind och syren”. Idyllen förändrades med åren. Berit Spong hade väl därför i viss mån rätt när hon i sin bok Sju år i Närke (1935) uttryckte besvikelse över den omreklamerade gården. Samma bild ger Oscar Hallberg, kyrkoherde i Hammar av Strängnäs stift, i sitt bidrag till Heidenstamsminnena i boken Mårbacka och Övralid (1. saml., 1940): ”Det är så enkelt och slitet och helt överskuggat av pappersmassefabriken och sågverket. Man måste vid Olshammar tänka bort mycket av det nuvarande […]. Man måste tänka sig herrgårdshuset, sådant det såg ut i Verner von Heidenstams barndom”. I dag måste man beträffande omgivningarna arbeta minst lika hårt med fantasin som kyrkoherde Hallberg en gång, för att uppleva den atmosfär, som gården under 1800-talet vilade i. Samtiden gör sig aggressivt påmind, fortfarande naturligtvis mest påtagligt genom den närliggande moderna industrin. Via synen; där de stora byggnaderna tornar upp sig över den lilla herrgården. Via hörseln; med det ständiga mekaniska ljudet. Via lukten; vilken för den ovane blir något påträngande. Men gården har genom lycklig restaurering i alla fall delvis återfått sitt 1800-talsutseende. Efter att t.ex. ha varit klädd i rödmålat trä, har den nu återfått sin rappade yta. En rymlig trappa leder upp till huvudentrén liksom också ursprungligen var fallet. Även i trädgården förefaller man ha gjort någon ansträngning för att knyta an till det förflutna, även om den väl inte kan jämställas med sitt forna utseende där den sträckte sig ända ner till sjöviken med en rikedom av fruktträd, bärbuskar, lindar och kastanjer.
Den tredje stora byggnaden på gårdsområdet är Birgittakyrkan med sitt vackra torn som flygel. Denna, länge av bruket ägda och av förfall hotade, byggnad renoverades under 30-talet. Den är uppförd under det tidiga 1600-talet, och man tror att den står på samma plats där helgonet en gång lät bygga ett kapell.
”Född är jag i skuggan från den av Birgittasägner omsvävade kyrkan vid Olshammar”, skriver Heidenstam i sina inte helt färdiga, och därför postumt utgivna, Olshammarminnen, under den givna titeln När kastanjerna blommade (1941): ”Ofta har jag i vakna drömmar under livets avlägsna färder längtande sett tillbaka mot den vita kyrkan på sitt näs mellan två vätternvikar”. Kyrkan blev ett spännande ställe för den unge Heidenstam. Så t.ex. när han kämpade mot sin mörkrädsla genom att ge sig upp i de dunkla tornvindlarna. Väl uppe slog han försiktigt knogarna utefter klockans kant: ”Det lät som sus från änglasång i evigheters fjärmaste tidsrymd”. Dess klang om söndagarna skulle han ”känna igen om tusen år”. Men det var naturligtvis inte endast mörkret i kyrkan han mindes, utan även ljuset: ”I fönstren sken sommarsolen genom vapensköldarnas skimrande glas, och körsbärsträden knackade skälmaktigt med sina lockande klarbär på de blyinfattade rutorna”. Slutligen måste citeras ur den sång till Birgittakyrkan som Heidenstam skrev in i dess gåvobok i samband med restaureringen, ”Jordevandrarens pilgrimsdröm”. Den är en av de sista av hans hand och typiskt heidenstamsk:
”Det blånar än på molnens höjder | en stad av tempelhus, | och ovan jordens ve och fröjder | den står i evigt morgonljus. | Vi byggde den med andehänder | av allt vad stort blev tänkt. | Ett kor av klara röster sänder | sitt lov till allt, som ande skänkt. | [—] | Vart steg, som närmar mig, | var gång jag dina korer hör, | är en stund av frid, | är mera värd | än solens glans på livets stig. | Klockeklangen vid min jordafärd | ropar ännu om min längtan hem till dig.”
Det står klart, att Olshammar tidigt närt Heidenstams fantasi och intresse för Heliga Birgitta, för vilka han senare som medelålders man gav uttryck för inte minst i sin Birgittaroman.
En illustration av detta intresse är även S:ta Birgittas bygelsten, ett stenkast från kyrkan. När Heliga Birgitta under senare delen av sitt äktenskap besökte Olshammar skall hon ha färdats till häst. Vid återvändandet använde hon stenen får att komma upp i sadeln. Det berättas att man långt senare försökte rubba blocket. Man spände för två par oxar. Det ville inte flytta på sig. Först sedan man spänt för ytterligare tre par oxar lyckades man med möda släpa stenen till gårdsgrindarna. Men där blev det tvärstopp. Man beslöt således att föra den tillbaka. Då gick det desto lättare: endast en oxe fordrades.
Vid sitt besök på Olshammar sommaren 1934 stod Heidenstam länge framför den hemlighetsfulla Birgittastenen med verklig andakt. Det märktes att den på det livligaste hade eggat hans fantasi. Med en röst så djup som ett orakels och fylld av mystik yttrade han: ”Det sades, när jag var barn, att om man ensam i helga nätter lutar sig över stenen och tyst och stilla lyssnar, hör man det tala och sjunga därinne.” Heidenstam hade även nämnt något om Birgittas källarnyckel som sades ligga gömd någonstans under stenen.
Även om Heidenstams fascination av denna bumling var uttryck för Birgittamystik så kan den nog också förstås mer allmänt i stil med den i dikten så storslaget formulerade längtan till ”stenarna där barn jag lekt”. Men det var inte endast under de tidiga vandringsåren i öster eller under de sena åldersåren på Övralid, som tankarna gick till Olshammar. De är fixerade på flera håll i hans vittra produktion. Så t ex i hans gripande Tivedsdikt i vilken han ser ”som man tillbaka” på den trakt han ”lämnat som yngling”:
”Nu ringde klockorna helgesmål | och klart, som ritade upp med kol | på en brandgul tegelflata, | stå minnena kring mig i kvällens ljus. | Jag minns ett rymligt herrgårdshus. | Därinne är lampan släckt. | En gumma sitter i änkedräkt | i den långa soffan i kejsarstil | med arbetsväskan på bordet kvar, | och tecknad mot fönstret i skarp profil | vid pianot dröjer min far. | Från brasan stå dagrarna röda. | De nicka båda drömmande vekt, | men kring dem flamma glorior blekt, | ty länge sedan äro de döda.”
Det finns en hel litterär genre om hem som tillhört författare och diverse kända personligheter. Man frågar sig; varför fascinerar ett hem så mycket därför att det under en längre eller kortare tid inhyst en – låt vara betydande – kändis? Eftersom hemmet kan användas för förståelsen av dennes livsgärning och för att det vädjar till minnet av den omtyckta, blir det närmast självklara svaret. Men det räcker inte riktigt för att tillfredsställande förklara mina tankar då jag stod på Olshammars gårdsplan. Jag lämnade för en stund åsido de pilgrimsskäl som följer på Birgittaminnena; en tid i godsets historia om vilken vår kunskap dessutom är minst sagt dunkel. För mig blev Olshammar en plats som gjorts till föremål för ovanligt välformulerad och genuin hembygdskänsla och pietet, vilka låtit sig växa ut i klingande och verklig fosterlandskänsla och patriotism. Hans bekännelse till det nationella var ingalunda ensidigt emotionell; i Tankar och teckningar (1899) gav han företräde åt det nationella som teori. Utan denna ordning överlevde det inte heller som känsla. Linjen var kulturpatriotisk. Om man övervägande spelade efter etnografiska och geografiska noter bleve hembygds- och hemlandstonerna torftiga.
I dagens samhällsklimat har de av andra anledningar helt torkat ut. Man erinrar sig professor Svante Nordins fråga (i Samtidsmagasinet Salt, 1999, nr 1): ”Varför denna själlöshet utan motstycke som utmärker den svenska nutidskulturen? Beror den inte på avsaknaden av två dimensioner – den religiösa och den nationella? [—] Det nationella är egenart, produktivitet, idealitet. Det religiösa är en form för det andliga livet”.
Det är just Heidenstams starka känsloband till ort och ställe som gjort Olshammar till en av den svenska odlingens bygdeborgar. Utan att våld görs på hans tankes preferens för det nationella som teori, blir därför hans barndomshem en fin symbol för bekännelsen till det land där våra fäder vilar under kyrkohällen och där våra barn en gång får bo, det land som har meddelat många generationer ljus och andlighet. Låt henne åter göra det.
Lämna ett svar