Top
Kultur

Ingen maj en dager sprider

Av Bo Solberg

När vårens vitsippor nu slår sig ner i allt större klungor på skogens golv, väcks också en innerligare typ av vårkänsla; en som vill att all infrusen utveckling skall komma loss.

I denna nättidskrifts presentationstext heter det: ”Med namnet Nonkonform markerar vi vår vägran att neddragas i den frihetsförkvävande konformism som dominerar väst och som underminerar vår framtid.”

Konformismen är frihetsförkvävande eftersom den är det villkorslösa sanningssökandets motpol. Den är politiskt dikterad censur och självcensur. Detta är dess djupaste och mest skrämmande innebörd: att den skapar ett tillstånd där censuren inträder före tanken. Den senare kan aldrig tänkas eller tänkas fullt ut. Det sokratiska mottot om att följa bevisen vart de än må leda, blir hemlöst i ett av konformismen behärskat samhälle.

Jag erinrar mig den amerikanske filosofiprofessorn Peter Kreeft – en tänkare som älskar sina sokratiska dialoger. I Between Heaven and Hell: A Dialog Somewhere Beyond Death with John F. Kennedy, C. S. Lewis & Aldous Huxley (1982, utökad upplaga 2008) föreställer sig författaren hur det kunde ha låtit om de tre välbekanta herrarna, som dog med endast timmars mellanrum, samtalat efter hädangången. På ett ställe diskuteras den modernistiska inställningen till religionen. Kennedy frågar: – Om den nu är så absurd som du påstår Lewis, hur kommer det sig att då att så många lärde män trots det omfattar den? Lewis svarar: – Det måste vara ett mycket starkt motiv som får dem att lycksaligt vada i så leriga pölar av nonsens; ett religiöst motiv. Kennedy förvånas av ordvalet: – Men det är ju humanister du talar om Lewis, människor som enligt dig är irreligiösa!– Alla håller sig med någon typ av religion, tyr sig till någon uppfattning om en grundsanning, svarar Lewis. Det moderna samhällets religion är egalitärism och demokrati. – Du menar konformism, inskjuter Huxley. – Ja, svarar Lewis.

Ja, konformismen är en modern pervertering av människans behov av gruppgemenskap. I bättre tider ställdes detta behov inte på samma sätt som i dag i motsatsställning till personlighet och integritet. Man sökte bli respekterad av andra inte minst genom att glänsa, genom att sticka ut på något område. I dag söker vi samma acceptans alltmer ensidigt inte genom att vara olika, utan genom att vara lika.

Det säger sig självt att det ligger en stor fara i detta. Konformism blir stagnation och förtorkning. Utdöende.

Det mest uppfriskande med Kreefts bok ligger därför just i dialogens förutsättningslöshet: tanken skall tänkas fullt ut. Den skall vändas och vridas inför ett obarmhärtigt logiskt öga. Eller ja, de tre männen enas visserligen om en förutsättning: huvudpoängen är inte vem som vinner diskussionen. Det är argumenten, i sista hand sanningen, som är huvudsaken. Det innebär, att om man påvisas ha fel, måste man glädja sig över sin ”förlust”. Den har ju fört en till en högre ståndpunkt – en som ger en bättre blick på verkligheten. Det kan svida att revidera en djupt rotad föreställning. Det gör ont när knoppar brister. Men ett dylikt debattklimat är vårens villkor.

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.