En engelsman frågade mig i går, när han insåg att han talade med en svensk, vad jag ansåg om deckarförfattaren Stieg Larssons Män som hatar kvinnor (2005). Sverige marknadsförs ju på senare år inte minst genom dylik deckarexport. Den i pressen närmast unisont hyllade s.k. Millenium-trilogin – av vilka Män som hatar kvinnor är den första – hade 2012 sålt i sjuttiofem miljoner exemplar i ett femtiotal länder, och försäljningen rullar på i rask takt. Filmatiseringarna från 2009 har gjort internationell succe. En amerikansk version med kända skådespelare släpptes 2011. – Den frågeställande engelsmannen hade inte läst boken, utan endast sett den svenska filmen.
Jag replikerade att förhållandet i stort sett var det samma för mig: jag hade sett filmen, men blott läst avsnitt ur boken. Jag hade inte orkat mer. Jag kunde därför ge honom en riktig recension lika lite som jag nu kan lämna en sådan. Men jag kunde förklara varför jag inte harvat igenom hela boken, och mitt svar kan kanske intressera även denna nättidskrifts läsare.
Låt mig emellertid först hänvisa till en recension jag läst över nätet, då den överensstämmer med mina intryck. Recensenten skriver att hade uppståndelsen kring boken inte varit så gigantisk så hade hon överseende lagt den ifrån sig och tänkt att det bara rörde sig om en lycksökande deckare med dåligt språk och alltför vidlyftig intrig vad gäller blod, sex och sensation. Men den har sålt exceptionellt bra. Varför? Vad är bra med den? Stilistiken är platt och ointressant. Intrigen är schablonmässig. Högt uppsatta, rika män som i lönndom sexplågar kvinnor, av framförallt maktbegär, och sedan ritualmördar dem. Har man inte läst det förut i någon deckare? Här är det bara påspätt till orimliga proportioner. Och ledtrådarna av bibelcitat som ett slags koder, känns inte det igen?
En annan bokanmälan på nätet menar att anledningen till bokens framgång är att den ”ligger rätt i tiden”. Det ligger onekligen något i det. Författaren har själv uppgivit att han skrev Millenium-böckerna som sitt pensionskapital. Han visste då vad han hade att göra: dels att vara utstuderat politiskt korrekt, dels att ohämmat spekulera i våld, sex och annat som folk i dagens av tomhet, tristess och tanketorka präglade samhälle verkar ha gränslös aptit på. Han kunde därmed räkna med uppbackning från förlags- och filmdirektörer, från tidningarnas kulturredaktörer – såväl som från varje spännings- och sensationshungrig pocketbokssvensson.
Nåväl. För engelsmannen började jag i stället med en kort presentation av författaren. Jag berättade om hans trotskistbakgrund, hans ledande engagemang för en antirasistisk uthängningsblaska, och så vidare. Allt det där är ju direkt relevant för förståelsen av boken. Larssons deckare har som sagt politiskt syfte. De tydligaste ideologiska linjerna är den feministiska (vilken speglas redan i bokens något märkliga titel) och den sexualliberala, men den antifascistiska spelar också roll. Larsson är i detta avseende trogen arvtagare till en annan vänstervriden, framgångsrik svensk kriminalromansförfattare, Henning Mankell. Illustration medelst ett förvirrat citat ur Mördare utan ansikte (1991):
“Men jag antar att vi måste börja röra om i dom här nysvenska rörelserna som finns. Tydligen har vi kommit in i en ny och allvarligare fas. Nu målas inte slagord längre. Nu kastas brandbomber och mördas. [—] Jag tänker ta Stockholm till hjälp för att kartlägga dom här nysvenska rörelserna”.
Stieg Larsson verkar ha velat överträffa kollegan i att måla en lortig bild av nysvenskarna. Boken kretsar som bekant kring den påhittade industrifamiljen Vanger, i vars rymliga garderob – om ca 500 sidor – författaren har tryckt in så många skelett som han kunde. Den politisk-ideologiska dimensionen blir utgångspunkten för beskrivningen av det sjuka. När familjepatriarken Henriks bror Richard i början av 30-talet flyttade till Uppsala för att studera inledde han sin ”nazistiska karriär”. Han hade haft samröre med Furugårdsrörelsen, men blev snart medlem i SFKO, där lärde han känna ”Per Engdahl och andra individer som med åren skulle bli nationens politiska skamfläckar.” Detta gällde även bröderna Harald och Greger som hade följt sin bror till universitetsstaden: ”Helt klart var att bröderna slöt sig till Per Engdahls fasciströrelse Det Nya Sverige. Harald Vanger hade därefter lojalt följt Per Engdahl genom åren, först till Sveriges Nationella Förbund, därefter till Svensk Opposition och slutligen in i Nysvenska Rörelsen, då den grundades efter krigsslutet. Han förblev medlem ända fram till Per Engdahls död på 1990-talet och blev under perioder en av den övervintrade svenska fascismens viktigaste ekonomiska bidragsgivare.” Henrik frågar sig: ”Tre av mina bröder var följaktligen politiskt sinnessjuka. Hur sjuka var de i andra avseenden?”
När senare i denna familj uppdagas generationer av incest, tortyr och seriemord så har vi fått svaret. Kommentaren ger sig själv: att kalla Per Engdahl och nysvenskarna politiskt sinnessjuka, att över huvud föra in dem i bokens helsjuka atmosfär, är uttryck för en vidrig mentalitet som påhejad av ideologiskt hat inte drar sig för någonting. Larsson ville som vi sett tjäna storkosing på sin bok, men man undrar om den starkaste drivkraften inte varit det komplexfyllda hatet, den försåtliga viljan att i romanens form söka behovstillfredsställelse.
När man därtill betänker att denna av perverterad fantasi vanställda verklighet slungas ut över världen i miljoner efter miljoner exemplar mår man faktiskt illa. Det var därför jag lade ner boken. Jag gick ut på verandan och drog in lite frisk luft i stället och njöt av en klar stjärnhimmel.
Man kan hoppas att någon med starkare vilja och större uthållighet än jag, någon gång tar sig an en kritisk litteraturanalys av Stieg Larssons böcker – liksom av exempelvis Henning Mankells.
Larsson framhålls ofta i massmedia som den moraliskt drivne journalisten, den högt simmande experten på ”högerextremism” – trots att det finns uppenbara anledningar att i frågasatta båda epiteten. Till och med Kurdo Baksi gör detta i en hyllningsbok till Larsson från 2010: ”Han kallade sig reporter fast han var grafiker, han kuppade in artiklar där han intervjuade sig själv, han hade svårt med fakta, objektivitet och sådant. Han betedde sig som en politiker, en opinionsbildare, inte journalist”.
Den man som hela sitt liv agiterade i antipatriotismens tjänst säger åt den man som vigde sitt liv i patriotismens tjänst att han är en skamfläck för nationen. Hur löjeväckande påståendet än är, står det naturligtvis honom fritt att mena så. Det är i detta sammanhang och på det sätt som denna åsikt framförs som fick mig att till min frågande engelsman säga: det är boken vi talar om som är skam, är fläck på Sveriges baner.
Av Bo Solberg
MED PÅ ETT HÖRN SOM VANLIGT
Efter att ha skrivit opuset ovan har jag utsatts för den amerikanska filmversionen av boken (från 2011). Håller ni ut i en timma, fyrtiofyra minuter och nitton sekunder får ni se Per Myrberg stolt visa upp för James Bond – eller heter han Daniel Craig? – ett inramat foto av en man i övre medelåldern med ett brett leende, en stor cigarr, och en vid bokhylla. Ja, just det: Per Engdahl. Otroligt.