Poesi

Publicerad den april 12th, 2014 | av Redaktionen

1

Sambundet de tretton

Av Bo Solberg

Kan i dag inte motstå min lust – samma lust som fångat så oändligt många skriftställande boksamlare i bibliofilins historia – att damma av en prydlig liten sektion av min hemmahylla: tretton uniformt och i eleganta halvskinnband inbundna utgåvor av svensk lyrik från åren 1927 till 1936. De var Per Engdahls. Av ett par dateringar på försättsbladen att döma har han sänt dem till bokbindaren efterhand (Bildsten i Eksjö – densamme som fadern Sven Edvard för övrigt anlitade när han stolt och stiligt lät binda in sin sons författarskap).

Ett par av böckerna har funnit sin väg till min bibbla i form av gåvor från den ursprunglige ägarens nu bortgångne son, men lejonparten lyckades jag en gång rädda från ett Lunda-antis. Jag säger rädda, inte minst då antikvariatet sålde dem styckevis och t.o.m. hade banden utspridda på ett par ställen. Samlingen var alltså i färd med att fragmenteras. Jag dammsög butikens alla vrår: sammanhållna får ju dessa böcker ett större personhistoriskt värde.

Man kan ju anta, att de diktsamlingar som Per Engdahl på detta kostsamma vis lät inbinda under sina studentår, eller mellan sina artonde och tjugosjunde år, har varit sådana som han av den ena eller andra anledningen fann värda att lyfta fram ur tidens breda vårflod av poesi. Det är nu visserligen troligt att den bundna serien ursprungligen bestod av fler familjemedlemmar än dem jag lyckats återförena. Men jag vet samtidigt att Per Engdahls bibliotek innehöll en mängd diktsamlingar från samma period som han lämnade åt deras häftade öden. De tretton hör till en exklusiv skara.

Det är just ingen överraskning att Anders Österling finns bland de särbehandlade böckerna. Han representeras av Jordens heder från 1927, den tjocka volym som innehåller så mycket fint; en av dikterna är hans största patriotiska programförklaring ”Det svenska landet”. Per Engdahl har vid flera tillfällen beskrivit vad denna poet betytt för honom. Österling behöver knappast någon vidare presentation.

Därnäst kommer konstkritikern som också blev utmärkt poet, Karl Asplund. Här tolkas en borgerlig idealism i klassiskt formad diktning. Med konstnärens skarpa öga målar han gärna motiv från hem och vardagsliv. Det är lyrisk intimism, liknande Silfverstolpes och Selanders. Per Engdahl lät binda in Asplunds bok Skuggorna från 1929 såväl som Silverbron från 1936. De är inåtvänd sorg kombinerad med utåtvänd livsnjutning; vi möter ett hjärta som vaknar med murgrönsknopparna om våren, vi möter döden som går under lönnarna och bekänner sin hjälplösa men obetvingliga kärlek till livet.

Så kommer Sigfrid Siwertz och Ekotemplet från 1930, med dess många, ofta med minnesperspektiv behäftade, Stockholmsscener, men även fjällvyer och annat icke-urbant. Den skicklige Siwertz dröjer gärna vid det kapitalistiska begärets baksidor, något som rimligtvis funnit gehör hos Per Engdahl. Jag vill minnas ett citat i den stilen från ett 30-talsnummer av Vägen Framåt. Jag tror det kom från ”Mammonsjul”. Det jag själv minns bäst från denna dikt, är när skalden stannar vid ett skyltfönster för konst, och mitt bland ”negergudar och naket kött” ser ”så nött, så trött en Kristus med maskstungen kind, en ljusrampsbländad, prislappsskändad stackars Jesus Krist från en kyrkovind”.

Botanikern och naturvårdsentusiasten Sten Selander skrev traditionell lyrik och var väl i stort sett främmande för den obegripliga modernismen. I hans framgångsrika En dag från 1930 tolkas den borgerliga kulturens intighet på ett ofta gripande sätt. I denna övergår hans tidigare fokus på idyllen till den dagsaktuella verkligheten. Likväl återfinner vi, mitt i alla bilder av tidens ångest och oro, även tanken om den äkta idyllen som livets innersta verklighet. Men själv fäste jag mig speciellt vid ”Säg pappa, gör det ont att dö?” och cykeln ”På biblioteket”. I den förra ställs alltså frågan av skaldens unge son, men dikten är riktad till honom som äldre, och utgör faderns ganska hårda självrannsakan. Den senare börjar i en läsesal. Framför Selander sitter en karl i slitna kläder och läser Tegnér. Författaren imponeras, och spänner först sina lyriska strängar för den gamla mästaren, men inser efter ett par timmar, när karlen fortfarande är på samma sida, att vad denne verkligen behöver inte är en läsesal men en värmestuga. Han sätter sig med trovärdig empati in i dennes livsöde.

Så kommer en välkänd tungviktare, Bertil Malmberg – under detta skede den mörka, oresonliga pessimismens skald. Han finns här representerad med såväl Illusionernas träd från 1932 som med Dikter vid gränsen från 1935, den senare väl hans stora succé; denna diktartolkning av de dystra, ödestyngda, men med majestätiskt tonbrus uppblåsta, aningarna om Västerlandets undergång med ”Aftonrodnad” som mest citerade dikt. Per Engdahl beundrade naturligtvis Malmbergs genialiska diktning, men såg samtidigt skalden som en relikt från ”en nyktert gråmulen tid utan sol och stjärnor”, det vill säga som oförmögen att lösgöra sig från den borgerliga materialismens kultursyn och därmed dömd till ragnaröksstämning. (Ett par år senare kom visserligen Sångerna om samvetet och ödet, men det är en annan historia.)

Litteraturvetaren Johannes Edfelt finns även han dubbelt representerad; med genombrottet Högmässa från 1934, vilken han för övrigt färdigställde under insyn av ovannämnde Malmberg, samt med I denna natt från 1936. Under detta mogna skede av Edfelts författarskap finner vi en lyrik, som är traditionell i formen men modernistisk i bildspråket. Det mest personliga är huvudsaken i Edfelts poesi. Hans pessimism lägger sig kanske lite tung ibland. Men i båda diktsamlingarna finns även ljusare stråk, t.ex. en del fint på kärlekstema. Vi finner också en del dryftande av företeelser i den samtida europeiska politiken.

Geologen Gunnar Beskow – med vilken jag tror Per Engdahl gjorde en viss bekantskap genom sitt engagemang i Kristliga Studentförbundet – medverkar med sitt lyriska drama i fyra akter från 1936, Ett Faustspel. Det anknyter till diskussionen om kulturtro och primitivism, och kan väl sägas delvis vara en kritik av det gamla Faustdramat, av tidens falska frihetsläror, sexuella och andra.

Så kommer två så kallade proletärförfattare, två kapitalistkritiker som för övrigt också båda medverkat i anarkistiska Brand. Det är Carl Emil Englund och Ragnar Holmström. Den förre är representerad med Alla går vi mot tystnaden från 1936. En titel ganska typisk för författaren och talande för denna diktboks innehåll. En egenartad, något tät och svårgenomtränglig poesi. Vacker, samtidigt som den är tyngd av svidande förgängelsekänsla, melodiskt vemod, dystra grubblerier kring döden. Naturmiljön är levande; den är ett själstillstånd, ett dimmigt skogs- och myrland med ängsull och furor, med farande ljusa eller mörka moln över skogarna.

Jämförelsevis mer lättsmält, om än tankediger, är Ragnar Holmströms Dårarnas park från 1936. Denne författare hämtade ofta sina motiv från arbetserfarenheter på olika områden. I första avdelningen är det väl framförallt från hans tid till sjöss: hav och skepp och dylikt blir symboler. I samlingens huvudavdelning blir det sammanhållande temat en park, vilken han fyller med varjehanda bilder av livets dårskap. Några axplock: en liten drift med jämlikheten där vi exempelvis breder våra mackor med ”ett fint och jämlikt smör”, en åthutning av salongernas röda lejon, fattiga på verklig livskännedom men stora i orden (”[V]isst har samhället brister och pack!… men är ej fördärvat: du får nog mat för att sjunga om uppror till tack!”), samt en dikt som får den moderne läsaren att undra hur många gånger man egentligen kan stoppa in ordet ”neger” i ett poem.

Så har vi kommit till den trettonde och sista boken. Den nitiske renlärighetsivraren skulle kanske säga, att denna egentligen inte hör hemma vid bordet, inte passar samman med övriga lärjungar. Det är Per Engdahls diktdebut Stormsvept från 1935, den som enligt Örnulf Tigerstedts träffande karakteristik skrevs på ”trumskinnet vid nattliga bivackeldar”. Men om att Per Engdahl inte kunde motstå frestelsen att foga sin egen bok till det celebra sällskapet är inte mycket att säga. Mer än en inbilsk idé om egen storhet, uttrycker det givetvis varje debutants fullt naturliga, ja rörande, glädje över att med sina första diktförsök ha anslutit sig till de publicerade poeternas skara. Per Engdahl hade nu funnit en etablerad förläggare, och dikterna hade därtill mottagits med ett par skapliga recensioner (av bland andra Bertil Malmberg).

Ja, det var något om det litterära. Men den fina sviten skinnband, ståendes så vänskapligt samman där på min hylla, rygg invid rygg, lånar sig också till en symbol-lek om den ursprungliga ägarens ideologiska hållning. Här förenas ju författare ur skilda sociala miljöer, de s.k. borgerliga diktarna med arbetardiktarna, poeter som håller sig till traditionellt bunden vers med skalder som mer söker sig mot moderna former. De förenas alla av att vara svenskar: det är nationalismen. De förenas alla av det gemensamma verksamhetsområdet: det är korporatismen. De förenas alla genom sina litterärt andliga ansatser som lyfter över böckernas materialitet: det får symbolisera kulturförnyelsens syn på ande och materia. Liknelsen med sammanbundna strån i en kärve ligger nära, men i sammanhanget får inbundna band i en svit duga. Slutligen: föreningen av tradition med modern verklighet är bakgrunden till själva ordet nysvensk.

Så nog hör det trettonde bandet hemma i samlingen alltid.

 

Tags: , , , ,


Om frfattaren



One Response to Sambundet de tretton

  1. Pingback: Nonkonform » Sambundet de elva

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen ↑