Glimtar från Olshammar

Av Bo Solberg

Denna artikel publicerades ursprungligen i Nonkonform nr 79.

I Nonkonform har tidigare lämnats glimtar från resor till Heliga Birgittas Vadstena (nr 51) och Heidenstams Övralid (nr 53). Om jag nu får berätta någ­ot om ett besök på en oansenlig men samtidigt charmig herrgård vid Vätt­erns västra strand, Olshammar, blir det en syntes. En tidig ägare av denna gård påstås ju ha varit Ulf Gudmarsson, Heliga Birgittas make. Över platsen tycker man därför att det svävar minnen av – för att nu låna ord från Heidenstams Heliga Birgittas pil­grimsfärd (1901) – ”den frukt­ade och stränga, den ljuvliga och fromma”. Den med­el­tida byggnaden skall ha brunn­it i början av 1700-talet; men en ny herrgård stod fär­dig 1785. I mor­för­äld­rar­nas gård föddes den blivande storskalden; och han skulle alltid senare åbe­ropa den som sitt egent­liga barndomshem. Visserligen gick han i skola i Stockholm, men han hörsammade ofta mormoders hälsning: ”Välkomna när kastanjerna blommar!” Sina tjugo­­en första somrar tillbringade Heidenstam helt eller delvis på Olshammar, och den rotade sig ner i hans fantasi, personlighet och ande.

Vid mitt senaste besök anlände jag något sent; huvudbyggnaden, som numera tjänstgör som dels samlingslokal och servering och dels Heidenstam­mus­e­um, hade stängt för dagen. Då min utländska medresenär visste föga om skalden, men des­to mer om den gudomliga visionären, var skadan begränsad. De s k Birgittaspåren kan man bätt­­re följa från den öppna gårdsplanen.

Först måste sägas, att Olshammar länge inte såg ut som i Heidenstams barn­dom, och gör det väl inte heller i dag även om en viss återställning har skett. Med Hei­denstams egna ord: gården var ”tvenne vitrappade tvåvåningshus av timmer i van­­lig svensk herrgårdsstil” som låg inramade ”mellan kastanjer och häckar av lind och syren”. Idyllen förändrades med åren. Berit Spong hade väl därför i viss mån rätt när hon i sin bok Sju år i Närke (1935) ut­tryck­te besvikelse över den om­reklam­er­ade gården. Samma bild ger Oscar Hall­berg, kyr­­ko­herde i Hammar av Strängnäs stift, i sitt bidrag till Heidenstamsminnena i boken Mår­backa och Övralid (1. saml., 1940): ”Det är så enkelt och slitet och helt överskuggat av papp­ersmassefabriken och såg­verket. Man måste vid Olshammar tänka bort mycket av det nuvarande […]. Man måste tänka sig herr­gårdshuset, sådant det såg ut i Verner von Heidenstams barn­dom”.  I dag måste man beträffande omgivningarna arbeta minst lika hårt med fan­ta­sin som kyrko­her­de Hallberg en gång, för att uppleva den at­mo­sfär, som gården under 1800-talet vilade i. Samtiden gör sig aggressivt påmind, fort­far­ande naturligtvis mest på­tag­ligt genom den närliggande moderna industrin. Via syn­en; där de stora byggnaderna torn­ar upp sig över den lilla herrgården. Via hörseln; med det ständiga mekan­iska ljudet. Via lukten; vilk­en för den ovane blir något påträngande. Men gården har gen­om lycklig rest­au­re­ring i alla fall delvis återfått sitt 1800-talsutseende. Efter att t.ex. ha varit klädd i röd­mål­at trä, har den nu återfått sin rappade yta. En rymlig trappa leder upp till huvud­en­trén liksom också ur­sprungligen var fallet. Även i träd­gården förefaller man ha gjort någon an­sträng­ning för att knyta an till det förflut­na, även om den väl inte kan jäm­ställas med sitt forna ut­seende där den sträckte sig än­da ner till sjöviken med en rike­dom av fruktträd, bär­busk­ar, lindar och kastanjer.

Den tredje stora byggnaden på gårdsområdet är Birgittakyrkan med sitt vackra torn som flygel. Denna, länge av bruket ägda och av förfall hotade, byggnad ren­o­ver­a­des under 30-talet. Den är uppförd under det tidiga 1600-talet, och man tror att den står på samma plats där helgonet en gång lät bygga ett kapell.

”Född är jag i skuggan från den av Birgittasägner omsvävade kyrkan vid Ols­hamm­ar”, skriver Heidenstam i sina inte helt färdiga, och därför postumt utgivna, Ol­shammar­minnen, under den givna titeln När kastanjerna blomm­ade (1941): ”Ofta har jag i vakna drömmar under livets av­lägsna färder längtande sett tillbaka mot den vita kyrk­an på sitt näs mellan två vätternvikar”. Kyrkan blev ett spännande ställe för den unge Heidenstam. Så t.ex. när han kämpade mot sin mörkrädsla genom att ge sig upp i de dunkla torn­vind­lar­na. Väl uppe slog han försiktigt knogarna utefter klock­ans kant: ”Det lät som sus från änglasång i evigheters fjärmaste tidsrymd”. Dess klang om söndagarna skulle han ”känna igen om tusen år”. Men det var naturligtvis inte en­dast mörkret i kyrkan han mindes, utan även ljuset: ”I fönstren sken somm­ar­sol­­en genom vapensköldarnas skimrande glas, och körsbärsträden knackade skälm­aktigt med sina lockande klarbär på de blyinfattade rutorna”. Slutligen måste citeras ur den sång till Birgittakyrkan som Heidenstam skrev in i dess gåvobok i samband med restaureringen, ”Jorde­vand­rar­ens pilgrimsdröm”. Den är en av de sista av hans hand och typiskt heidenstamsk:

”Det blånar än på molnens höjder | en stad av tempelhus, | och ovan jordens ve och fröjder | den står i evigt morgonljus. | Vi byggde den med andehänder | av allt vad stort blev tänkt. | Ett kor av klara röster sänder | sitt lov till allt, som ande skänkt. | [—] | Vart steg, som närmar mig, | var gång jag dina korer hör, | är en stund av frid, | är mera värd | än solens glans på livets stig. | Klockeklangen vid min jordafärd | ropar ännu om min längtan hem till dig.”

Det står klart, att Ols­hamm­ar tidigt närt Heidenstams fantasi och intresse för Hel­­iga Birgitta, för vilka han senare som medelålders man gav ut­tryck för inte minst i sin Birgittaroman.

En illustration av detta intresse är även S:ta Birgittas bygelsten, ett stenkast från kyrk­an. När Heliga Birgitta under senare delen av sitt äktenskap besökte Olshammar skall hon ha färdats till häst. Vid återvändandet använde hon stenen får att komma upp i sadeln. Det berättas att man långt senare försökte rubba blocket. Man spände för två par oxar. Det ville inte flytta på sig. Först sedan man spänt för ytterligare tre par oxar lyckades man med möda släpa stenen till gårds­grindarna.  Men där blev det tvär­­stopp. Man beslöt således att föra den till­baka. Då gick det desto lättare: endast en oxe fordrades.

Vid sitt besök på Olshammar sommaren 1934 stod Heidenstam länge framför den hemlighetsfulla Bir­gitta­stenen med verklig andakt. Det märktes att den på det liv­ligaste hade eggat hans fantasi. Med en röst så djup som ett orakels och fylld av mystik yttrade han: ”Det sades, när jag var barn, att om man ensam i helga nätter lut­­ar sig över stenen och tyst och stilla lyssnar, hör man det tala och sjunga därinne.” Heiden­­stam hade även nämnt något om Birgittas källarnyckel som sades ligga gömd någon­­stans under stenen.

Även om Heidenstams fascination av denna bumling var uttryck för Birgitta­my­stik så kan den nog också förstås mer allmänt i stil med den i dikten så stor­slag­et formulerade längtan till ”stenarna där barn jag lekt”. Men det var inte endast un­der de tidiga vandringsåren i öster eller under de sena åldersåren på Övra­lid, som tank­­ar­na gick till Olshammar. De är fixerade på flera håll i hans vittra produktion. Så t ex i hans gripande Tivedsdikt i vilken han ser ”som man tillbaka” på den trakt han ”läm­nat som yngling”:

”Nu ringde klockorna helgesmål | och klart, som ritade upp med kol | på en brand­gul tegel­flata, | stå minnena kring mig i kvällens ljus. | Jag minns ett rymligt herr­gårdshus. | Där­inne är lampan släckt. | En gumma sitter i änkedräkt | i den långa soffan i kejsarstil | med arbetsväskan på bordet kvar, | och tecknad mot fön­stret i skarp profil | vid pianot dröj­er min far. | Från brasan stå dagrarna röda. | De nicka båda drömmande vekt, | men kring dem flamma glorior blekt, | ty länge sedan äro de döda.”

Det finns en hel litterär genre om hem som tillhört författare och diverse kända per­­­­son­ligheter. Man frågar sig; varför fascinerar ett hem så mycket därför att det under en längre eller kortare tid inhyst en – låt vara betydande – kän­dis? Eftersom hemm­­et kan användas för förståelsen av dennes livsgärning och för att det vädjar till minn­­et av den omtyckta, blir det närmast självklara svaret. Men det räck­­er inte riktigt för att tillfredsställande förklara mina tankar då jag stod på Ols­hammar­s gårdsplan.  Jag lämnade för en stund åsido de pilgrimsskäl som följer på Bir­gitta­­minn­e­na; en tid i god­­sets historia om vilken vår kunskap dessutom är minst sagt dunkel. För mig blev Ols­hamm­­ar en plats som gjorts till föremål för ovanligt välformulerad och genuin hem­bygds­­kän­­sla och pietet, vilka låtit sig växa ut i kling­an­de och verklig foster­lands­­­känsla och patriotism. Hans bekännelse till det nationella var ingalunda ensidigt emo­tionell; i Tankar och teckningar (1899) gav han före­träd­e åt det nationella som teori. Utan denna ordning överlevde det inte heller som kän­sla. Linjen var kult­ur­patriotisk. Om man övervägande spelade efter etnografiska och geografiska noter bleve hem­bygds- och hemlandstonerna torftiga.

I dagens samhällsklimat har de av andra anledningar helt torkat ut. Man erinrar sig professor Svante Nordins fråga (i Samtidsmagasinet Salt, 1999, nr 1): ”Var­för denna själlöshet utan motstycke som utmärker den svenska nutidskulturen? Beror den inte på av­sak­naden av två dimensioner – den religiösa och den nationella? [—] Det nationella är egenart, produktivitet, idealitet. Det religiösa är en form för det andliga livet”.

Det är just Heid­en­stams starka känslo­band till ort och ställe som gjort Olshammar till en av den sven­ska odlingens bygde­borgar. Utan att våld görs på hans tankes preferens för det nationella som teori, blir därför hans barn­doms­hem en fin sym­bol för bekännelsen till det land där våra fäder vilar under kyrko­hällen och där våra barn en gång får bo, det land som har meddelat många gen­e­ra­­tioner ljus och and­lighet. Låt henne åter göra det.