Glimtar från Övralid

Denna artikel är en lätt reviderad version av den som publicerades i Nonkonform nr 53. Bakgrunden är en resa till Heidenstams sista hem och viloplats som företogs av några kamrater i vår krets.

Övralid en sen eftermiddag i juli 2004. Solen börjar dra sig närmare Vätterns blåa linje, men än lyser den upp huset som en Graalsborg. Det är lugnt och fridfullt vid graven, som rests ett stycke därifrån, och där stoftet vilar av en gammal man som tacksamt prisade det ofattliga att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa. I en sista vacker dikt upp­manar han gravhällens besökare ungefär som han tidigare uppmanat besökaren av Ura-Kaipas gravdös: ”Sätt dig vid min grav en stund. | Där är så tyst och ensamt. | Tala till mig vänligt stilla”. Vi dröjer en stund i skaldens sällskap och förflyttar oss sedan till hans favorit­plats under körsbärsträdet vid terrassen, där han satt i den sköna sommarkvällen – just en sådan stund som vi nu upplever – och gladde sig över den dallrande guldstrimman på vattnet som byggde en bro mellan förr och nu. På andra sidan sjön låg ju den plats där, omgärdade av väldiga tivedsfuror, kastanjerna blommade; barndomens Olshammar.

Vi går nu in i diktarhövdingens hus. I arbetsrummet, som utformats så att utifrån kommande distraktioner undveks, betraktar vi en bild av Apollon och Dafne. Den gamla myten berättar om hur konstens och vetenskapens gud förälskar sig i den vackra nymfen. När han jagat efter henne och just fått tag i henne, ber hon att Zeus måtte rädda henne från snillets gud. Zeus hör hennes bön och förvandlar henne till ett lagerträd. Tegnér beskriver händelsen i sin oförlikneliga epilog vid magisterpromotionen 1820:

”En kvist han bröt sig utav nyfödd lager | och flätade den in i gyllne lockar, | och bar den jämt till tecken av sin kärlek. | Och från den stunden (det är sagans mening) | nå Febi söner ej det högsta sköna, | det högsta sanna: det flyr undan för dem, | och när det stannar är det ren förvandlat, | en ringare natur, en fallen ängel; | den rätte ängeln bor uppöver stjärnor. | Men ur den fallnes anlet genomskina | de höga dragen av ett himmelskt ursprung, | och Dafnes hjärta klappar under barken. | Bevaren därför eder lagerkrans, | ty den betecknar edert mål i livet.”

Denna epilog fanns upptagen på en lista över favoritdikter av Tegnér som Heidenstam hade upprättat. Enligt hans livskamrat på äldre dar, Kate Bang, var Tegnér den skald han satte högst. Hon skriver i sin bok Övralid (1946) att av alla svenska diktare Tegnér var honom kärast och förtrognast. Bland de egenskaper hos Tegnér som Heidenstam särskilt tyckte om var hans medvetenhet om att självkänslan är ett folks hälsa och livskraft. Naturligtvis var inte Heidenstam okänslig för att Fredrik Böök betraktade honom som Tegnérs nya inkarnation. Kate Bang minns särskilt då hon vandrade med Heidenstam på de vackra promenadvägarna i omgivningen – vilka vi för övrigt själva fick njuta av under kvällen – och där fick Tegnérs storhet förklarad av en hänförd och tacksam skald. Kanske hade han vid dessa tillfällen med sig den vandringskäpp, som nu förvaras i arbetsrummet, och som han ansåg ha tillhört Tegnér.

Vi ser också på väggen en av Heidenstams sista tavlor, målad för att fasthålla minnesbilden av scenen i Riddarholmskyrkan 1917, då han närvarade vid öppnandet av Karl XII:s kista.

”Sex hava orsakerna varit, äro och bliva till Sveriges olyckor”, låter Heidenstam en gammal inskrift i Riddarholmskyrkan förtälja, ”lömskt hat, förakt för lagarna, liknöjdhet för allmänt väl, kortsynt benägenhet för främlingar, envis avund mot landsmän. – De sista orden lyste blodröda”. Det är ord, som hade en särskild innebörd för de bistra krigare som läste dem den stund då Karl XII grav­sattes. Men de har samtidigt ännu i dag klar aktualitet, och det får oss att undra om inte Heidenstams ord är en sammanfattning av våra värsta nationallyten, av det vars övervinnande är helt avgörande för vår välgång.

När vi sedan tittar från arbetsrummet ut genom dörren mot hallen fångar en vitgrå Folke Filbyter genast vår blick. Det är en stor gipsmodell av Carl Milles staty, som konstnären skänkte till sin gode vän.

I ett uppträde mellan Folke Filbyter, den skrupelfrie och gnidige bondehövdingen, och munken Jakob, kyrkans undergivne och dock trotsigt oböjlige representant, fäller den senare några ord som är karaktäristiska för Folkunga­trädets författare: ”Att bekämpa det onda, i samma stund det förnimmes, är att veta sin plikt.” Det är i den andan, vi kan övervinna tidens lyten, besegra pessimismen till förmån för en ljusare tro på kulturens möjligheter att läka sina sår. Denna uppfattning saknar icke sin litterära tradition i Sverige.

Vi går med dessa kampord genom hallen och vidare in i det inbjudande biblioteket. Där finner vi det rikt beslagna och med ädelstenar sirade pilgrimssvärdet från Tibet som är en skänk av den mycket goda vännen Sven Hedin. Vi känner också på den karolinska värja, som Första livgranadjärregementets officerare överlämnat till Heidenstam som en hedersgåva på hans 70-årsdag. Under vår östgötaresa får vi äran och glädjen att träffa en man som var med om denna bemärkelsedag. Han är säkerligen den ende nu levande med det minnet. Det är greve Magnus Stenbock, herre till Herrborum och en välkänd profil. Han åtföljde sin mor, grevinnan Louise Montgomery, som kände många av den tidens framstående kultur­person­ligheter.

Heidenstam, Milles, Hedin, Böök – fyra resar i svenskt kulturliv. Alla förenade med vänskapsband. Deras gärning och betydelse är inte begränsade till deras samtid, utan det är här fråga om slitstarka insatser som talar med förnyad aktualitet till vår egen samtid. Ty som Böök säger i sitt tal på Övralid den 6 juli 1953: ”Drömmen om Sverige, drömmen om Europa var Heidenstams och Hedins”, men ”i den tidsålder, som brutit in över oss och världen efter Heidenstams död och före Sven Hedins, har begravningsklockorna ringt över idéer, stämningar, värden, som de höll heliga. Skall det komma en uppståndelsens dag? Vi vet det inte. Varken idén Sverige eller idén Europa har fått sig tillförsäkrad privilegiet på ett evigt liv”. Böök frågar sig om de är dömda att slockna i den nya värld, där ”framtiden skall skapas i den asiatiska östern och den transatlantiska västern”. Läget har knappast blivit bättre sedan 1953, vår kulturskymning har tätnat. Men just därför måste de fyra få bilda ljusskällor vid vägen ur dagens kaos. Det fordras emellertid då till slut en manstarkare marsch än den, som Heidenstam tecknar i en strof ur ”Drömsyn på ängen”:

”Kanhända minnes någon ensam röst | då glömda ord om strid och längtan | och tunga steg i mörka tiders höst | med sina tankar och sin trängtan”.

De fyra har ännu en sak gemensam. Heidenstam, Milles och Hedin fanns med bland undertecknarna till 1938 års upprop om bildandet av Riksföreningen Sverige-Tyskland. Även Böök engagerade sig för den förening vars ändamål var att fjärran från nazistisk propaganda och ”på rent svensk grundval” försöka ”förhindra en utveckling, som måste leda till en ohjälplig söndring” mellan svenskar och tyskar. Med de politiska konjunkturerna följde en tid av högljutt klander av de fyra resarna. Som symboliskt för det infekterade läget efter kriget kan kanske nämnas den samling Heidenstamsbrev som Böök tillsammans med Kate Bang gav ut 1949. I förordet berättar utgivarna att breven till exempelvis Sven Hedin har förbigåtts, delvis för att de sysslar med ämnen ”som det för närvarande vore vanskligt eller olämpligt att behandla”. Endast ett brev till Carl Milles har tagits med, och i det nämns för övrigt Hedin, men det är helt opolitiskt till sitt innehåll. De åtta breven till Fredrik Böök själv är lika avpolitiserade.

Det var också Böök, den yngste av de fyra, som fick utstå de hårdaste angreppen. Naturligt nog har intensiteten efter hand mattats. Alla insiktsfulla bedömare måste erkänna att de fyra står för en avsevärd kvalitet, men fortfarande är det nästan obligatoriskt att vifta med det politiskt känsliga pekfingret. För oss framstår de fyra som varmhjärtade patrioter, och det är samma trohet till Sverige, som var drivkraften i RST. Det skall sanner­ligen inte moraliseras över att Heidenstam stödde denna förening. Ty, som Böök uttryckt det: ”Övralid är en av den svenska odlingens bygdeborgar, det är: fristäder och groningsplatser under hotande invasioner.”

Under vår vistelse läste vi slutligen den Heidenstamsdikt, som lämnar få oberörda, den som ej tigger om soliga år och skördar av guld utan ände. Där har alltså författaren blivit bönhörd på ett kanske inte riktigt avsett vis. Nedbrytandets stormvind har förött landet. Men, om ” natten blir sömnlös, om lägret blir hårt, | vi svika dig ej på den färden, | du land, du folk, du språk, som blev vårt, | du vår andes stämma i världen!”

Den bekännelse till Sverige, som karolinernas diktare gav oss, måste nu åter läsas i sin djupaste mening om åren av elände en gång skall övergå i en blå, knoppande vår.

1 trackback/pingback

  1. Nonkonform » Glimtar från Olshammar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.